Maria och Bob förlorade allt – fann varandra

Tsunamin tog deras familjer – nu har de skapat ett liv tillsammans

1 av 6 | Foto: urban andersson
2009. I dag är Maria och Bob gifta. Men attraktionen tog tid. Maria minns när hon insåg att hon var kär. ”En sommardag 2006. Jag berättar för Bob vilka känslor jag har för honom, du är mitt allt.”
NYHETER

LIMHAMN. Nyårsafton 2005.

Jag och Aftonbladets fotograf Urban Andersson följde Maria Ekdahl och Bob Stigsson i stekande hetta och kaotisk trafik i Phuket, Thailands största ö, sedan länge ett vinterparadis för den svenska medelklassen.

Det hade gått några dagar sedan tsunamin krossat den sydostasiatiska kusten och de hoppades ännu hitta någon i sina familjer vid liv.

Foto: urban andersson
Fritidsresors komplex i Khao Lak demolerades av tsunamin. Bob och Maria var på en dykutflykt när flodvågen slog in mot land.

Fem år senare träffar vi Bob och Maria igen. De har gift sig, Maria heter Stigsson i efternamn.

Det blev ett samtal om en mardrömslik resa upp ur smärtan till ett nytt liv.

Genom fönstren i den prydliga tvåan i Limhamn ser vi långt bort i fjärran Öresundsbron där bilarna sniglar sig långsamt fram och tycks försvinna ner i havet.

Det är både fint och lite egendomligt att sitta ner med Bob och Maria igen, för första gången sedan den där hemska dagen.

De delar en nyårsafton ingen ska behöva uppleva. Hon saknade sin man Kent och de två sönerna, John, 8, och Henry, 6. Han letade efter hustrun Johanna och döttrarna Kajsa, 6, och Klara, 3.

De letade tillsammans, utan att känna varandra. De hade ingått en pakt.

Jag tror att någon hjälparbetare tipsade oss om deras kamp. Jag minns att hopp tändes och släcktes hela tiden, Bob och Maria skrattade och grät om vartannat, halvdåliga skämt varvades med sammanbrott, de besökte sjukhus, stod utanför buddistiska tempel och tittade koncentrerat på de hundratals bilder på döda, ännu inte identifierade människor med groteskt uppsvullna ansikten som satts upp på stora anslagstavlor.

Fruktansvärd stank

Utanför templen stod likkistorna travade. Det var säkert 40 grader varmt. Stanken var fruktansvärd, munskydd delades ut.

Sverige hade proklamerat nyårsdagen som nationell sorgedag, men det var ingenting som där och då betydde något för någon.

–?Jag minns den där dagen tydligt. Vi susade runt i en bil med er. Ni gav oss hopp. Vi kände att de här två killarna kan hjälpa oss. Ni hade ju pressleg och möjlighet att hjälpa oss in i Khao Lak. Det var ju där våra familjer fanns. Ni var inträdet för oss, annars hade vi aldrig åkt med er, säger Bob.

Vår resa tillsammans slutade i skymningen nere vid stranden där hotellet som Maria och hennes familj bott på låg. Allt var trasigt, förstört.

–?Jag kommer ihåg det så väl. Det var då jag insåg att min familj inte kunde vara i livet. Fram till dess hade det funnits hopp, ­säger Maria.

Ja, du slängde ut en flaskpost med ett brev till Henry. Sedan viskade du till mig att du inte trodde han klarat sig. Att han var för liten.

–?Jag kommer bära den skymningen med mig så länge jag lever.

Sorgen, säger de, är inte lika intensiv längre. De sjunker inte längre ner i bottenlösa avgrunder. Sorgen har ändrat skepnad, den är hela tiden närvarande, men lågmäld, molande.

Det är inte så att tiden läker alla sår. Det är så att det går att lära sig leva med smärtan.

Träffades på dykutflykt

Maria arbetar i Köpenhamn. Kosmetika på ett stort amerikanskt företag. Bob arbetar med it. De har båda samma arbetsgivare som före katastrofen.

De har sålt sina villor i Limhamn och Kungsbacka och bor billigt för att kunna resa mycket. I år har de varit på Korsika och i Egypten. På julafton åkte de till Khao Lak. Det har de gjort varje jul sedan tsunamin.

De har skrivit till statsminister Fredrik Reinfeldt och föreslagit en nationell minnessten och precis fått svar; regeringen är inte intresserad.

–?Jag tycker Ale stenar skulle vara en fin plats för ett monument. Längst ner i Sverige, säger Maria.

Bob och Maria träffades första gången på en dykutflykt, samma morgon som tsunamin vällde in. När de framåt kvällen kom in till land igen hade deras hotell smulats sönder, virke och bråte slog in mot strandkanten, palmer som rivits upp och slungats ut i havet flöt omkring.

Två dagar senare möttes de igen. De har sedan dess aldrig vikit från varandras sida.

När Bob och Maria kämpat en dryg vecka med att försöka hitta sina familjer utan att komma någonvart och Räddningsverket hade anlänt, insåg de att de var tvungna att åka hem.

Bob till ensamheten i villan utanför Göteborg. Och Maria till sin ensamhet i Skåne. Men de släppte inte kontakten, pratade med varandra i telefon varje dag, började prata om att starta ett forum på nätet för de överlevande.

Några veckor senare, i februari, ringde två poliser på Marias dörr. Kent var identifierad. Två dagar senare hittades Bobs fru.

Även barnen var ganska snart identifierade. De valde en gemensam buddistisk begravning i ett tempel i Kapoong by, tretton mil in i djungeln ifrån Khao Lak.

Maria börjar gråta då hon berättar.

– Jag fick träffa mina barn en sista gång. Jag pratade med dem, sa att nu är mamma här. Jag kände på pojkarna, det var precis som att de levde. Det var ett oerhört känslosamt möte. Ska en mor behöva gå igenom detta?

De hade med sig stoftet av sina familjer hem i urnor.

– Jag vägrade ha Kent på bagagebandet. Jag hade hans urna på sätet bredvid mig.

Den 14 mars 2005 startade de tillsammans med Marias bror forumet ”Vi som finns”. Två människor som fått sina liv krossade ville nå ut till andra i samma situation.

Det var i kontakterna med andra överlevande som de fick veta vad som hänt deras familjer. Kent och pojkarna satt och åt frukost då de slungades in i hotellköket. Johanna och flickorna stod utanför hotellet och pratade med en annan familj då vågorna slog in.

Umgicks mer och mer

De har inte många minnen av det första svåra året, men de vet att de började umgås mer och mer.

– Jag kommer ihåg hur svårt det var att komma tillbaks till livet. Jag fick börja med att lära mig duscha och klä på mig. Ingenting fungerade, säger Maria.

Ingen av dem tror att de levt i dag om de inte funnit varandra.

– Tankar på självmord fanns. Men jag försökte tänka att om Johanna hade överlevt, hade jag velat att hon skulle dö? säger Bob.

Maria:

– Jag hade ju ett hopp, Bob. Vi hade ju lovat varandra att klara det här. Men jag undrar om jag hade levt i dag om inte han dykt upp. Jag kommer ihåg att jag gick till min läkare och sa att nu vill jag inte leva längre. Han sa att det inte var några problem. Det är bara att dra ut kontakten. Valet är ditt. Jag fick en käftsmäll och bestämde mig för att rycka upp mig, säger Maria.

– För om vi dör, vem ska då berätta om våra respektive familjer?

– Vi var helt omtöcknade. Arga, ledsna, aggressiva. Det fanns ingen logik. Jag var skitglad när jag var glad. Skitledsen när jag var ledsen.

– Det var helt maniskt. Vi skulle bestiga Mount Everest och köra motorcykel i 200. Jag var inte rädd för någonting. Jag vältrade mig i shopping. I bland åt jag för mycket, ibland ingenting.

Förhållandet växte

De valde i början rödvin i stället för de ångestdämpande medicinerna, som trubbade av medvetandet.

Hur bar ni er åt för att komma tillbaks till ett normalt liv?

– Vi började i kognitiv behandling och fick bra stöd från en psykiatriker. Och fysisk träning gjorde att man kunde tänka lite klarare. Vi blev trötta i kroppen och inte bara i huvudet.

– Vi insåg att det är mer synd om våra familjer som inte längre lever än om oss.

Vi pratar om hur deras förhållande växte fram.

– Vi kände inte varandra då vi träffades. Det kanske vi inte gör i dag heller. Men vi har byggt upp en identitet. Jag har en ny identitet, säger Maria.

Vad menar du med det?

– Ja, innan var jag mor och hustru. Nu är jag Maria med Bob. Det känns som stockholmssyndromet, vi är beroende av varandra. Vi har mentalt suttit ihop sen den första dagen vi träffades.

Reste jorden runt

När insåg ni att ni var på väg att bli ett par?

– Jag tror folk i vår omgivning såg det före oss, säger Bob.

Vänner och släktingar?

– Ja, men ingen sa något. Jag minns att din mamma sa att ”ni skulle ta hand om varandra för ni sitter i samma båt”, säger Maria.

– Det fanns första året inte tillstymmelse till utrymme att tänka på något nytt förhållande det första året. Allt var ju kaos. Ingenting var ju normalt.

Men när insåg ni det själva?

– Det fanns ögonblick redan tidigt. När man mådde som sämst och stod på alla fyra och spydde. Då har vi burit varandra. Vi var som tur var aldrig nere i botten samtidigt. Bob klädde på mig, klädde av mig, duschade mig. Han tröstade mig. Ibland var det tvärtom.

– Det var en kamratlig kärlek som jag aldrig varit med om tidigare. Men det kom ingen direkt attraktion första året, även om det omedvetet måste ha funnits där hela tiden.

Så attraktionen uppstår under det andra året. Maria, kommer du ihåg hur det kändes då detta gick upp för dig?

– Känslan av att iaktta honom med friska ögon. Ju starkare jag blev, desto mer förtjust blev jag i honom. Jag vet vilken dag det var. En sommardag 2006. Jag berättar för Bob vilka känslor jag har för honom, du är mitt allt.

Hur reagerade du på detta, Bob?

– Det hade kommit krypande. Men det är klart jag blev glad. Och jag började fråga mig om jag hade tillåtelse att känna så här.

Ja, har det funnits känslor av skam?

– Oja. Det är klart. Vi hade ju förlorat de vi älskade så djupt, skulle det vara rätt att göra så här?

– Men vår läkare förklarade att det var bra för oss. Han sa, herregud, vem är det som sätter de här reglerna? Varför ska man gå omkring och sörja med en svart bindel runt armen? Varför ska man inte kunna få känna sig attraherad för att någon utanför tycker att det är fel?

Var det jobbigt att berätta om er relation för omvärlden?

– Nej, folk bara suckade och sa att det här har vi vetat om hela tiden.

Faktum är att när vi skiljdes den där kvällen sa jag och Urban till varandra att ni en dag kommer bli ett par.

– Oj. De tankarna fanns inte hos oss precis.

Sommaren 2006 insåg Bob och Maria att de var tvungna att göra något åt livet de levde. De började planera en jordenruntresa. Det lät som ett bättre alternativ än att fastna i ett liv med villa och bolån. Men hus skulle säljas och resrutter planeras och det tog tid innan de kom iväg.

De gifte sig i mars 2007. Borgerligt i Malmö rådhus. Några nära vänner var med. Middag på kvällen.

’Barnen var med oss’

Samma sommar inleddes resan. Först Island, sedan USA och Sydamerika. De hittade ett hus i Costa Rica. Bob berättar:

– Vi bodde ute i djungeln. Det var sex kilometers promenad för att komma i kontakt med omvärlden. En kväll kom husets ägare körande. Det regnade och blåste. Hon skrek att det var tsunamivarning och att vi var tvungna att evakueras.

Vänta här nu, ytterligare en tsunami?

– Ja, vi sa till varandra att det här händer inte. Det hade varit en jordbävning i Chile. Vi evakuerades, men det kom ingen tsunami.

De fortsatte till Sydafrika, Thailand, Australien. ”Resan hjälpte oss att inse att vi klarade av att leva vidare”.

De visste inte hur länge de skulle vara borta. Men efter ett år kände de att det var dags att åka hem.

– Vi blev starkare under resan och ville till slut hem och försöka bygga upp ett nytt liv. Resan vi hade gjort var mycket för våra barns skull också, vi kände att de var med oss hela tiden.

Framtiden?

– Vi har pratat om att flytta utomlands. Ett av favoritländerna är Australien, bo i Sydney vore fint. Men inget är bestämt.

Barn?

– Det där har vi pratat om fram och tillbaks. Men vi har kommit fram till att vi redan har barn, fastän de inte är i livet. Och tänk vilket överbeskyddat barn det skulle bli. Vi skulle nog inte låta stackaren göra någonting.

– Men det har inte varit något enkelt beslut. Sorgen i dag är inte knuten till årsdagen eller födelsedagar eller julafton. Den kan slå till när som helst. Som när man ser ett barn på bussen.

FAKTA

S Fortsättning från förra sidan