Emil dog i gruvraset

Annlouises och Lars son Emil dog i gruvan

sorg i kiruna Utanför LKAB:s huvudkontor i Kiruna vajade flaggorna på halv stång.
NYHETER

ÄLVSBYN-KIRUNA. Emil Nilsson hade sett berget rasa förr – men var inte rädd.

I lördags hade han inte en chans.

– Det skulle inte ha behövt hända, säger pappan Lars Nilsson.

”han var aldrig rädd” När Emil Nilssons föräldrar Lars och Annlouise hörde talas om raset i Kirunagruvan kastade de sig på telefonen. Men Emil svarade inte. Nu har föräldrarna tänt ljus kring porträttet på Emil hemma i Pålsträsk.

Emil Nilsson, 21, arbetade med att flytta gråberg från en nivå till en annan i Kirunagruvan.

Klockan var åtta och han hade just lossat ännu ett lass. Då rasade berget – och lastbilen begravdes under väldiga block.

En arbetskamrat slog larm och resten av natten försökte personal från LKAB komma fram till honom. Klockan fyra på morgonen hittades han i förarhytten – död.

Emil Nilsson veckopendlade från hembyn Pålsträsk utanför Älvsbyn.

Så fort föräldrarna Lars och Annlouise Nilsson fick höra om raset kastade de sig på mobilen. Men sonens telefon var avstängd. Och oron växte sig allt starkare.

Klockan två på natten ringde två poliser på dörren.

– Förbered er på det värsta, sa de.

Trivdes under mark

Sedan dess har de kämpat med att förstå och ta till sig det ofattbara.

– Vi ser på tv och läser om det i tidningarna. Det är så tungt, säger Lars Nilsson.

Emil Nilsson var egentligen lastbilsförare ovan jord. Men för åtta månader sedan fick han jobb på företaget Porjus Entreprenad, som arbetar i gruvan åt LKAB.

Pengarna var bra, arbetet spännande.

– Emil trivdes under mark, säger Lars Nilsson.

Flera upprörda gruvarbetare har berättat hur de förgäves påtalat för ledningen att berget var dåligt där raset skedde.

Även Emil Nilsson hade upptäckt det.

– Han har berättat hur det har rasat över honom flera gånger, säger Lars Nilsson som själv jobbat i gruva.

– Men han var aldrig rädd.

Han sitter mittemot hustrun vid köksbordet, bakom brinnande ljus och bottenlös sorg.

Hit brukade Emil Nilsson komma för att vila upp sig mellan passen. Äta mammas mat och lämna tvätt.

– Ofta hade han blommor med sig, säger Annlouise Nilsson.

Hon talar om sin yngste son, om BMW-bilarna han tyckte så mycket om. Och vännerna som nu fyller hans hemsida på Lunarstorm med sorgsna avsked.

”Det är obegripligt”

– Fortfarande tror jag att han ska komma hem när som helst, säger hon och ser mot ytterdörren.

38 mil bort, i Kiruna, funderar raslastaren Sixten Snell, 56, över varför just han har klarat sig.

Även Sixten Snell hamnade mitt i raset – men överlevde inuti sin skyddade förarhytt.

– Det är obegripligt att en kamrat har dött.

I går eftermiddag återvände han till gruvan, som öppnat igen. Ner till jobbarkompisarna och vardagen. Bort från tankarna på vad som hade kunnat ske.

– Allt måste fortsätta, the show must go on, säger han.

Men i Pålsträsk syns ingen morgondag i sikte.