Byggarbetares liv inte mycket värda

NYHETER

För ett par veckor sedan störtade en man från en ställning i Göteborg. Han arbetade med att riva en byggnad när han miste balansen, föll åtta meter ner mot marken där han omedelbart dog. 

Han var den sjuttonde byggnadsarbetaren som hittills dött i år, ett faktum som av någon anledning har passerat utan någon större uppmärksamhet.

Ändå talar vi om sjutton män, många av dem familjefäder som gått till jobbet, precis som alla andra dagar, och sedan krossats mot betongen sedan de fallit, eller så har de suttit i fordon som vält och trillat nedför stup eller fått skallen inslagen av betongbalkar eller stenar.

De senaste fem åren har sjuttio byggnadsarbetare dött på jobbet och enbart förra året inträffade 800 allvarliga olyckor. Jag upprepar, sjuttio människor har dött. 

Orsaken är ett alltför högt tempo och att byggnadsföretagen dragit in på säkerheten eftersom konkurrensen i branschen hårdnat. 

”Skyddsåtgärder är det första som dras in när pengar ska tjänas”, säger Lars Nordström, byggnadsingenjör på Arbetsmiljöverket till tidningen Byggnadsarbetaren.

Byggföretagen offrar alltså sina arbetares liv i rent vinstbegär och ingen reagerar.

Tänk om det hade handlat om soldater som gjort utlandstjänst som hade strukit med, eller politiker eller journalister. Då hade det minsann rasats och de ansvariga hade ställts till svars. Jag kan se artiklarna framför mig där beslutsfattarna kölhalats för att de medvetet riskerat sina anställdas liv.

Men om byggnadsarbetarna är det tyst, att ett par stryker med varje månad verkar helt ointressant, lite svinn får man räkna med om pengarna ska rulla in trots att alla vet att många liv hade kunnats räddas. 

Säkerhetsföreskrifterna är till exempel betydligt strängare i Norge och där har man råd att arbeta långsammare så att ingen skadas och dör.

I USA blir företagen stämda om någon skulle dö på jobbet, där är systemet självreglerande. Men i Sverige hörs enbart svammel om att ”det är prioriterat” och sedan händer ingenting. Inte en enda politiker reagerar, inte ens från Arbetarpartiet. 

Hundratals anhöriga är berörda av dödsfallen, barn har mist sina pappor, fruar sina män. Får det någon stöd, hjälp eller ens erkännande? Såklart inte.

Det är en tydlig skillnad på folk och folk och det är oerhört motbjudande.

ARTIKELN HANDLAR OM