”Du är min änglavakt”

Här möts hjälten och sexåringen

1 av 5 | Foto: URBAN ANDERSSON
föll femton meter Här möts de. Mannen som osjälviskt ställde sig för att ta emot den sexårige pojken som handlöst föll från sjätte våningen. Hossein Afshin besöker familjen på sjukhuset i Göteborg. Det blir ett mycket känslosamt möte.
NYHETER

GÖTEBORG. Det är ett ögonblick att minnas.

Hjälten Hossein Afshin, 37, som målmedvetet haltar fram i sjukhuskorridoren med tårar i ögonen.

Den skadade pojkens far som reser sig upp och kastar sig i hans armar.

– Du är en del av min familj nu, säger Booka Lokamba.

Sex våningar upp.

Pojken föll handlöst 15 meter från sitt pojkrumsfönster – men fångades upp av Hossein Afshin. Han hade ställt sig på ett tak och fångade sexåringens kropp med sitt huvud och sin axel. Hastigheten på fallet stannade av. Sexåringen överlevde.

Hyllas

När vi träffar Hossein Afshin är det dagen efter och Aftonbladet följer honom under en dag av känslosvallande möten och hjältehyllningar.

Vi sitter i bilen på väg mot Drottning Silvias barnsjukhus.

Där väntar sexåringen och hans familj på oss, Hossein tar ett djupt andetag när jag frågar hur han känner inför mötet.

Han är trött. Har försökt sova. Misslyckats. Fram till sju på morgonen har han varit på Östra sjukhuset i Göteborg för att få en översyn av sina skador. Värk i nacke och axlar. Synproblem på ögat där sexåringens kropp först träffade.

– Det är inget allvarligt, men jag har fått remiss till en ortoped.

Skadade benet

På morgonen har polisen ringt och tackat honom efter gårdagens insats.

– De säger att jag är en hjälte men jag vet inte. Jag försökte bara göra mitt bästa. Jag är glad att han lever.

Vi svänger upp framför sjukhuset. Hossein hoppar ur bilen och haltar fram mot entrén. En skada i benet från gårdagen. In genom sjukhuskorridoren.

”Min hjälte”

Och där, vid ett kafébord nära entrén, sitter Booka Lokamba. Sexåringens pappa. Han sitter med böjt huvud framför en vän. Allvarlig min. Han reser sig, skiner upp, när han ser Hossein. De sugs mot varandra. Två främlingar som kastar sig i varandras armar. De håller om varandra länge. Gråten ekar i sjukhuskorridoren.

– Du är min hjälte, du är min änglavakt, säger Booka Lokamba.

– Jag är ingen hjälte. Gud gav dig en chans att få fortsätta vara med din son, säger Hossein.

– I så fall får vi tacka Gud för att du fanns där. Du är en hjälte genom honom.

Booka Lokamba säger att från och med nu är Hossein en del av familjen. De står så där länge. Två pappor som håller om varandra i en sjukhuskorridor. Det är svårt att höra vad de säger genom gråten men ordet ”tack” hörs flera gånger. När de släpper taget om varandra har båda tårar i ögonen.

– Vi ska sluta gråta och vara glada i stället, säger Hossein.

En flyktväg

Pappan sätter sig. Han börjar berätta. Om hur sonen låste in sig på rummet. Nyckeln som satt fast på insidan.

– Han kunde inte öppna dörren på sitt rum. Jag sa åt honom att lägga sig på sängen så skulle jag fixa det. Ta det lugnt, sa jag, så hämtar jag en annan nyckel.

Sexåringen tog det inte lugnt. Med en sexårings logik tog han den enda flyktvägen som fanns. Fönstret. Sex våningar upp. Där fastnade han och blev hängande.

Rakt under lägenhetsfönstret, sex våningar ner, stod Hossein på ett entrétak till ett kafé i samma hus. Hossein sitter vid ett bord i sjukhushuskafét och berättar för pappan om hur han försökte prata med hans son. Samtidigt tog sig polisen in i huset. Där inne hamnade de på fel våning innan en granne visade dem rätt. Men de hann inte fram i tid. Sexåringen föll.

Fallet dämpades

Han föll som en sten. Träffade Hossein på huvudet och fallet dämpades. Sonen låg livlös på marken – men han var vid liv.

– Just nu mår min son bra. Alla undersökningar som gjorts visar att han bara har en fraktur i armen, säger Booka Lokamba.

Mitt i samtalet kommer sexåringens mamma fram och de brister ut i gråt igen. Länge fastnar de i varandras armar innan de lämnar oss för att gå upp och hälsa på sonen.

När han kommer ner är Hossein både glad och ledsen, säger han. Glad för att ha fått träffa honom, ledsen för det hemska som hänt familjen.

– Han låg och tittade på tecknad film och var vid medvetande. Jag kramade om honom men jag tror inte att han riktigt förstod vem jag var.

Kommer fram

Vi lämnar sjukhuset och åker tillbaka till platsen där allt hände.

Det är lördagseftermiddag på Brunnsbotorget.

Några få gäster på kafét under sexåringens fönster. En äldre kvinna med Ica-påsar i händerna sneddar över torget. Polisavspärrningarna, ambulanserna och folksamlingen är borta.

Men något händer när Hossein Afshin ställer sig vid kafét för att förklara händelseförloppet.

En efter en kommer de fram. De samlas runt honom.

– Det är du va? Det är du som är hjälten. Grattis! säger en äldre man i tjockbågade glasögon.

– Det är fantastiskt. Tack! säger en annan granne.

– Du är en hjälte! vrålar en ung pojk på en cykel.

Hossein ler blygt, försöker tona ner dem. Han säger att han inte är någon hjälte, att han bara gjort det bästa, att det bara skedde automatiskt.

En granne, en ung man i 20-årsåldern, kramar om Hossein. Grannen var med när allt hände. Han berättar om paniken när han pratade med Hossein från sitt fönster. Försökte förstå. Hjälpte polisen att hitta fram till pojkens lägenhet.

”Det var för sent”

Nu träffas han och Hossein igen när dramatiken är över.

– Efter att jag såg Hossein i fönstret och förstod situationen tog det runt två minuter innan vi var uppe i lägenheten. Men då var det för sent.

Hossein tittar upp, 15 meter upp, mot fönstret. Tankarna är tillbaka i sjuksängen hos sexåringen igen.

– Vi kommer att träffas igen. Han känns som min egen son nu.

Claes Petersson

ARTIKELN HANDLAR OM