Barnens egna ord om flykten

”Det var hemskt”

Foto: Andreas Hillergren
De afghanska barnen har månader av flykt bakom sig. Nu vill de utbilda sig – två av dem till läkare och en vill jobba i databranschen.
NYHETER

MALMÖ. 207 ensamma flyktingbarn finns nu i Malmö och väntar på att bli utplacerade i landet.

– De flesta är föräldralösa, en del har med egna ögon sett hur deras anhöriga fått halsarna avskurna, berättar sektionschef Stefan Berseus.

På ett av boendena träffar vi Javid, Habiballah och Morteza. De är alla 15 år och kommer från Afghanistan.

De berättar om krigets helvete, utplånade byar och förföljelse. Om månader av dramatisk flykt och om glädjen att bli välkomnade i Sverige.

– Jag har varit flykting i Teheran, berättar Javid. Det var hemskt, vi afghaner behandlades inte som människor. Till och med polisen kränkte oss.

Nu vill han snabbt lära sig svenska, ägna sig åt datorer och utbilda sig i databranschen.

Morteza vill bli tandläkare medan Habiballah hoppas kunna utbilda sig till läkare och kanske återvända till Afghanistan där behovet av läkare är enormt.

Han kommer från Bamyan-provinsen och flydde av ”personliga problem”. Han ser så ledsen ut när han säger det att det är omöjligt att fråga honom vad som hände.

Omöjligt att stanna

Morteza kommer från Behsso där talibanerna gick till våldsamma övergrepp.

– Det var omöjligt att stanna kvar.

Deras flykt har tagit månader, de har åkt överlastade gummibåtar till Grekland, vandrat och tjuvåkt med lastbilar genom Europa.

– Jag försökte hålla mig fast under en bil men blev upptäckt, säger Javid.

Och Habiballah berättar hur han låg gömd i ett trångt utrymme i ett stängt utrymme på en lastbil.

– Jag var så törstig och till slut kunde jag inte andas. Jag vågade inte knacka och berätta för chauffören att jag åkte med.

– Jag vaknade på ett sjukhus. Jag vet inte hur jag hamnade där.

De känner sig trygga efter några veckor i Sverige och tycker att svenskarna är vänliga.

Vad som händer i Hököpinge har de ingen aning om.

Inställningen i Vellinge "extrem"

– Jag förstår inte hur det kan finnas människor som är fientliga mot de ungdomar vi får hit, säger Stefan Berseus. De har upplevt svåra trauman och behöver stöd. De är inte kriminella, de är flyktingar.

– Under kriget ställde svenska folket helhjärtat upp och hjälpte de finska krigsbarnen och tyckte att Finlands sak var vår.

– Nu får vi hit barn från två av världens värsta krigsområden. Afghanistan och Somalia, och då finns inte samma omtanke.

Han poängterar att inställningen i Vellinge kommun är extrem.

– Vi har 36 barn boende i baracker nere i Västra hamnen, berättar han. Inte ett klagomål. Samma sak med våra 60 boende här och med de som nyligen fick flytta in på ett gammal ålderdomshem i Teckomantorp.

– De här föräldralösa flyktingbarnen behöver omtanke och stöd. Vi måste alla hjälpas åt att ge dem ett bra liv.