Dagens namn: Vibeke, Viveka
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Nobel misär

Klicka på grafiken för större version.   Klicka på grafiken för större version.
År 2007 var Alex Schulman med på Nobelfesten – en kväll han helst vill glömma.   År 2007 var Alex Schulman med på Nobelfesten – en kväll han helst vill glömma. Foto: Lasse Allard

Under Nobelmiddagen 2007 hamnade jag vid det som jag i efterhand valde att kalla dödens bord. Till höger om mig satt en professor i medicin. Hon var mycket stolt över sin forskning och ville gärna tala om den, men hon talade till mig som om jag vore en del i hennes läkarlag. Jag förstod absolut ingenting, nickade med viss finess i hennes konstpauser och hoppades att jag skulle komma undan. Till vänster om mig satt en Westerholm. Hon var mycket upprörd över att de stavat hennes namn fel på namnskylten Vesterholm. Hon muttrade över det. Jag försökte tala om annat, men det slutade hela tiden med att hon stirrade på skylten: Hur svårt kan det vara att stava ett efternamn rätt? Mannen mitt emot fick jag ingen klar bild av. Han hade talfel, jag uppfattade bara vartannat ord han sa. Jag fick fylla i luckorna på ren fantasi, vilket gjorde att han framstod som smått befängd.

Jag tänkte att jag kanske hade haft otur, att det omkring mig satt 1 300 saliga människor och upplevde sitt livs fest. Men jag tittade mig omkring och såg bara döda blickar. Frackklädda gentlemän som i tomt ursinne försökte konversera sina stela bordsdamer. En av de många pristagarna gick upp och höll ett tal på engelska och genast drabbades jag av tvångstanken att ropa: Svenska, tack! Jag fnissade mycket åt den tanken. Det var så tråkigt på den där festen att jag roade mig med liknande tvångstankar hela kvällen. Jag lekte med idén att be om ketchup till maten. Eller att upprepat slå med knytnävarna i bordet och ropa: BÄSTA BORDET! BÄSTA BORDET! Eller att resa mig upp och hålla ett spontantal. Det skulle ha sett ut, det.

Jag led.

Det var en lång gäspnings färd mot sömn.

Och ärligt talat. Jag är glad att kunna säga att jag varit på en Nobelmiddag, men får jag frågan igen så måste jag avböja. Såvida det inte är Peter Englund som bjuder in mig och han händelsevis vill dela ut ett pris till mig på kuppen.



Så läser jag om fredspriset i Norge. Det verkar så festligt och avslappnat och internationellt. Och jag drabbas av ett milt vansinne när jag tänker på att de tagit vårt pris. Det är ju här i Stockholm Obama skulle ha varit, inte i Oslo. Vad hände egentligen? När lade Norge vantarna på det här?

Här i Sverige bänkar vi oss åter framför tv-apparaterna för att titta på när grånade män i frack äter middag. I Oslo uppträder Wyclef Jean och Will Smith för the president of the free world.

Det känns inte rättvist.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet