Dagens namn: Sibylla
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

MANNEN SOM ÖPPNADE MUREN

Harald Jäger, 9 november 1989: Släpp in dem, släpp in alla

murens fall För tjugo år sedan blev överstelöjtnant Harald Jäger den första att inför en stor folkmassa öppna gränsen mellan Öst- och Västberlin. Han arbetade för säkerhetstjänsten vid gränsövergången Bornholmer Strasse och hade vigt hela sitt vuxna liv åt att försvara den socialistiska staten.   murens fall För tjugo år sedan blev överstelöjtnant Harald Jäger den första att inför en stor folkmassa öppna gränsen mellan Öst- och Västberlin. Han arbetade för säkerhetstjänsten vid gränsövergången Bornholmer Strasse och hade vigt hela sitt vuxna liv åt att försvara den socialistiska staten.

BERLIN. I morgon är det 20 år sedan Berlinmuren föll. Det var det symboliska slutet på kalla kriget, som hade delat vår världsdel i öst och väst ända sedan andra världskriget.

Mannen som öppnade muren heter Harald Jäger. Detta är hans berättelse.

Klockan 18.52 torsdagen den nionde november 1989 tuggade Harald Jäger på en smörgås med skär fläskkorv, bierschinken, vilket var den kortväxte men vältränade mannens favoritpålägg. Det var en gemytlig början på kvällen. På bordet framför honom stod en kopp varmt té.

Till det yttre var Jäger en gestalt som ingav respekt och hos många säkert också rädsla. Han var klädd i den östtyska säkerhetstjänsten Stasis gröna uniform. Gradbeteckningen på axelklaffarna visade att han var överstelöjtnant. Harald Jäger var biträdande chef för gränsövergången vid Bornholmer Strasse, hela sitt vuxna liv hade han vigt åt att försvara den kommunistiska staten.

Gränsövergången vid Bornholmer Strasse var egentligen av en nitad järnbro som förvånansvärt nog överlevde de mördande striderna under andra världskrigets sista dagar. Efter kriget delade segrarna in Berlin i fyra sektorer. De brittiska, amerikanska och franska blev Västberlin, den sovjetiska Östberlin.

Bron vid Bornholmer Strasse förband de sovjetiska och franska ockupationszonerna.

Försvara staten

När kalla kriget mellan öst och väst hårdnade blev skillnaden mellan Berlins två halvor allt tydligare. Allt fler östtyskar bosatte sig i väst och om utvandringen fortsatte skulle det socialistiska Östtyskland knappast överleva.

Den trettonde augusti 1961 stängde Östtyskland gränsen mot väst och började bygga Berlin-muren.

Harald Jäger var då 18 år. Ett halvår tidigare hade han anmält sig som frivillig till gränspolisen. Han ville, så säger han i dag, försvara den socialistiska staten.

Han valde yrkesbana under visst tryck från sin far Paul. Denne hade varit soldat i Hitlers armé och blivit krigsfånge i Sovjetunionen. Först 1950 släpptes han och kunde återvända till Tyskland, besluten att bekämpa imperialismen och de kapitalistiska krafter som ville ha ett nytt krig.

I det kommunistiska nyspråket var Berlinmuren en antifascistisk skyddsvall och taggtåden benämndes säkerhetstråd.

– Denna åtgärd är till för att säkra freden, sa befälet som informerade Harald Jäger och hans kamrater om den stängda gränsen.

De applåderade.

Naturligtvis förstod de att muren också syftade till att hindra Östtysklands medborgare från att ta sig ut. Harald Jäger tyckte att det var rätt.

När han i den tidiga kvällen den nionde november 1989 åt sin smörgås kunde han se tillbaka på ett framgångsrikt yrkesliv. Harald Jäger hade varit flitig, noggrann och ambitiös. Han hade personligen gripit mellan 80 och 90 flyktingar.

Grep flyktingar

En del av dem var förslagna och planerade flykten tillsammans med konspiratörer i väst. Kvinnan som försökte klättra över på en stege som de skickade över från andra sidan. Samtidigt började folk kasta sten över muren några hundra meter därifrån, för att dra bort gränsvakternas uppmärksamhet.

Andra verkade inte förstå vad de gjorde. Mannen som helt sonika försökte promenera genom gränskontrollen. Vilken dåre.

Harald Jäger var stolt när han gripit en flykting. Han fick beröm och fotograferades framför Tyska demokratiska republikens flagga.

I början kunde det vara ett par flyktförsök i veckan, men det glesnade med åren. Bevakningen blev ju allt effektivare.

I 25 år hade Jäger tjänstgjort vid Bornholmer Strasse. Gränsen var enkel men effektiv. En fem meter hög betongmur. En sträcka med sand som krattades varje dag. Inte en katt kunde röra sig där utan att det syntes. En väg där gränspolisen kunde köra sina bilar. ­Ytterligare en fem meter hög ­betongmur.

Fram till mitten av 70-talet ­hade de schäferhundar kedjade vid bron. Sedan infördes en djurskyddsförordning som sa att hundarna inte mådde väl av att vara kedjade.

Soldaterna ägde rätt att skjuta flyktingar men inte att hålla hundar.

På senare tid hade det skett en del förändringar. Sedan mitten av april var tillståndet att skjuta indraget. Borta i Sovjetunionen höll Gorbatjov på med sina reformer, en del bra, en del dåliga. I Polen hade det varit val.

Harald Jäger kunde se att Östtyskland hade stora problem. Ekonomin fungerade inte. Partiordföranden Erich Honecker var gammal och trött. Massflykten hade börjat igen, nu via de socialistiska broderländerna Ungern och Tjeckoslovakien. Nere i Leipzig demonstrerade folk varje måndag och krävde demokrati.

Öppna gränsen

Ändå tvivlade Jäger inte på det socialistiska systemet som sådant. Han tuggade på sin smörgås, smuttade på teet och tittade på en svartvit teve. Günther Schabowski, medlem i politbyrån, partiets högsta ledning, höll presskonferens. Att en hög funktionär lät sig utfrågas i direktsändning var i sig en sensation men det han sa var inte särskilt intressant. Han talade om en ny reselag som såvitt Harald Jäger visste skulle bli så krånglig att den var meningslös.

Någon frågade när den skulle börja gälla.

Omedelbart, sa Schabowski. (Han missade i sina papper att lagens exakta innehåll skulle kungöras nästa dag och att Östtysklands medborgare förväntades ansöka om resetillstånd på landets polisstationer.)

Harald Jäger slutade tugga. Han glodde på teven och sedan sa han högt, rakt ut:

– Vad är det för skit han pratar om?

Han reste sig häftigt.

– Vad är det med dig? ropade en officer vid ett annat bord.

– Hörde ni inte vad han sa?

Jäger skyndade sig till kommunikationscentralen och ringde till vakthavande befäl på Stasi, överste Ziegenhorn.

– Schabowski pratade skit, sa Ziegenhorn. Det finns inga planer på att öppna gränsen.

Kontrollerad av staten

Bornholmer Strasse var en lång gata kantad av lindar. Det gick en spårvagnslinje nästan fram till gränsstationen. Folk började stiga av vid ändstationen och gå mot bron. Fem personer. Tio. Tjugo.

Vid 21-tiden var de flera hundra. Först stod de på respektfullt avstånd från poliserna, sedan började folkmassan trycka på.

För att förstå hur dramatisk ­situationen var måste man minnas hur Östtyskland fungerade. Säkerhetspolisen Stasi kontrollerade alla aspekter av livet, inklusive den illegala, demokratiska oppositionen. Staten kontrollerade medborgarna från första dagen till den sista. 245 personer hade skjutits till döds genom åren när de försökt fly till Västberlin.

Kvällen den nionde november var gråkall. I gatlyktornas gulaktigt bleka sken stod nu tusentals människor. De korkade igen Bornhausser Strasse och kom närmare och närmare.

Några skrek: Inget våld! Andra ropade: Partiets ord är lag! ... en hänvisning till en gammal paroll som syftade till trohet mot regimen. Nu hade den höge funktionären Schabowski sagt i teve att gränsen var öppen...

Harald Jäger ringde till överste Ziegenhorn som sa att inget hade ändrats. Ville någon passera gränsen? Det krävdes giltigt pass och utresetillstånd.

Varje halvtimme ringde Jäger till sin chef. Överstelöjtnanten krävde förstärkning. Han krävde instruktioner.

I efterhand är det så tydligt att regimen var slut, ideologiskt bankrutt, ekonomiskt konkursmässig. Men den här kvällen tycktes allt fortfarande stå och väga. När Jäger kontaktade Ziegenhorn vid 22-tiden ringde denna vidare, uppåt, till generalerna Neiber och Niebling som undrade om överstelöjtnanten vid Bornhausser Strasse var i stånd att bedöma ­situationen korrekt. Var han ­måhända ängslig?

Jäger höll telefonluren genom ett fönster så att de skulle höra­­ ropen.

Några minuter senare ringde överste Ziegenhorn. Han var formell i tonen.

– Jäger, gör följande. Välj ut de mest högljudda, sätt en stämpel över fotot på deras ID-kort och låt dem resa ut. De får inte återvända. De som står närmast får också resa men stämpla inte deras foton. De får återvända.

Detta var Stasis sista plan för att exportera Östtysklands oppositionella, en metod man tillämpat ända sedan sångaren Wolf Biermann berövades sitt medborgarskap 1976.

Harald Jäger var glad över att ha fått ett besked. Han instruerade sina officerare om stämpeltricket och de släppte ut runt 100 högljudda personer som utan att de visste det just hade mist sitt medborgarskap. Flera hundra följde efter dem.

När de första passerade rapporterade en radiostation i Västberlin att gränsen var öppen, med resultatet att fler sökte sig till Bornholmer Strasse.

Jäger uppskattade att det trängdes 25 000 människor i allén.

Han ringde än en gång till sin överordnade. Men nu var Ziegenhorn kort i tonen.

– Jäger, du har fått dina order.

Harald Jäger var ensam.

Ingen återvändo

Officerare rapporterade att personer som varit i väst ville komma tillbaka in i Östberlin. De ­hade gått en sväng och tittat på kapitalismen och nu ville de återvända hem.

De hade stämplar på ID-kortens foton.

– De får inte återvända, sa överstelöjtnant Harald Jäger.

Några accepterade och lomade iväg. Men där stod ett ungt par på bron och när de fick beskedet började kvinnan gråta. De hade sitt barn hemma, de hade bara velat se sig om lite...

I 28 år hade Harald Jägers uppgift varit att fånga medborgare som försökte ta sig ut ur landet. Nu var hans uppgift att hindra dem från att komma hem. Det var ... idiotiskt.

– Släpp in dem, sa Jäger. Släpp in alla.

Plötsligt insåg han hur idiotiskt allt var – muren, gränsbommen som hindrade folk från att beträda bron, alla dessa regler och förbud: Inte resa ut, inte resa in. Han såg ut över folkmassan. Vad skulle allt tjäna till?

Han vände sig till en fänrik och sa:

– Lyft bommen.

För första gången sedan den byggdes 28 år tidigare var Berlinmuren öppen. Överstelöjtnant Harald Jäger såg hur en flod av människor vällde över bron: Det skulle bli över 20 000 på en timme.

Gav upp

Han hade aldrig brutit mot en order förut. I flera minuter stod han och såg på människorna. Inga tankar, inga känslor. Sedan tänkte han: Jag måste rapportera.

Hans knän var mjuka och det rann svett längs ryggen innanför uniformsskjortan. Han gick mot kommunikationsrummet. Tre ­eller fyra officerare följde med. Han ställde sig framför telefonen. Om han tryckte på den röda knappen skulle det ringa hos överste Ziegenhorn borta på Schnellerstrasse.

Han lyfte luren och såg sig om. Officerarna som följt efter honom hade dunstat, ingen ville vara närvarande och därmed med-ansvarig.

Han tryckte på den röda knappen. Överste Ziegenhorn svarade. Jäger berättade vad han gjort. En sekund av tystnad, sedan två ord:

– Bra, grabben.

Översten la på.

Med de orden gav den östtyska säkerhetstjänsten upp.

Berlinmuren fanns inte mer; det som återstod var att riva betongen.


Fotnot: Harald Jäger lämnade de väpnade styrkorna när Östtyskland upplöstes året efter. Han var arbetslös, körde taxi, hade kiosk och arbetade åren före sin pensionering åt Securitas.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet