’’Vår by ska bort’’

Syskonen får inte bo kvar i Åhlbyn – sågverk vill bygga containerterminal

1 av 8
NYHETER

Syskonen Laila Beck och Anders Nohrén har bott med sina familjer i den lilla byn Åhlbyn i fyra generationer. Men de kan bli Åhlbyns sista invånare. Ett lokalt sågverk vill bygga en containerterminal rakt över deras mark och tvångsinlösa deras hem. Beskedet fick de genom ett annonsblad i brevlådan. - Jag har bott här hela livet. Det känns otroligt svårt om vi skulle bli tvungna att flytta, säger Laila.

Längst ner mot stranden av Insjön i Dalarna ligger den lilla byn Åhlbyn. De tre dalagårdarna med rödbruna timrade väggar ligger på en rad längs den smala grusvägen. På andra sidan skiljer bara en smal grässlänt tomterna från Insjöns vatten.

Laila Beck föddes uppe på kammaren i ett av husen. När hon sedan gifte sig och skulle flytta hemifrån byggde hon och maken Lennart sitt hus vägg i vägg med barndomshemmet.

– Vi stod och tittade ner över sjön. Där växte potatis och hallon och det var så vackert. Vi sa att här vill vi bo, säger hon.

Några år senare byggde hennes bror Anders Nohrén sitt hus på andra sidan föräldrahemmet.

Då sträckte sig åkrarna ner mot sjön och den lokala Bergkvistsågen, som låg några hundra meter från byn, var fortfarande ett litet sågverk.

Men det var då. De senaste decennierna har sågen förvandlats från ett litet sågverk till en fullskalig industri med ett par hundra anställda. För snart tio år sedan byggde sågen, Bergkvist-Insjön, en containerterminal för att kunna frakta mer gods på den gamla järnvägen. Varje dag kommer och går tåg några hundra meter från Lailas och Lennarts hus. Containrarna kommer lastade med gods som ska vidare till Clas Ohlsons centrallager några kilometer bort. När containrarna lämnar terminalen igen är de fyllda med varor från sågen och den lokala hustillverkaren Tomokuhus.

Från sin veranda har Laila och Lennart Beck numera inte utsikt bara över sjön, utan dessutom över sågverkets timmertravar och staplar av containrar som väntar på lastning.

Men den nya utsikten och ljuden från lastbilar och tåg som kommer och går är bara början.

För ett par år sedan blev syskonen Laila och Anders kontaktade av kommunen som berättade att sågen ville bygga ut containerterminalen på deras mark. Grässlänten skulle asfalteras och sjöutsikten ersättas med containrar i flera våningar – bara några tiotal meter från deras hus. Eftersom husen skulle bli olämpliga som bostäder uppmanades familjerna att frivilligt sälja dem till sågen.

– Jag sa aldrig. Vi har bott i Åhlbyn i fyra generationer. Här har min far och morfar gått med häst och plog, det är helig mark för mig, säger Lailas bror Anders.

När familjerna sagt nej, hörde de inget mer från kommunen. Fram till för ett par månader sedan. I en annons i det lokala Leksandsbladet fanns plötsligt en inbjudan till samråd om den nya containerterminalen tillsammans med en karta över planen. På kartan var familjernas hus ersatta med ett sågverkskontor. Ingen av familjerna hade fått veta något i förväg.

– Det var som ett slag under bältet, säger Lailas make Lennart. Det är så overkligt att de bara kan rita in en sån sak utan att prata med oss.

Ett stenkast från Åhlbyn sitter Ulf Bergkvist i en skinnfåtölj på sitt kontor. Han är styrelseordförande i Bergkvist-Insjön. Från sitt fönster ser han samma containrar och samma timmertravar som familjen Beck ser från sin veranda. Men skillnaden i verklighetsbeskrivning är milsvid. Han ser inga problem med den nya containerterminalen, bara lösningar.

– De behöver inte flytta för vår skull, säger han.

– Jag har respekt för att det är de här människornas hem och jag tycker inte att man ska behöva bryta upp när man är i deras ålder.

Han föreslår istället att Laila Beck och Anders Nohrén säljer sina hus till Bergkvistkoncernen och sedan hyr tillbaka dem. Problemet är bara att varken Anders eller Laila vill bli hyresgäster i sina egna hus. Och att kommunen slagit fast att bostäderna måste bort om containerterminalen blir verklighet.

– Det är klart att miljön de bor i, om de väljer att bo kvar, kommer ju att bli påverkad, medger Ulf Bergkvist.

Frågan om containerterminalen är känslig i Insjön. Ingen vill ta på sig ansvaret för att ställa familjerna i Åhlbyn på gatan. Ulf Bergkvist menar att det egentligen inte är sågen som behöver containerterminalen, utan Clas Ohlson och andra företag i närheten.

– Det enklaste för mig vore

att säga till de andra företagen att ”vi har den terminal vi behöver, kom inte och bär in era problem till mig”. Men så funkar det inte, säger han.

– Det här gör inte jag för sågens skull. Jag gör det för att jag känner ett ansvar för det här samhället.

På sågverksområdet finns i dag outnyttjad mark. Men den har aldrig varit aktuell att använda för terminalbygget, enligt Ulf Bergkvist.

– Det är den enda mark vi har att expandera på. Så den är man lite rädd om.

Att det skulle vara bättre att bygga terminalen på sin egen mark än på Lailas och Lennarts mark, håller han inte med om:

– Där går väl ändå gränsen, ska jag lösa Clas Ohlsons problem på min egen expansionsmark?

För Clas Ohlson skulle terminalen innebära att företaget kan köra ännu mer av sitt gods med tåg och på så sätt förbättra sin miljöprofil. Samtidigt vill de inte förknippas med att lösa in människors hem med tvång.

– Vi är indirekta intressenter i det här. Och kan man få till en bra lösning för fastighetsägarna skulle vi uppskatta möjligheten att skeppa ut gods, men inte genom att gå över lik, säger Clas Ohlsons distributionschef Rolf Andersson.

Men trots det plötsliga ointresset för containerterminalen rullar ärendet på med oförminskad hastighet. Inom några veckor avgörs Åhlbyns framtid i kommunfullmäktige i Leksands kommun.

Vid köksbordet hos familjen Beck stryker Laila med handen över den rutiga skjortkanten för att släta ut några osynliga veck.

– Det värsta är om vi ska behöva flytta. Om man ska packa ner alla saker. Det är hemskt att tänka på.

Ovissheten har tagit hårt på de båda familjerna. När maken Lennart släcker lampan om kvällarna börjar tankarna snurra: När måste de flytta? Var de ska ta vägen? Och hur det ska gå till?

Han vill inget hellre än bo kvar, men är också rädd för att stöta sig med de lokala företagen som är viktiga för orten.

– Man sitter som mellan två eldar, säger han. Man vill inte göra dåligt för företagen. Det är fina företag vi har här i Insjön. Det är det som gör att man mår så dåligt.

Det blir inte lättare av att båda Lennarts och Lailas barn jobbar på Clas Ohlson. Där jobbar också Anders och Gunvors dot

ter och svärson.

Nu har familjerna vänt sig till organisationen Centrum för Rättvisa, CFR, för att få hjälp. CFR driver rättsprocesser som de uppfattar som principiellt viktiga och har tidigare hjälpt familjer vars hem hotats om tvångsinlösen.

– Vanligt folk är väldigt små i de här sammanhangen. Det är en oöverstiglig utmaning att ställa sig upp mot kommunen och ortens företag, säger Gunnar Strömmer som är jurist på CFR.

Tidigare gjordes nästan alltid tvångsinlösningar för att staten eller en kommun behövde marken. Men de senaste åren har det blivit allt vanligare att familjer tvingas sälja sina bostäder för kommersiella ändamål, trots att lagen säger att det bara får ske när det finns ett ”angeläget allmänt intresse”.

– Väldigt mycket sker i det tysta. Trängda av de här aktörerna känner sig människor tvingade att gå med på vad som helst – trots att de egentligen har rätten på sin sida, säger Gunnar Strömmer.

Han menar att kommuner ofta går företagens ärenden. I fallet Åhlbyn bekostades detaljplanen för terminalen av sågverket. Arkitekten som gjorde jobbet åt sågverket är inte bara privat arkitekt utan också biträdande stadsarkitekt i kommunen.

– Objektivitetsprincipen är A och O för all myndighetsutövning. Och hur är det möjligt om man har fått betalt av den ena parten? Vi kan inte bedöma om det är lagligt eller olagligt, men vi kan i alla fall konstatera att det är mycket olämpligt, säger Gunnar Strömmer.

Om kommunen klubbar planen kommer familjerna att överklaga beslutet. Gunnar Strömmer har gott hopp om att de ska vinna processen. Men Anders Nohrén tvivlar.

– Kommunen ställer upp på företagen. De tar ingen hänsyn till den lilla människan. Det är företagen som styr.n

FAKTA

Allt vanligare att hem blir tvångsinlösta för företags skull

Människors egendomar skyddas av grundlagen. Enligt den får ett hem bara tas med tvång när det finns ett ”angeläget allmänt intresse” och då bara som en allra sista utväg, när alla andra alternativ är uttömda.

Trots det blir det allt vanligare att hem blir tvångsinlösta av kommersiella skäl. 1975 stod företagen bara för 21 procent av fallen med tvångsinlösta fastigheter, medan stat, kommuner och landsting stod för 79 procent. 2005 var förhållandet nästan det omvända: det offentliga stod för 34 procent av fallen, privata företag för 66.

I de allra flesta fall går människor med på uppgörelser, innan det går till tvångsinlösen. En utredning uppskattar att parterna kommer överens i mellan 95 och 99 procent av fallen.

Källa: Centrum för Rättvisa och SOU 2007:29 ”Hur tillämpas expropriationslagens ersättningsbestämmelser?”

ARTIKELN HANDLAR OM