Mördaren går fri

NYHETER

I veckor hade den legat i luften, förpestat de heta sommardagarna i parken bakom Karlbergs slott.

Stanken.

Polismännen som brukade spela fotboll i området på lunchen kände igen den.

Det var doften av ett ruttnande lik.

Catrine da Costa.

Men det skulle dröja till kvällen den 18 juli 1984:

En man och en hund på kvällspromenad i grönområdet Pampas vid Karlbergsstranden vid gränsen mellan Solna och Stockholm. Hunden som sprang rakt ut i skogen. Mannen som sprang efter och hittade sin hund efter en stund där den stod och nosade på två svarta sopsäckar.

Det låg en kvinna i säckarna.

Delar av en kvinna.

Delar av 27-åriga Catrine da Costa.

Vad som skulle bli en av Sveriges mest uppmärksammade mordutredningar hade börjat.

Snäll och blyg

En tvåbarnsmamma som älskades av barn och drömde om ett liv med maken i Portugal.

En prostituerad sprutnarkoman, desperat efter pengar och knark.

Vem var Catrine da Costa?

I en maskinskriven och gulnad polisrapport från maj 1988 beskrivs ett tillbakadraget barn. Snäll, blyg, lydig. Mamman tror att det var dålig självkänsla som ledde till att hon började med knarket i de sena tonåren efter flytten från Norrland till Stockholm. När Catrines första barn föddes, 1975, var hon redan fast i heroinet. Pappan försvann så snart barnet, en pojke, föddes.

Våldsamma kunder

1982 gifte hon sig med en portugisisk man och bytte efternamn till da Costa. Men maken blev snart utvisad när han försökte ta in narkotika genom tullen till Sverige. De kommande åren spenderade Catrine da Costa till en liten del hos maken i Portugal och till en stor del på Stockholms gator. Hon var prostituerad. På nätterna stod hon vid Malmskillnadsgatan i Stockholm på jakt efter kunder. Alltid samma ställe. Brunkebergstorg, vid pelarna. Pengarna gick till knark. Hon bodde på hotell och hos stamkunder.

En vän från den här tiden berättar att hon var snäll, mjuk, varmhjärtad. Men hennes dåliga självkänsla och desperationen efter pengar och knark gjorde att det ibland gick för långt. En vän berättar i polisförhör om att knarkabstinensen drev henne till att acceptera mer och mer våldsamma kunder för att få pengar.

Samtidigt som hon, sommaren 1984, tycktes vara djupare än någonsin i sitt missbruk pratade hon allt oftare om att ta sig ur det.

– Jag förstod i alla fall att jag måste ha varit bland de sista som träffade henne i livet. Hon var inte glad, men Catrin, jag vet att Catrin aldrig skulle ta livet av sig själv i alla fall. Hennes dröm var att få tillbaka sina barn och flytta till Portugal.

Det blev aldrig Portugal, barnen och maken.

Det blev ett kylrum på rättsläkarstationen i Solna.

Och nu, 25 år senare, är gåtan fortfarande inte löst.

Fallet är nu preskriberat. Den första juli gjorde åklagaren en notering om att ärendet är nedlagt och skickade handlingarna till evig vila i Riksarkivets källarvalv.

– Den 10 juni 1984 sågs hon senaste gången och 18 juli hittades säckarna. Däremellan är preskriptionsdatumet och jag valde att preskribera ärendet den 1 juli, säger chefsåklagare Stefan Bergman.

Han är en i raden av åklagare som genom åren haft ärendet på sitt bord.

Detsamma gäller Magnus Sallrot, kriminalchef på Västerortspolisen, som fick ansvar för utredningen för två år sedan.

– Det här är slutet på ett ärende som engagerat många, men med många frågetecken som inte kunnat lösas. Vi vet inte hur hon dog och vi vet inte vilken brottsplatsen var.

Hettade till igen

De två män som i media kallats för allmänläkaren och obducenten dömdes, men friades senare. De pekades dock ut som ansvariga för styckningen och har en pågående skadeståndsprocess mot staten.

För några månader sedan tycktes da Costa-fallet hetta till igen med dna-spåren efter en polsk mördare, en avliden slaktare. Han har tidigare funnits med i utredningen och var dömd för tre mord, varav ett styckmord. Hans sätt att stycka sitt kvinnliga offer liknar tillvägagångssättet i Catrine-fallet och han ska också ha rört sig i kretsen kring prostituerade på Malmskillnadsgatan.

Efter ett antal rättsturer sa hovrätten nej till att dna-testa mannens vävnadsprover, som finns på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Hans vävnadsprov skulle ha testats mot hårstrån som hittades vid brottsplatsen. Värdet för utredningen är dock tveksamt eftersom det inte går att få en fullständig dna-matchning, hårsäckarna saknades på hårstråna.

Ger inte upp

Men den juridikstuderande före detta kriminalinspektören Olle Torge, 52, ger inte upp och har tagit kontakt med anhöriga till den så kallade slaktaren för att få fram dna-prov.

– Rätt ska vara rätt. Jag har redan från börjat känt att det är något som inte stämmer i den här utredningen. Jag ska ta reda på vad det är.

Men för rättsväsendet blev dna-spåret den sista dödsryckningen i ett fall som engagerat svenskarna i decennier.

På samma sätt som exempelvis mordet på Olof Palme och Estonia har det etsat sig fast, alltid varit närvarande, år efter år. Internetsajter har följt fallet, flera böcker har skrivits. Tv-dokumentärer och hundratals, kanske tusentals, artiklar och insändare.

Nu är det är över. Ingen kan längre dömas för mordet.

Och kanske finns det någon, någonstans, som läser de här raderna. Kanske ler lite grann, kanske drar en suck av lättnad.

Någon som mördade, styckade och slängde ner en 27-årig kvinna i svarta sopsäckar.