Plötsligt var hon inte längre ett anonymt offer

Aftonbladets Peter Kadhammar om Fritzls dotter Elisabeth

NYHETER

Varför Elisabeth?

Därför att hon var mest lik mig. Hon var stark. Hon var envis. Det var en utmaning att besegra och behärska henne.

Ibland kan en förklaring komma som en bisats, några ord som inte direkt beskriver vad som hände kan ändå ge ett förklarande sken över ett långt och komplicerat förlopp.

En möglig källare. En ung kvinna som är inlåst och regelbundet våldtas av sin far. Hon krafsar på väggarna, hon slår och skriker. Hon ber om barmhärtighet. 24 långa år. Hon föder sju barn, varav ett, en pojke, dör efter 66 timmar.

Ja, landsrätten i St Pölten anser att gossebarnets exakta ålder går att fastslå. 66 timmar. Sedan upphörde andningen.

Såg ni att andningen blev sämre? frågade rättens ordförande Andrea Humer.

– Jag är skyldig till pojkens död. Men jag ville inte att han skulle dö, jag hoppades att han skulle överleva. Jag gjorde inget. Jag borde ha gjort något.

Josef Fritzl talade med grötig röst. Han hade just förklarat sig skyldig till alla de brott som åklagaren lägger honom till last: mord, slavhandel, frihetsberövande, olaga tvång, våldtäkt, incest. Han gjorde det med en enkel mening:

– Jag bekänner mig skyldig på alla punkter.

Erkännandet var sensationellt men egentligen inte viktigt. Alla vet vad Josef Fritzl gjort. Det återstår för domstolen att bestämma för vad han ska dömas. Är det mord att underlåta att ge sitt barn vård, att se på medan det under 66 timmar tynar bort, för att slutligen dö? Är det slaveri att hålla sin dotter inlåst i källaren i 24 år?

Domaren Andrea Humer frågade varför Fritzl erkände sig skyldig. Han svarade att de videoförhör med Elisabeth som visades i rätten i förrgår fick honom att se sig själv.

– Jag hörde av min dotter för första gången vilken sjuk människa jag är.

Med bekännelsen föll hans behov av att skydda det sista av sin integritet. Josef Fritzl försökte inte längre dölja sitt ansikte. Första dagen då han nekade till mord och blott ”delvis” medgav våldtäkt höll han en blå pärm för ansiktet.

Med erkännande lät han täckelset falla. Bakom fanns en man med plufsiga kinder och mörka ögon, vilka visade att han sovit dåligt.

Erkännandet hjälpte oss inte att förstå Josef Fritzl. Jag är inte säker på att rättspsykiatern Adelheid Kastners långa vittnesmål gjorde det heller.

Hon berättade – utan att en enda gång kika i protokoll eller manus – om saker som vi redan vet eller har kunnat räkna ut. De nya detaljerna förstärkte redan befintlig kunskap eller bekräftade våra misstankar.

Under den psykiatriska utredningen talade Fritzl mycket om sin mor. Han var ett oönskat barn. Modern slog pojken.

Hon var den enda han hade: där fanns ingen far att ty sig till, inga far- eller morföräldrar eller andra vuxna. Josef Fritzl var rädd för sin mor och rädd om henne. Hon var allt han hade.

Han lärde sig att förtränga sina känslor, att trycka ner dem i sin själs källare. Psykiatern använde det ordet.

Josef Fritzl var som en vulkan. Han led av ångest och närde en längtan efter att få behärska en människa till 100 procent. Han längtade efter ett förhållande som ingen kunde förstöra. Ett sådant förhållande krävde att Josef Fritzl hade fullständig makt. Makten skulle bekräfta Josef Fritzl och hans grandiosa bild av sig själv.

Begäret tillfredsställde han slutligen med Elisabeth i källaren: han bestämde vad och när hon skulle äta, när ljuset skulle vara på och av, vilka kläder hon skulle ha, när han skulle ligga med henne.

När Elisabeth blev gravid ökade hans makt ty hennes beroende av honom ökade.

Josef Fritzl kunde skilja mellan rätt och fel. Han var väl medveten om vad han gjorde men det gav honom inga samvetskval. Det var lätt för honom att ha två ”familjer”, en i källaren och en uppe i lägenheten. När han stängde dörren bakom sig existerade inte den familj han lämnade.

Psykiatern sa:

– Josef Fritzl bedömer världen utifrån sig och sina förväntningar. Han strävar inte efter sex utan efter makt. Han är lika farlig nu som tidigare.

Det viktiga för rätten var att få besked om att Fritzl förmår att skilja mellan rätt och fel. Den andra informationen gav möjligen förståelse men behöver inte betyda något för det juridiska utslaget.

Under det långa vittnesmålet satt Fritzl stilla mellan två poliser. Med tom blick såg han ner i golvet framför sig, som om han var utmattad, vilket han kanske också var. Någon enstaka gång snöt han sig i en pappersnäsduk.

Intellektuellt kan vi förstå vad Josef Fritzl har gjort, känslomässigt är det svårare. Inte förrän psykiatern kom till sin sista fråga blev brottets ohyggliga grymhet kännbar in på huden.

Varför Elisabeth?

För att hon var stark, envis.

Plötsligt var Elisabeth inte längre ett anonymt, eländigt offer, en hjälplös kvinna utan tänder och med sjukligt blek hy.

Oavsiktligt återupprättade Josef Fritzl dotterns mänsklighet.

Hon var en ung, stark och tuff kvinna. Fadern lurade ner i henne i källaren och låste in henne i ett kvarts sekel.

ARTIKELN HANDLAR OM