Utbildad rom – ett undantag

Emil Drivhall gick ut skolan – trots ”zigenarklassen”, hånen och sitt romska arv

1 av 4
Aftonbladets Peter Kadhammar har i månader intervjuat romer – ett folk utan rättigheter. Läs första artikeln här nedan.
NYHETER

Emil Drivhall är en 33-årig familjefar som är trevlig, verserad och ser bra ut. Han är född i Sverige men har av omgivningen aldrig betraktats som svensk.

Emils liv präglas av en strävan att komma in i det svenska samhället, att bli en av oss. Han har ännu inte lyckats.

Emil är rom.

Han bor med sin familj i Malmö och anledningen till att jag rest hit för att träffa honom är en notis i en morgontidning. Enligt den uteblir nästan hälften av romernas barn i Sverige från skolan.

Så illa kan det inte vara tänkte jag.

Det visade sig att det är mycket värre.

Liten skandalartikel

Den notis jag läste säger i och för sig lika mycket som en stor braskande skandalartikel. Om en tidning på undanskymd plats och i en mening skriver att 40 procent av barnen i en folkgrupp inte går i skolan visar det hur resten av samhället värderar dessa människor.

Ni kan tänka er rubrikerna om hundratals barn med efternamnen Andersson, Pettersson och Lundström inte gick till skolan. Eller om det vore somaliska barn. Eller arabiska.

Vilken skandal! Vi har skolplikt i Sverige. Den infördes år 1842 inte bara för barnens skull utan för hela samhällets. Fattiga bönder fick inte hålla sin avkomma hemma för att arbeta i jordbruket. Det moderna samhället behövde utbildade medborgare och utbildning skänker i sin tur individen frihet.

Men när romska barn inte visar sig i skolan, när de regelmässigt misslyckas med studierna och lämnar grundskolan utan betyg, då händer ingenting. De är ju bara romer.

Emil Drivhalls föräldrar kom till Sverige från Tjeckoslovakien i början av 1970-talet. De insåg omgående värdet av att ha ett svenskt namn, som Andersson, Pettersson eller Lundström. De bytte därför från Lakatos, som är typiskt romskt, till Drivhall. Andra romer tog namnet Vävström eller något som knöt an till nordiska frukter.

Namnbytena var ett uttryck för deras iver att anpassa sig till det svenska samhället, att börja på nytt och bryta med ett tusenårigt utanförskap. Här är vi!

Emils far Juraj hade gått tre år i skola i Tjeckoslovakien, modern var analfabet. Nu skulle deras barn bli de första i familjens historia med fullvärdig skolgång.

Hotade med strejk

När det kom ut att zigenare skulle börja på Rosengårdsskolan hotade föräldrar till andra barn med strejk.

Detta berättar en person som fick i uppdrag av Malmö kommun att bistå romerna. Hon ber mig att inte sätta ut hennes namn eftersom hon bor ”i ett främlingsfientligt grannskap. Jag har fått nog med snubbor för att jag jobbat med invandrare”.

Även den korta kommentaren säger mer än spaltkilometer om romernas ställning i vårt samhälle: En person med hög status inom sitt yrke, jag törs säga en ärad person, vill inte skylta med sitt namn i samband med romer.

Barnen sa att han luktade

Emil Drivhall började ettan i Örtagårdsskolan i Rosengård 1983. Han minns hur andra elever ropade:

– Zigenarna kommer!

Han hamnade i slagsmål, i självförsvar säger han. Barnen sa att han luktade. Emil var rädd.

Han tyckte att det var skönt att bli förflyttad till Kryddgårdsskolan och en specialklass, zigenarklassen.

Där fick Emil gå med sina bröder, kusiner och några andra romska barn.

Foto: Foto: TORBJÖRN ANDERSSON
vågade inte fråga Emil Drivhall började skolka i högstadiet. Han skämdes när han inte förstod. ”De kunde säga: Läs sidorna 17 till 24 och skriv en uppsats om det. Jag hade aldrig haft en läxa. Hur gjorde man? Vem skulle jag be om hjälp?”, säger han.

Det var en klass med barn i olika åldrar som hade sin etniska tillhörighet gemensam. Den var inte ett utslag av rasism utan av god vilja. Två lärare, Lena Dreyer och Gunilla Göransson, fick ansvar för gruppen.

– De här barnen ska vi satsa på. De ska få allt vi kan ge. Så tänkte vi. Vi kände att vi ville ge dem samma sak som våra barn hade. Leksaker. Böcker. Det fanns inte i deras hem, säger Lena Dreyer.

När barnen inte kom till skolan hämtade lärarna dem. Det hände ofta. Gunilla Göransson minns hur oroliga mödrarna var för att släppa iväg barnen. De tyckte att sönerna var för små. En mor kunde säga:

– Han är för liten för att gå till skolan!

– Då går vi tillsammans, svarade Dreyer och Göransson.

En pojke hade en uppsättning med fem sex färgglada nappar i ett band runt halsen, han var en orolig gosse som de omtänksamma lärarinnorna försökte lirka in i skolan.

När jag hör skildringen av de romska barnen tänker jag på berättelser om judar i Östeuropa före andra världskriget. Rädslan för det omgivande samhället. Den starka sammanhållningen i en fientlig värld. Fattigdomen. Överbeskyddade barn. Ständig ångest för att bli överfallen.

En hukande gång genom livet.

Lena Dreyer säger att föräldrarna var rädda för att skolan skulle ta barnen ifrån dem. Den välmenande skolledaren som startade zigenarklassen ansåg att det var viktigt för de romska barnen att vara i en grupp för sig så att de inte blev utstötta.

– Om de blir provocerade kan de bli aggressiva och då tror folk att det är deras rätta jag.

Hon bestämde att zigenarbarnen skulle sitta vid ett eget bord mitt i skolmatsalen ”så att de andra vande sig vid deras utseende”.

De skulle ha blivit den första generationen invandrade romska barn som fick fullgod svensk undervisning. Så blev det inte. Lena Dreyer och Gunilla Göransson misströstade när Emil och de andra barnen fortsatte till högstadiet.

– Vi gjorde vad vi kunde för att ge dem ett gott självförtroende och redskap för fortsatta studier. Men det var ingen som tog hand om dem i högstadiet, säger Lena Dreyer.

”Jag hade aldrig haft läxa”

Emil Drivhall började på Rosengårdsskolan. Han hade aldrig gått i en vanlig klass, hade aldrig haft klasskamrater utanför den trånga romska gruppen, aldrig ätit med andra än romerna.

Han visste inte hur man bar sig åt för att ta sig mellan olika klassrum. Tillsammans med sin storebror och en kusin fick han extralektioner i svenska. Han hade svårt att förstå vad läraren sa.

– De kunde säga: Läs sidorna 17 till 24 och skriv en uppsats om det. Jag hade aldrig haft en läxa. Hur gjorde man? Vem skulle jag be om hjälp?

Han skämdes och ville inte säga att han inte förstod. Han slutade gå på lektionerna och sprang i korridorerna och ibland struntade han i att gå till skolan.

Drivhall lämnade nian utan betyg. Han vandrade genom olika utbildningar, bland annat en som leddes av två före detta missionärer. De hade tidigare haft skola för barn i Tanzania och nu hade de skola för barn i Rosengård.

Det är en surrealistisk upplevelse när Emil Drivhall berättar om sin skolgång, denna långa rad av misslyckanden, rädsla, utanförskap och ... hjälplöshet.

Hjälplösheten stämmer inte med den person Emil ger intryck av att vara, med den han vill vara.

Emil fick guldstjärna

Emil Drivhall lärde sig läsa i tredje eller fjärde klass och när han hade tagit sig igenom en bok fick han en guldstjärna. Han var den som läste mest i klassen. (Lena Dreyer minns Emil, eller Dollar som är hans romska namn, som ”duktig och söt”, en omtyckt elev.)

Han fick en bok, han minns inte vilken, i belöning men föräldrarna reagerade inte på utmärkelsen. Den sa dem inget. De hade inget att relatera till.

– Skolan var inte så viktig för dem. De tänkte bara på min hälsa. De ville att vi barn skulle vara säkra. De frågade: Ni går väl i samma klass, ni är väl tillsammans?

Under hela Emil Drivhalls skolgång var föräldrarnas första bekymmer att barnen mådde bra. Föräldrarna följde minsta motståndets lag.

– Om någon av oss sa, jag orkar inte gå till skolan i dag, svarade mor: Stanna hemma då!

När Drivhall i vuxen ålder kämpade för att få gymnasiekompetens kunde hans mor säga:

– Du är så trött. Du behöver inte gå dit mer.

Om det vore en film skulle historien sluta här. Emil Drivhall segrade över sin bakgrund och gick ut i det svenska samhället som en fullvärdig medborgare. Den förste i en ny generation romer som inte skiljer ut sig mer än vad judar eller samer eller någon annan folkgrupp gör.

Men historien slutar inte här.

Det har gått 27 år sedan Emil Drivhall började skolan i Malmö. Han kämpade sig till en utbildning. Men han var och är ett undantag.

Det kommer nya generationer romer till skolorna och praktiskt taget alla av dem misslyckas.

Ingen med godkända betyg

Lars Birgersson heter rektorn för årskurs sex till nio på Rosengårdsskolan. Den har flest romer i Malmö. Som mest har där varit 60–70 samtidigt. För närvarande är där knappt 30.

Birgersson har varit rektor i sju år och under hans tid har ingen – ingen! – romsk elev gått ut med fullständiga betyg.

Oxievångsskolan är en annan med många romska elever. 4 050 har passerat genom lokalerna, samtliga utan godkända betyg enligt Josef Glindrönn.

Han är själv rom och anställd av skolan som brobyggare. Han har till yrke att hjälpa romska elever tillrätta, stödja dem, tolka om de inte förstår.

Innan Glindrönn började på skolan var det en 80-procentig frånvaro bland de romska eleverna. Fem barn hade tillsammans 1 896 timmars frånvaro under en termin. Det motsvarar ungefär 90 procent av studietiden.

”Varför fungerar det inte?”

De lärare och skolledare som jag intervjuar är lika frågande som läsaren av denna artikel sannolikt är. Lena Dreyer som var Emil Drivhalls lärare på 80-talet säger:

– Varför? Varför fungerar inte romerna i skolan?

Bellevuegymnasiet i Malmö provade med en speciell romsk klass i IV-programmet under ett par år. IV betyder individuellt val. Programmet är skapat för elever som inte är behöriga till vanliga gymnasielinjer. Jag har framför mig en klasslista med 13 elever för skolåret 2008–09. Ingen av dem har betyg från grundskolan, flera är inte läs- och skrivkunniga, enligt rektorn Anette Lawesson.

– Specialklassen fick inte de positiva effekter som vi hoppades på. Jag önskar att jag kunde svara på varför det inte funkar, säger rektorn Anette Lawesson.

Lämnar skolan i högstadiet

Mellan dessa två citat ligger drygt 20 år av olika försök att ge romska barn samma utbildning som alla andra i Sverige.

Praktiskt taget alla romer jag talat med har visat ett gemensamt mönster. För de flesta har det gått hyggligt eller åtminstone acceptabelt i låg- och mellanstadiet. När de har kommit upp till högstadiet har de klappat igenom och lämnat skolan.

Det är kusligt hur reaktionsmönster och till och med formuleringar återkommer. Emil Drivhall berättar om hur han skämdes i högstadiet. Han skolkade hellre än att han tillstod inför klassen att han inte förstod.

En kall vårdag sitter jag hemma hos en romsk familj i en stad i södra Sverige. Modern är hemma, och fem av barnen. Den yngste pojken är tolv år och jag frågar honom vad han drömmer om. Han funderar en lång stund.

– ... jobba.

Hans storasyster försöker hjälpa honom:

– Du vill ju jobba med bilar. Fixa.

– Jag vill fixa.

Han vrider med händerna i luften för att visa hur han arbetar.

Under vårterminen har han varit frånvarande en fjärdedel av skoltiden. Frånvaron är oftast sanktionerad av modern, som säger att han är mobbad. Skolan svarar att han inte är det, men att han ibland har svårt med samspelet med kamraterna.

Jag sitter i familjens kök och syskonen samlas runt bordet och berättar. Deras berättelser kretsar kring ett gemensamt tema, rädsla.

En av de större flickorna som lämnade skolan utan betyg säger att det gick ganska bra tills hon började sjuan. När hon inte förstod vad lärarna talade om vågade hon inte be om hjälp.

– Jag skämdes och tänkte att alla skulle flabba.

Så hon skolkade.

”Jag var liten och rädd”

Det är mitt på dagen och nu kommer en ung man in i köket, den äldste pojken i familjen. Han har just vaknat. Han är muskulös och rör sig avspänt, smidigt. När han ska berätta om sin skoltid säger han:

– Jag var liten och rädd.

På rasterna slogs han. Han slutade gå till skolan i högstadiet och fick så småningom börja i en specialklass för ungdomar som inte var kvalificerade för IV-programmet. Han var för okvalificerad för att vara med de okvalificerade.

I tonåren gjorde han inbrott för att skaffa fickpengar.

– Mor och far har sju barn. Jag kan inte ligga dem till last.

Han la av med kriminaliteten efter att två gånger dömts till samhällstjänst. Nu gör han inget särskilt. ”Tar det lugnt”.

Fem av de sju barnen är födda i Sverige. Känslan när jag talar med dem är precis som med Emil Drivhall. De är normala och trevliga och ändå är det något som gått fel. Modern säger till sina barn att skolan är viktig. Hon har många gånger talat med rektorn om sin yngste son. Rektorn säger:

– Hon vill följa pojken hela vägen till klassrummet. Vi gör det åt henne. Hon är mycket beskyddande. Hon kanske ska släppa taget lite.

Modern – hon är 45 år och lärde sig läsa och skriva för tio år sedan – reagerar som de nyanlända romerna för en generation sedan: Det är en farlig, fientlig värld utanför familjen. Barnen måste skyddas.

Försöker ”tänka positivt”

Hon är smärtsamt medveten om hur viktigt det är att gå i skolan. Hennes barn vet också att de är dömda till socialhjälp och utanförskap om de inte skaffar sig utbildning. De har till och med lärt sig ett av vår tids mantran, att ”tänka positivt”.

– Hon tänkte inte positivt, hon tänkte negativt, säger modern om flickan som skolkade bort sina studier.

– Man kommer ingenstans om man skäms och inte ställer frågor, säger flickan själv. Mina lärare i det individuella programmet har sagt att man alltid ska ställa frågor. Det är då man lyckas.

Mitt samtal med dessa barn och ungdomar blir lika surrealistiskt som samtalen med Emil Drivhall. De är vänliga och trevliga och det är inget fel på deras intelligens.

Det kusliga är att det är så lätt att se ett mönster, från Emil Drivhall till den lille pojken som sitter och vrider händerna i luften när han förklarar att han vill jobba, fixa med bilar.

Tusen år av förföljelse

De flydde när de för första gången konfronterades med människor utanför den romska gruppen, när de skulle ta eget ansvar för att gå mellan klassrummen, göra läxor, ställa frågor till lärarna.

Till det räckte inte självförtroendet, ty i var och en av dem lever tusen års förföljelse, tusen år av rädsla, tusen gånger tusen besked: Försvinn, du duger inte.

Bagarens barn blir bagare, snickarens blir snickare. Romens barn flyr.