Dagens namn: Axel, Axelina
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Rättssystemet saboteras om vi hänger ut dem

Skall medierna hänga ut dömda men frisläppta sexförbrytare med namn, bild och adress?

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin ställde den frågan i torsdags och har som väntat fått många svar som lika väntat svarar ja på frågan, mer än 90 procent av (hittills) 248 inlägg kräver en sådan nyordning. De vanligaste motiveringarna går ut på att sexförbrytare är särskilt avskyvärda och därför bör straffas även med skampålen.

Däremot har inget av inläggen svarat på Jan Helins preciserade fråga:

”Om Anders Eklunds identitet var av allmänintresse, förklara varför de åtta männen här intill inte är det?”

De ”åtta männen” är alltså dömda men nu frigivna sexförbrytare som avtjänat sitt straff.

Det enklaste sättet att besvara frågan är att söka skillnaden mellan Anders Eklund och de andra åtta.

När hans namn publicerades stod det klart att han skulle komma att försvinna in bakom lås och bom de närmaste femton, tjugo åren, kanske ännu längre.

I hans fall innebär inte namnpubliceringen att han kan lynchas. Om han någonsin släpps ut kommer inte publiceringen att vara till men för hans möjligheter att försöka leva ett normalt liv.

Men om Aftonbladet eller någon annan publicerade namn och bild på de åtta som avtjänat sina straff så skulle det sabotera deras möjligheter att, som det heter med kriminalvårdens terminologi, ”återanpassa sig till samhället”.



Frågan är ändå mer komplicerad än så. På 1970-talet ansågs narkotikaförbrytare vara värst. Den andra kvällstidningen införde under någon tid principen att just misstänkta narkotikaförbrytare skulle få namn och bild publicerade.

Skälet var detsamma som anförts av de flesta av dem som svarade Jan Helin, att just denna brottslighet var så vidrig att samhällets vanliga straff inte var nog.

Jag minns inte varför den andra kvällstidningen övergav denna egenartade publiceringsprincip. Men den skulle ju hursomhelst bara leda till katastrof, att namn och bild på oskyldiga också publicerades.



Många av insändarna har också varit inne på det problemet men tycks ändå mena att lite svinn får man räkna med, eftersom våra barns trygghet är så oerhört mycket viktigare än frisläppta sexualförbrytares trygghet. Det är visserligen alldeles sant, eftersom våra barns trygghet kan sägas vara viktigare än allt annat.

Men är det verkligen sant att dessa våra barns trygghet skulle öka om medierna förvandlade sig till en utomrättslig straffinstans?

Det är faktiskt den avgörande frågan och den man måste försöka besvara utan att blanda in sina känslor för sexualförbrytare. För dessa hatkänslor – några andra känslor finns inte i sammanhanget av lätt insedda skäl – skapar inte ett bättre eller tryggare samhälle vare sig för barn eller vuxna.

Skälet till att vi inom den västerländska demokratin så noga skiljer mellan den tredje, dömande, statsmakten och den fjärde statsmakten, medierna, är enkelt och bygger på lång beprövad erfarenhet.

Rättssystemet får inte korrumperas och får inte förlora sitt dömande privilegium, då upphör demokratin. Den fjärde statsmakten har till uppgift att noga övervaka rättssystemet så att detta inte sker.



Tänk tanken ett steg till: om vi för närvarande anser att just sexualförbrytarna bör få en extra mediadom över sig, varför då inte lika gärna allmänna våldsförbrytare, skattesmitare, kvinnomisshandlare, knarkförbrytare och förskingrare?

Därför att vi skulle sabotera rättssystemet med en sådan ordning.

Men frågan kan också besvaras enklare och mindre rättsfilosofiskt: därför att brottsligheten skulle bli värre med ett sådant system.

Tag fallet med de åtta frigivna före detta sexualförbrytarna. På vilket sätt skulle det underlätta deras återanpassning i samhället att medielynchas?

Inte alls, naturligtvis. Medielynchning motverkar därför även de ädlaste av syften, att skydda våra barn.

Ett stort problem i detta sammanhang är att en del, men långtifrån alla, sexualförbrytare återfaller i brottslighet efter avtjänat straff.

Det är politikernas (den första statsmakten) uppgift att bearbeta det problemet och det är en helt annan diskussion.

Men medielynchning av sådana förbrytare vi för tillfället anser är värst kan bara skapa ett mer otryggt samhälle med ökad brottslighet.

Och det är det som är avgörande, inte våra känslor för Anders Eklund och hans olycksbröder.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet