Stilla lycka vid Garbos grav

Foto: LINDAHL BJÖRN BJOLI
Johanna Melén, 33 år, reporter Aftonbladet.
NYHETER

Om känslan av sann lycka finns, då känner jag den just nu, sa Valentina Ivanovna på väg mot Greta Garbos grav.

Garbos årtalslösa grav på Skogskyrkogården i Stockholm var bara en bonus. Lyckans källa fanns bakom oss i ett särskilt hörn med ortodoxa kors.

Där vid en av stenarna hade Valentina Ivanovna böjt den 75-åriga ryggen, borstat undan jord med handen, sänkt sig så långt hon nådde och kysst stenplattan till det ryska fursteparet Obolenskijes grav.

Valentina Ivanovna grät och ojade och tog fram en plastpåse fosterjordssand ur bagen. Hon strödde sanden utmed stenens kanter. De vaxgula ljusen vek sig i svag vind och brann en mycket liten stund.

Det var hennes andra besök i utlandet. Första gick i jobbets tjänst till Bulgarien för över 30 år sedan. Nu var hon i utlandet av egen vilja. Hade studerat välgörarna hemma i ryska Kirov i åratal, skrivit små häften om köpmansdottern som gifte sig med en furste och lämnade Ryssland för gott.

Valentina hade sökt och letat i deras spår. Så fick hon veta att graven fanns i Stockholm.

Hon hade rest tre nätter på tåg, buss och båt och nu var färden fullbordad vid en gravsten på Skogskyrkogårdens ortodoxa del.

Vi gick mot Greta Garbos sista vila och solen strilade. Valentina Ivanovna var för varmt klädd och tyngdes av presenterna jag skulle få för att jag visat vägen.

Hon sa att hon var lycklig.

Efteråt firade vi på kafé. Valentina skulle bjuda men den medhavda flaskan vin från Kirov fick inte öppnas så vi skålade i vatten.

Valentina Ivanovna sa att hon var mig evigt tacksam, jag sa att det var så lite så.

Avskedet kändes högtidligt och stort fast jag aldrig förstod alla känslorna och om vad alltihop faktiskt handlade.

Jag tittade på den ganska fula träasken jag fått och den åldriga presentboken om Kirov som jag aldrig skulle läsa och kände en viss form av lycka.