Ett kilo kött – hur svårt kan det vara?

NYHETER

Så fort jag kommer in på restaurangen ser jag den. Tavlan. Det är en stor svart tavla med snirklig ram och olika namnteckningar i guld. Det är autografer från de gäster som har lyckats äta upp ett helt kilo kött.

Martina Haag.

En del har skrivit sina namn med stora spretiga bokstäver, en del har bara gjort en snitsig signatur och skrivit något proffsigt bredvid: Superenkelt! eller: Andra gången, bara i år! Jag kollar lite avundsjukt på alla namnen och konstaterar att det bara är snubbar som har ätit. Bredvid Tavlan sitter Tröjan. Den som man får som belöning om man klarar av att få i sig allt köttet. En röd t-shirt märkt: I did it! Jag åt 1 kilo kött!

Jag har verkligen inga problem med att äta mycket. Särskilt inte nu när jag ammar. Och ett kilo, vad kan det vara, typ som tre entrecôte? Det borde man kunna moffa i sig om man bara tar lite sallad till. Alla andra i vårt gäng bestämmer sig för cajunkyckling eller pasta med KarlJohanssvamp. Normalportioner. Men jag och Schyffert kan inte sluta titta på den röda tröjan på väggen. Servitrisen har tagit upp de andras beställningar och står nu tyst bredvid oss och väntar. Schyffert drar ett djupt andetag.

– Gör du det, så gör jag det, säger han.

– Ursäkta säger jag, men en sak är säker, jag kommer att lämna restaurangen iklädd den där tröjan.

Våra vänner runt bordet tystnar andaktsfullt när vi, utan att tveka, beställer in varsitt kilo kött.

Smart nog så struntar jag i att ta av brödet i korgen. Schyffert hinner proppa i sig två mackor innan jag ger honom ett proffsigt råd. Servitrisen kommer med papper och kritor till barnen så de kan rita medan de väntar på pannkakorna. När våra enkilosportioner tillslut kommer in blir vi lite bleka. Det är ungefär tre gånger så mycket kött som jag hade trott. På min tallrik, nej mitt uppläggningsfat, vilar en grillad gråbrun klump, tjockare än min underarm. Den är tung, oerhört kompakt och ser inte vidare mumsig ut. Men alla andra blev ju så imponerade när vi beställde, jag kan faktiskt inte banga nu och säga: ehh förresten, jag tar nog en räksallad i stället.

Det är lika bra att sätta igång direkt. Jag kavlar upp ärmarna på min kofta och skär upp en bit kött och börjar äta, fort, så att jag inte ska hinna känna om jag blir mätt innan allt är uppätet. Jag skär upp en massa bitar i förväg och lägger på rad, så att jag bara kan fylla på med en ny köttbit när jag har tuggat upp.

Köttet är inte speciellt gott. Som om det kommer från en väldigt gammal ko. Som nu är extra död. En gammal bitter ko som bara ville äta torrt hö. Och aldrig drack vatten. Och som var osams med alla de andra kossorna. Och stod inomhus och surade i betongbåset och ville aldrig gå ut i gräset, inte ens på sommarens vackraste dag. Denna ko jäser just nu på min tallrik.

Jag tar några klunkar vin, tar sats och jobbar vidare. Tugg. Svälj. Tugg. Svälj. Efter en tredjedel av köttberget är det plötsligt tvärstopp. Jag äter lite till i alla fall. Jag känner tydligt att min magsäck är helt full så nu fylls det på med kött hela vägen upp i halsen i stället.

Jag äter upp majs­kolvsbiten som man tydligen också måste få i sig för att resultatet ska räknas. Jag lutar mig tillbaks på stolen och kollar på klockan. Jag har nu ätit konstant i en timme och trettiofem minuter. Det är jättemycket kvar på min tallrik. Schyffert kämpar på. Barnen får glass med chokladsås. De andra får in sitt kaffe.

När vi har ätit i två timmar och tio minuter frågar han plötsligt: Varför gör vi det här? Jag har inget svar. Det enda jag har är ett uppläggningsfat med en 75-årig ko på. Vi skickar ut köttet för att få det uppvärmt igen. När man är överproppmätt är det helt omöjligt att få i sig en enda bit till om det dessutom är kallt.

Jag ber att få kolla på tröjan för att få lite ny inspiration. Den finns inte i damstorlek. Minsta är Herr X-large. När ska jag använda den? Och vem? Jag frågar vem? kommer att bli imponerad av att jag har lyckas proppa i mig ett bebisben av kött?

Jag tuggar och tuggar som en maskin medan jag tänker att folk inte ens kommer att bry sig. De enda de kanske kommer att tycka är att man är dum i huvudet. Inte helt utan anledning.

Tugg tugg tugg. Det som först kändes som en så rolig idé känns just nu som det mest puckade vi någonsin har gett oss in på. Jag har minst en liter kött kvar. Hm? Kanske man kan be dom mixa resten av köttet till en juice i stället? Då blir det ju lite lättare att få i sig det. Eller? Stora klunkar med grå trögflytande nötkreatursmassa? Dålig idé. Måste gå en liten promenad för att få ner köttet i benen. Byltar på mig dunjacka och mössa och går ut i mörkret.

En gul måne lyser ner på mig som ett stort frågetecken. Varför? undrar månen. Varför? undrar de höga granarna. Varför? frågar sig bilarna på parkeringen. Gruset knastrar under mina fötter. Jag är tyngre än någonsin. Jag går tre varv runt restaurangen. På fjärde varvet bankar Erik på rutan och gör ett tecken att barnen börjar bli för trötta och måste åka hem snart. Jag går in.

Bordet är avdukat. Det enda som står kvar är min tallrik med en ordentlig gråkall köttklump.

Schyffert sitter och fränar sig i sin röda tröja i baren med en stor konjak. Jag sveper det sista ur mitt glas och jobbar vidare på min ko-muskel, som Godzilla äter skolbussar. Tuggtuggtugg. Jag får tunnelseende. Tugg… suck… tugg. Jag äter vävnad. Det smakar inte alls biff längre utan bara död vävnad. Dino har somnat på stolen bredvid mig. Tugg… svälj… det kommer upp i munnen igen. Tugg… jag sväljer ner det igen. Nu idisslar jag koköttet som en ko. Jag får tugga samma tugga flera gånger. De sista tappra vännerna har tröttnat på att vänta, jag ser dom som i dimma, hur de vinkar från garderoben med jackorna på.

Erik kommer fram till mig och säger att han också åker hem i förväg med barnen nu, men att jag inte ska känna någon stress. Hejhej.

Tugg… Tugg… Jag sitter ensam på min lilla stol i natten och tuggar. Nu ser jag inga färger längre. Jag har blivit kött-blind. Allt är i svart-vitt. När personalen applåderar hör jag det inte. Jag mår bara illa. När jag ska skriva min namnteckning med guldpennan på tavlan blir det bara ett litet darrigt m nere i högra hörnet.

Kocken kommer ut och vill skaka hand med den första kvinnan någonsin som mölat i sig ett helt kilo. Servitrisen tar kort på oss, och när jag försöker le ser jag mitt ansikte speglas i fönstret. Ett ljusgrönt, blankt och nu nästan klotrunt ansikte med darrande vita läppar.

Jag sätter på mig min X-large tröja som nu sitter nästan tajt och stapplar ut i vinterkvällen. Mår inte helt hundra.

Martina Haag