Lech Kaczynski och Anna Walentynowicz är döda – och världen är lite mindre fri

1 av 4
Anna Walentynowicz vid varvet där hon började arbeta 1950 tillsammans med arbetskamraten Ryszard Jozwiak.
NYHETER

Lech Kaczynski och Anna Walentynowicz omformade sitt land och hela vår världsdel. Polens moderna historia koncentrerades i den fruktansvärda kraschen i Smolensk, då presidentens flygplan slog

i trädtopparna, bröts sönder och började brinna.

Kaczynski var på 1970-talet en ung jurist i Sopot, grannstad till Gdansk på Östersjökusten. Anna Walentynowicz var en kranförare på det berömda Leninvarvet.

De ingick i den lilla krets av oppositionella som motsatte sig kommunistregimen. I juni 2008 intervjuade jag Kaczynski om den perioden. Vi satt en stekhet eftermiddag i presidentpalatset i Warszawa. Kaczynski berättade hur han och hans tvillingbror Jaroslaw varit övertygade om att kommunismen skulle falla. Frågan var bara när, och hur.

På 70-talet kunde bara oresonliga fantaster resonera så. Det sovjetiska väldet med lydstater sträckte sig från Stilla havet till Elbe mitt i Europa: det största imperium världen skådat. Skulle det falla? Vilka barnsliga fantasier!

Kaczynski satt med uppknäppt vit skjorta i presidentpalatset. Han berättade gärna om sin ungdoms strävan.

Kommunismen föll och tvillingarnas triumf blev större än de kunnat fantisera om. Under en period var Jaroslaw premiärminister medan Lech var president.

De var kända för att vara reaktionära (mot homosexuella till exempel), hämndlystna (de tycktes inte vilja sluta förfölja gamla kommunister) och oresonliga (Kaczynski som förhandlare med EU var en mardröm).

Allt det där kunde man förstås kritisera honom för, i alla fall om man är en genomsnittlig europeisk liberal. Men man kunde inte ta ifrån Kaczynski att han gjort mer för frihet och rättvisa än de flesta av oss.

Han var trevlig. Jag tyckte om honom. Och medan vi satt där och pratade slog det mig att Kaczynski var häpnadsväckande kort, liksom hans gamla vän Anna Walentynowicz.

Kaczynski stammade från en akademisk medelklassfamilj. Anna kom som föräldralöst flyktingbarn till Gdansk efter andra världskriget.

Jag träffade henne första gången vintern 1981, ett halvår efter den historiska strejken på Leninvarvet som blev början till slutet för kommunismen.

Allt började med Anna, denna tvärhand höga, envisa kvinna, ensamstående mor till en pojke hon fick med en skitstövel som bedrog henne.

Hon var närmast analfabet när hon anställdes på varvet 1950. Hon fick lära sig ett yrke. Varvet gav henne människovärde. Och när hon fick sitt värde tordes hon också protestera.

Arbetskamraterna kallade henne fru Anna. Hon var en elitarbetare men ingen nickedocka. Fru Anna vågade alltid höja sin stämma och protestera mot mygel, bedrägerier, dålig lön, kylan i omklädningsrummen, det kalla kaffet...

Hon var med och bildade en liten, underjordisk fackförening vars ordförande skulle bli Lech Walesa. Lech Kaczynski brukade undervisa dem i arbetsrätt hemma i Annas lägenhet på Grunwaldzka-gatan.

Flera gånger försökte varvsledningen förgäves sparka eller omplacera henne. Sommaren 1980 hade hon legat i en lång tvist med arbetsgivaren om ett ålderstillägg.

Anna vann konflikten i arbetsdomstolen. Domaren trodde väl allt var klart när Anna höjde rösten och sa:

– Jag ska ha ränta också!

Domaren räknade på en kulram ut att räntan utgjorde en summa motsvarande priset för en limpa.

Anna krävde pengarna, påhejad av Lech Kaczynski.

Samma dag detta skedde fick hon sparken från Leninvarvet. Personalchefen hade fått nog av henne och trodde han hade ett bekymmer mindre om Anna försvann.

Hela varvet gick i strejk och krävde att hon skulle återanställas. Sedan gick hela Polen i strejk och fackföreningen Solidaritet bildades.

Det var början till slutet för kommunismen.

Livet tog olika vägar för Anna och Lech Kaczynski. Han gjorde politisk karriär och blev Polens president. Hon pensionerades och bodde kvar i lägenheten på Grunwaldzka.

På väggarna hade hon religiösa bilder och ett foto där påven Johannes Paulus välsignade henne. I mitten av rummet stod ett matbord och vid det satt vi när jag timme efter timme intervjuade henne inför den bok om kommunismens fall som jag tänkte skriva.

Ibland sträckte hon sina händer över bordet och tog tag i mina. Hennes händer var stora och mjuka.

Hon var en underbar kvinna. Ett hårt liv hade hon levt, men hon var fylld av kärlek och värme.

Hon var också skrämmande tjurskallig. Hon hade fått för sig att Lech Walesa, som blev Solidaritets ledare, var agent för säkerhetspolisen och det kunde hon tjata om tills man fick skavsår i öronen.

Anna, Lech Kaczynski, Walesa och de andra som knäckte diktaturen var otroligt besvärliga personer. Det är inga dussinmänniskor som leder revolutioner och får imperier att falla sönder.

Walesa och Anna blev fiender men Anna och Kaczynski förblev vänner.

Jag besökte henne sista gången i höstas. Hon visade ett vackert skrin med en enorm bärnsten som Polens president, Kaczynski, förärat henne på hennes 80-årsdag.

Tillsammans flög de i går för att hedra de polska officerare som mördades av Stalins säkerhetspolis i Katynskogen utanför Smolensk för 70 år sedan.

Nu är Lech Kaczynski och Anna Walentynowicz döda, och vi är alla mycket fattigare.

ARTIKELN HANDLAR OM