”Fasansfullt – blod överallt”

Foto: ap
sköt ihjäl Israeliska kommandosoldater hissades ner från helikoptrar.
NYHETER

ISTANBUL/STOCKHOLM. Kommandosoldaterna sköt skarpt mot aktivisterna när de hissades ner från helikoptrar.

Nu berättar svenskarna om Israels attack.

– Det var blod överallt, säger Edda Manga som var ombord.

Foto: lasse allard
hemma igen ”Det märktes att soldaterna fått order att inte gör något radikalt med oss européer. Det var horribelt att turkarna tvingades sitta på knä med huvor och ögonbindel”, säger Edda Manga här med Mattias Gardell.

I går kom de sju svenskar som suttit frihetsberövade i Israel hem sedan attacken mot hjälpkonvojen Ship to Gaza. Edda Manga och hennes man Mattias Gardell var med på fartyget Mavi Marmara där åtta turkiska och en turkamerikansk aktivist dödades.

De satt i fartygets medierum när attacken påbörjades tidigt på morgonen och fick därför hela tiden information om vad som hände. De fick ganska snart veta att en journalist som blivit deras vän var död.

– Jag glömmer aldrig attacken. Vi omringades av 14 krigsfartyg, u-båtar och apachehelikoptrar med kommandosoldater. De använde gas, ljud- och splitterbomber. Det fanns inte tid att vara rädd, det var på liv och död, säger religionshistorikern Mattias Gardell.

Aftonbladet var med på de flygplan från Istanbul som svenskarna flög hem med i går eftermiddag. För första gången kunde de läsa i tidningar från hela världen om rapporteringen.

– Jag har läst att Israel säger att det var vi som startade våldet. Det är fullkomligt uppochnedvända världen. Det fanns absolut inga vapen ombord, säger Mattias Gardell.

I stället försökte aktivisterna försvara sig med små flaggstänger, köksknivar och vattenslang, säger han. En del beslagtagna vapen slängdes över bord.

Kalla på hjälp

– Vi ville gå ut och se vad som hände men det var svartmaskerade elitsoldater överallt så vi gick in igen. Vi försökte be Israel om hjälp och kallade på läkarvård. Men de stängde av systemen omedelbart, säger skribenten Edda Manga.

Hon säger att fem av aktivisterna dog direkt. De andra dog på grund av att de inte fick läkarhjälp.

– Det var fasansfullt, det var blod överallt. Jag var rädd att Mattias skulle käbbla emot, för de slog och satte huva på alla som protesterade på något sätt.

Satt med huvor

Nere i hytterna revs alla väskor och saker ut så att allas saker blandades ihop. Edda Manga fick intrycket att hon och de personer som hade europeiska pass behandlades bättre än turkarna.

– Det märktes att de fått order att inte gör något radikalt med oss européer. Det var horribelt att turkarna tvingades sitta på knä med huvor och ögonbindel framför oss, säger hon.

Amil Sarsour som reste på det mindre fartyget Sfendonh tänkte på sina föräldrar som tvingades fly från sitt hem i Palestina när israelerna bordade båten.

– De åkte på båda sidor om vår båt. Jag hörde skott, jag hörde folk skrika, ändå ställde jag mig upp och protesterade mot soldaterna.

När svenskarna kom i land försökte israelerna få dem att skriva på papper där de intygade att de tagit sig in i landet olagligt. Edda Manga bad att få tala med någon från Sveriges ambassad eller med en advokat.

– Hon skrattade och sa. Du är i Israel, du har inga rättigheter.

Edda Manga skrev på pappret men lade till att hon nekade till brott och att hon ansåg sig kidnappad. De sa åt mig att jag aldrig skulle komma därifrån om jag inte skrev på, och i den stunden trodde jag dem.

Konstnären Dror Feiler tvingades ta av sig alla kläder innan han kroppsvisiterades. Han isolerads från alla de andra aktivisterna. På Elafängelset i Beer Sheva sattes han i isoleringscell och hungerstrejkade för att få träffa sin advokat.

Edda Manga berättar att de inte fick några rena kläder eller hygienartiklar. Fängelsepersonalen grinade mot dem och fotograferade dem.

– De behandlade oss som terrorister.

Kristina Edblom.

Hon lyckades hålla sig stark. Men när hon till slut kom ombord på det turkiska planet som skulle föra aktivisterna till Istanbul i förrgår kväll brast det.

– När jag satte mig kom det fram en manlig flygvärdinna och log och sa välkommen, hans ögon var leende och vänliga. Då började jag gråta.