Dagens namn: Lillemor, Moa
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

”Mamma, jag är inte död”

Fimée, 6, grävdes fram ur rasmassorna – läkaren krävde 700 kronor för att försöka rädda hennes liv

”Rädda vår dotter” För ett år sedan försvann Fimée, 6, i jordbävningen i Haiti. Hennes föräldrar gav inte upp hoppet utan sökte i rasmassorna. ”Folk sa åt oss att ge upp, att det var farligt att fortsätta, att husen kunde ramla på oss. Men vi kunde inte sluta leta”, säger Maudelaine, Fimées mamma. När grannen hittade henne var hennes vänsterben avslitet, huvudet var skadat och det blödde från hennes ena öga. Läkarna sa att det inte fanns något att göra, att flickan var död men föräldrarna vädjade om att de i alla fall skulle försöka rädda hennes liv. Till slut gav en av dem med sig, han kunde göra ett försök om han fick betalt. Efter fem minuter slog Fimée upp ögonen: ”Mamma, jag är inte död”. ”Rädda vår dotter” För ett år sedan försvann Fimée, 6, i jordbävningen i Haiti. Hennes föräldrar gav inte upp hoppet utan sökte i rasmassorna. ”Folk sa åt oss att ge upp, att det var farligt att fortsätta, att husen kunde ramla på oss. Men vi kunde inte sluta leta”, säger Maudelaine, Fimées mamma. När grannen hittade henne var hennes vänsterben avslitet, huvudet var skadat och det blödde från hennes ena öga. Läkarna sa att det inte fanns något att göra, att flickan var död men föräldrarna vädjade om att de i alla fall skulle försöka rädda hennes liv. Till slut gav en av dem med sig, han kunde göra ett försök om han fick betalt. Efter fem minuter slog Fimée upp ögonen: ”Mamma, jag är inte död”. Foto: URBAN ANDERSSON

PORT-AU-PRINCE. Alla trodde att Fimée, 6, var död.

Då hördes en svag röst från rasmassorna.

Nu måste hon hitta en framtid – utan sitt vänstra ben.

En granne och fyra radioapparater räddade livet på Fimée Duogene. Ett år efter jordbävningen är det svårt att tro att hon någonsin varit nära att dö.

Ögonen är pigga och fulla av liv.

– Mitt ben gick av i jordbävningen, men det är bra nu, säger Fimée.

Vi träffar henne på en bakgård i Port-au-Prince. Bakom oss hörs hammarslag. Tusentals haitier förlorade armar och ben i jordbävningen för ett år sedan. Här – på ett center som drivs av hjälporganisationen Handicap international – tillverkas nya.

Luc, 11, har just fått sin första protes fäst under höger lår.

Han stödjer sig mot räcket till en trappa. Tar försiktigt ett kliv upp. Vinglar till. Tittar på pappa. Och går ner igen.

Fimée Duogene, 6, ser på honom med förundrade ögon. Hon kan redan sparka fotboll med sin protes. Springa runt. Klättra på ställningar.

Det är nästan så att det inte märks.

     

Fimée kom hit för första gången i april. Man fäste gips runt hennes benstump, som blev form för den riktiga protesen. Sedan sattes knäleden och foten ihop i verkstaden.

För Fimée började månader av träning. I dag är första besöket sedan november.

Det svåraste med att få ett konstgjort ben är att lära sig att böja knäet. Men Fimée klarar det bra.

– Nu handlar det mest om finjusteringar, säger sjukgymnasten Julia Gillian, 30, som följer henne från sidan.

Hon har just förlängt Fimées protes med två centimeter.

– Hon har verkligen växt.

     

Den 12 januari 2010 såg ut att bli en bra dag för Fimées mamma Maudelaine och pappa Melicien, båda 26.

Framåt eftermiddagen hade de lyckats sälja fyra små radioapparater i plast på Rampart-gatan.

Normalt skulle de ha tagit pengarna och gått till grossisten på marknaden och bytt sedlarna mot nya apparater. Av någon anledning, de vet fortfarande inte varför, gjorde de inte så.

Klockan 16.53 kastades båda till marken av jordskalvet. De reste sig och konstaterade att de levde. Sedan hörde de en man skrika:

– Hela Port-au-Prince är förstört!

De såg på varandra, fylldes av panik.

Fimée.

Deras enda barn var hemma. Grannen Wilbert tittade till henne när de arbetade. De sprang hem och kom fram och möttes av Wilbert som sa:

– Hon är död.

Maudelaine svimmade. Melicien väckte henne och de började förtvivlat söka efter sin flicka.

– Folk sa åt oss att ge upp, att det var farligt att fortsätta, att husen kunde ramla på oss. Men vi kunde inte sluta leta, säger hon.

Natten föll. Timmarna gick.

Melicien hade gett sig iväg för att leta efter en slägga. Klockan fyra på morgonen kom Wilbert rusande.

– Jag har hittat er dotter, sa han.

Han hade letat i rasmassorna efter sina egna fem försvunna barn när han hörde en flickröst under stenarna.

– Jag är här... jag är här.

     

Fimées huvud var skadat, vänsterbenet avslitet och det blödde kraftig från ena ögat. Hon levde, men var medvetslös.

De sprang med henne i famnen längs gatorna, genom ett hav av döda och levande. Till sist kom de fram till sjukhuset.

Människor skrek i kaoset. Till slut hittade Maudelaine en haitisk läkare. Han tittade hastigt på flickan.

– Hon är död, sa han och ville skynda vidare.

Men Maudelaine höll fast honom.

– Snälla. Rädda vår dotter, vädjade hon.

Till slut gav doktorn med sig. Han kunde göra ett försök om han fick betalt. Det skulle kosta motsvarande 700 kronor.

Allt familjen ägde låg i rasmassorna. Då kom Maudelaine på pengarna från radioapparaterna. Hon kände i fickan. Sedlarna var kvar. Det räckte precis.

Varje kvadratmeter av sjukhuset var fyllt av skadade och döende. Till och med gården utanför. Läkaren bar ut den medvetslösa Fimée och la henne på motorhuven på en bil.

– Om hon inte vaknar inom tio minuter är hon död, sa han.

Sedan stack han in nålen och sa åt Melicien att hålla påsen med dropp högt. De tittade på flickan – och läkarens klocka.

En minut, två minuter, tre... Efter fem minuter slog Fimée upp ögonen.

– Mamma, jag är inte död, sa hon.

Sedan svimmade hon igen.

Två dagar senare kom utlänningar till sjukhuset, och vården blev gratis. Fimée stannade i tre månader.

– Gud hade gett oss vår dotter tillbaka. Vi var lyckliga, säger Maudelaine.

     

Nu har det gått ett år.

Familjen har varandra – men inget mer. De bor i ett tält på en kulle som heter Caradeux utanför Port-au-Prince. Vinden sliter i tältet, som är uppspänt mellan armeringsjärnen på två raserade hus.

Föräldrarna åker till staden för att försöka tjäna pengar. Maudelaines lillasyster Josy, 16, ser efter Fimée.

Efter jordbävningen har ingen råd att köpa radioapparater längre. För ett par veckor sedan skickade skolan hem Fimée. Maudelaine och Melicien kunde inte betala terminsavgiften på 650 kronor.

Varje gång de ser på sin dotter tänker de på hennes ben. Hur kommer det att gå för henne, i ett land som Haiti?

Hur ska framtiden bli?

De har snuddat vid tanken. Till och med talat om det. Om de hittar någon som kan ge henne ett bättre liv, till och med utomlands, är de beredda att lämna bort henne.

Maudelaine tittar ut i det tomma tältet.

– Det är så konstigt, för hon är nästan alltid glad. Hon gråter inte ens när hon måste lägga sig hungrig.

Fimée följer oss med nyfikna ögon.

– Det går bra. Det gör inte ont längre, säger hon.

Så får hon något busigt i blicken och springer i väg för att leka.

     

Ett år har gått sedan jordbävningen förstörde Haitis huvudstad. Överlevande sörjer sina döda och kämpar för att hitta mat för dagen.

Fimée ska växa upp som handikappad i ett av världens fattigaste länder. Hon har förlorat mycket, har allt emot sig, men måste ändå hitta en väg.

Precis som miljoner andra här. För Fimées berättelse är inte unik.

Hennes historia är hela Haitis.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet