Skenheligt att gömma sig bakom ungdomen

NYHETER

Jag vet inte hur många gånger jag har hört det nu. ”Unga respekterar inte upphovsrätten.” ”Unga tar för givet att allt skall vara gratis.”

Nu senast i måndags kunde man läsa om en ny opinionsmätning bland 15–25-åringar som visar att 75 procent inte betraktar ”det faktum att fildelning av upphovsrättsskyddat material är olagligt som skäl att låta bli”.

Lite knölig mening, det där. Men den är inte min. Slutsatsen av undersökningen som presenterades är inte heller min. Att det finns en ”uppenbar risk för att nya generationers respekt för rättsstaten

urholkas” om man blundar för ”en stor klyfta mellan upphovsrättens och unga människors syn på vad som är rätt och fel”.

Kom igen, liksom. Hur skenheliga kan vi bli? Säg som det är i stället. De flesta av oss andra vet inte hur man gör.

När vi var 15 visste vi hur man

urholkade respekten för rättsstaten genom att planka på tunnelbanan och konserter. När vi var 20 visste vi hur man urholkade respekten för rättstaten genom att skita i att betala tv-licensen (vissa fortsatte med det ända upp i medelåldern och ända in

i regeringen). När vi blev äldre kom vår generation på hur man urholkar respekten för rättsstaten genom att köpa varningsmojänger för fartkameror så att man kan köra för fort.

Men de flesta av oss klarar knappt av att sätta på tv:n om vi är hemma hos en polare som har ett annat

märke på dekodern. Att ladda ner

saker från nätet, i tittbart skick, och helst med undertexter om det är en film från Japan eller Italien, ger fortfarande ett sådant stresspåslag att en hyrfilm framstår som världens fynd.

Men vi är inte ärligare. Och vi har knappast en större respekt för

andras jobb.

För bara några veckor sedan skrev jag om hur vanligt det är att

lärare står och fulkopierar upphovsrättsskyddat material med både

rektorns och skolsystemets goda minne. Vilket borde säga sig själv.

När rikssnittet för läromedel

ligger på 500 kronor per elev och år

(pengar som inte räcker till mycket mer än ett kvartal med Kalle Anka) ger vuxenvärlden fullständigt fan i att det finns en uppenbar risk för att respekten för rättsstaten urholkas. Lika lite som den tar ansvar för att det skall produceras bra och pedagogiska läromedel även i framtiden

i Sverige.

Eller ta det här snacket om att unga har vant sig vid att saker skall vara gratis. Den här veckan blir vi Aftonbladets kolumnister ”upplåsta” igen. Från och med nu behöver man inte längre betala 19 spänn

i månaden för att kunna läsa oss på nätet. Det är en bra sak. Jag tänker

fira det (för att jag gillar att fira

saker och för att jag gillar att bli läst).

Samtidigt har jag förvånats över den upprördhet som Plustjänsten har genererat. Hur provocerande folk tycker att det är att betala 19 spänn i månaden till en tidning som man tidigare har kunnat betala 10 spänn per dag för om man har köpt den i pappersformat.

”Jag kan ju inte läsa dig nuförtiden”, som mina polare och släktingar har sagt. För 19 spänn är inte längre 19 spänn. Att ta 19 spänn för något som finns på nätet är som att ta 19 spänn för att någon ska få sätta sig i Humlegården. Eller i Vasaparken. För att folk skall få gå i en svensk skog. Eller för att folk skall få bada på en allmän badstrand.

Då skiter folk hellre i det. Av ren ilska och princip. För att internet har blivit en allmänning. Och för att det är betydligt fler än 15–25-åringar som har vant sig vid att allt på nätet skall vara gratis.

Att gömma sig bakom ungdomars syn på upphovsrätt eller bristande känsla för rätt och fel så fort vi skall diskutera den här frågan är fegt och ohederligt. Jag känner mig till och med frestad att ta till

sådana överord som att det finns en ”risk för att nya generationers

respekt för rättsstaten urholkas”.

ARTIKELN HANDLAR OM