Dagens namn: Ursula, Yrsa
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

’Jag är fortfarande rädd, rädd för allt’

Tanja Mirkovic var apatisk när hon avvisades från Sverige – fem år senare är hon ännu inte återställd

ORDEN HAR TAGIT SLUT När familjen Mirkovic tvångsavvisades från Sverige 2004 var Tanja 12 år gammal – men enligt läkarintyget hjälplös som en baby. I dag, 18 år gammal, säger hon att hon fortfarande är traumatiserad.   ORDEN HAR TAGIT SLUT När familjen Mirkovic tvångsavvisades från Sverige 2004 var Tanja 12 år gammal – men enligt läkarintyget hjälplös som en baby. I dag, 18 år gammal, säger hon att hon fortfarande är traumatiserad.

Kristina Edblom Foto: Magnus Wennman   Kristina Edblom Foto: Magnus Wennman















BANJA LUKA. De såg aldrig hennes ögon. De som lärde känna den tolvåriga flickan Tanja i Sverige hörde aldrig hennes röst, de mötte inte hennes blick. Fem år senare är allt de har kvar ett telefonnummer och en adress i Banja Luka.

Och så frågorna. Farhågorna.

Vi tar bilen från Belgrad, genom Kroatien och vidare in i norra Bosnien, för att träffa Tanja. Flickan som hittades med en förskärare i handen efter att familjen fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Hon som slutade prata och äta och försökte hoppa ut genom fönstret till lägenheten i Sundsvall.

Till slut får vi kontakt med hennes storebror Igor och vi stämmer träff i centrala Banja Luka. Det är ovisst om vi ens kommer att kunna träffa hans syster.

– Hon hade panik i rösten, säger Igor efter det korta ­telefonsamtalet.

Han tar oss med till busstationen dit familjen anlände efter att ha bott tio dagar i en park i Sarajevo. De första nätterna i sin nya hemstad sov de inne i terminalen.

Igor hittade ett övergivet skjul där de bodde under några månader, innan de fick tillgång till ett garage där Tanja kunde bäddas ner under filtar på en madrass på golvet – fort­farande djupt apatisk.

Timmarna går medan tankarna snurrar: Var det fel att resa hit? Vilka minnen väcker vi till liv?

Men Igor bjuder hem oss till de två små rum som ­familjen hyr i utkanten av staden – fyra vuxna på 20 kvadratmeter. Vissa månader kan de inte betala hyran, men värden låter dem bo kvar mot att de tar hand om hans sjuka mamma.

Igor visar vägen uppför trappan. Och där på en brokig soffa i det trånga rummet sitter Tanja Mirkovic och stirrar in i en svartvit tv-skärm med kornig bild.

Det är september 2009 och tolvåringen har hunnit fylla 18.

Bäddsoffan som hon sitter i är också syskonens gemensamma säng.

Handen är kallsvettig när vi hälsar. Ibland möts våra blickar och jag kan se att hennes ögon skiftar i blått och grönt.

Tanja pratar i korta meningar, oavsett om ämnet är skolan, tv-programmet eller minnena av Sverige. Oftast rycker hon bara på axlarna eller skakar på huvudet till svar.

– Det är okej att du frågar, men jag minns inte så mycket.

Stämningen blir spänd, jag förstår att vi inte har många minuter på oss.

– Jag är fortfarande rädd. Rädd för allt. Jag är traumatiserad.

Orden kommer i små doser, hon sneglar på mig efter varje ansats. Jag vill veta om hon får någon hjälp, men får inget svar.

Familjen har en tyst överenskommelse. De pratar inte om minnena som jagar dem. Igor vet vad som händer när han försöker: mamma börjar gråta, Tanja drar sig undan.

Det är som om orden har tagit slut för henne.

Tanja reser sig för att gå, tyr sig till sin bror som ett barn som gömmer sig bakom mammas ben. Det är omöjligt att avgöra vad hon tänker om vårt möte.

Erfarenhet från Sverige visar att de apatiska barnen har mycket svårt att tala om sina minnen. Flera forskningsprojekt har lagts ner. Det var för uppslitande för barnen att berätta om sina upplevelser.

Tanjas familj är orolig. När Tanja gått vill Igor veta hur vi uppfattar hans syster.

Han berättar att de inte kan prata som vanliga syskon. I stället växlar de några ord om vardagliga, praktiska saker.

Tanja går fjärde året på gymnasiet. Till sommaren är hon färdig sjuksköterska. Hon har bra betyg, men Igor undrar ändå hur det ska gå när hon inte har skolan längre.

När familjen tvångsavvisades från Sverige befann sig Tanja på spädbarnsnivå ”med total avskärmning, förlust av alla basala förmågor och total ­uppgivenhet” (citat ur läkarintyg från BUP).

I flera månader efter att de hade återvänt till Bosnien låg hon stilla utan att äta eller öppna ögonen. Till höstterminen ett år senare började hon skolan. Då hade Tanja fortfarande inte sagt ett ord.

Först i skolbänken kom språket sakta tillbaka.

Lärarna har berättat att hon ofta drar sig undan. Hon har inga riktiga vänner utan sitter mest hemma.

Redan i Sverige konstaterade läkarna att Tanja troligtvis led av posttraumatiskt stressyndrom. Sedan familjen kom till Bosnien har hon bara fått sporadisk vård i absoluta nödfall – mer har familjen inte råd med.

Tanja var några månader gammal när kriget bröt ut 1992. Igor hade fyllt sju. Beväpnade bosniska milismän trängde sig in i huset där de bodde. De slog sönder inredningen och våldtog kvinnorna.

Tanjas pappa Velimir tvingades se på. Hon skulle snart fylla ett när de flydde från det brinnande huset.

Under kriget levde de som internflyktingar. Pappan skickades till fronten medan mamma Slavica och barnen gömde sig undan bomberna. Igor minns ljudet av granater som följde honom till skolan. Varje dag under flera år.

Då var Tanja bara en liten flicka.

När kriget var slut 1995 flydde de igen – bort från Vogošca utanför Sarajevo till Vlasenica.

När Tanja gick i femman kom en pojke in i hennes klassrum, han förde pistolen mot munnen och tryckte av. Blod och hjärnsubstans stänkte ner eleverna i klassrummet.

Efter det slutade Tanja att gå till skolan.

Till slut tvingades de lämna huset som de tillfälligt bodde i. Då bestämde de sig för att fly till Sverige.

På mottagningsenheten i Solna fick Tanja och hennes familj avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd efter bara tio dagar. När det sista hoppet om en framtid slocknade för Slavica och Velimir slocknade även Tanja.

Tills slut låg hon i blöja, totalt avskärmad från omvärlden.

Tanja hade bara pyjamas och tofflor på sig när polisen bar ut henne till bilen som skulle föra familjen till flygplatsen och vidare till Bosnien den 8 juni 2004. De hann varken packa eller klä på sig.

Tanja som snart skulle fylla 13, men som enligt läkarintyget var hjälplös som en baby, tvångsavvisades från Sverige. Familjen lämnades på flygplatsen i Sarajevo utan någonstans att ta vägen.

Sin 13-årsdag firade Tanja på en parkbänk.

Fyra år senare har parkbänken bytts ut mot två små rum som familjen med nöd och näppe kan betala hyran för.

– Jag hoppas att vi ses igen, under bättre förutsättningar, säger Igor innan vi åker.

     

Fotnot: Historien om Tanja bygger på samtal med familjen och personer i Sverige och Bosnien som försökt hjälpa dem under årens lopp. Vissa uppgifter är hämtade från Gellert Tamas bok ”De apatiska” och kommer i sin tur från journaler och dokument från tiden i Sverige. Aftonbladet har också tagit del av läkarintyg från BUP i Sundsvall.

Lotta Wiberg, psykolog på BUP och tidigare samordnare för vården av de apatiska barnen i Stockholm, och Guhn Godani, psykolog på Rädda Barnen, har bidragit med sina erfarenheter.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet