Glädje – Raseri

Unikt reportage – Aftonbladet på plats i 24 timmar på torget som hela världen följer

1 av 6 | Foto: Foto: URBAN ANDERSSON
Tårar av lycka När egyptierna samlades på torget trodde de att de skulle få höra Mubarak berätta att han tänker avgå. De jublade, skrattade, dansade och Ali Sherif, 57, grät av lycka. Men förhandsinformationen stämde inte.
NYHETER

KAIRO. Det skulle bli deras ögonblick.

Kvällen var magisk.

Efter 17 dagar av våld och drömmar om frihet skulle de äntligen få se Mubarak avgå.

Hundratusentals människor samlades på Tahrirtorget i går kväll.

Folk klättrade upp i lyktstolpar för att vifta med flaggor. Tog varandra i händerna och bildade långa kedjor, som föstes fram genom massorna.

Strax före klockan tio, när presidenten skulle hålla sitt tal, stannade torget av. Alla såg mot de jättelika dukarna, där tv-bilderna projicerades.

Tystnaden la sig och president Mubarak började tala. Det var det nu det skulle ske. Men snart stod det klart att han inte hade förändrats. Att budskapet var det samma: demonstranterna styrs av utländska intressen. Han måste ta ansvar för landet.

Han stannar kvar.

Folk grät. Det gick några minuter. Sedan började besvikelsen sakta gå över i något annat, en sorts beslutsam ilska. De skulle inte gå hem utan sin frihet.

Dygnet runt, i 17 dagar, har tiotusentals människor kämpat för frihet på Tahrirtorget. Aftonbladet stannade kvar på torget natten till i går. Här är vår berättelse inifrån kampen.

Onsdag, klockan 19.00

I det trånga utrymmet bakom den stora scenen på Tahrirtorget löper revolutionens nervtrådar samman. Här finns ledare och representanter från olika rörelser, som tillsammans planerar tal och uppträdanden. Och ser till att det ständigt finns folk som vaktar framför militärens avspärrningar.

Upproret har med tiden blivit mer organiserat. Man delar ut filtar och bröd och tar hand om sopor. Men fortfarande står ingen över någon annan och vem som helst kan gå upp och ta mikrofonen och tala.

En av organisatörerna är Sameh Saleh, 23. Han fick ett stipendium av regimen för att åka till Malaysia och bli oljeingenjör, men tog flyget hem för att göra revolution.

– Jag tänker inte hjälpa Mubarak att hitta mer olja i Sinai, säger han.

Han ser ut över en folkklunga som bildats en bit bort. De har samlats för att ta bilder med sina mobiltelefoner på Ahmed El-Sakka, en känd actionskådespelare.

Sameh Saleh ler ironiskt.,

– Det är så uppenbart. Tidigare har han stött regimen, säger han.

– Jag undrar bara var han var för två veckor sedan?

Onsdag, klockan 21.20

Det råder utegångsförbud sedan en och en halv timme, men få bryr sig. Man äter popcorn och sjunger och skrattar som om det vore en karneval.

Men allvaret är där: i slagorden, i de eviga diskussionerna om politik. I stridsvagnarna som bildar järnmur runt torget.

På en sjukvårdsstation gör allmänläkaren Khloud Mahmoud, 24, rent såret på Ahmed, 18, som fick en sten i pannan i onsdags i förra veckan.

– Förra veckan var hemsk, säger hon.

En patient hade skjutits så att skallen spräckts. En annan hade fått ett spjut genom tarmarna. Människor dog framför henne.

Khloud Mahmoud har jobbat här nästan dygnet runt i 17 dagar.

– Det här är mitt sätt att göra revolution, säger hon.

Onsdag, klockan 22.30

Magdy Hussein, 55, kommer fram till mig.

– Är du journalist? frågar han.

I trettio år har han arbetat som reporter på tidningen Akhbar El Yom. Magdy Hussein har vägrat att skriva skrytartiklar om Mubarak. Det gjorde att han bara tjänat runt tusen kronor i månaden. Nyanställda journalister som hyllar regimen får tio tusen. För en och en halv timme sedan brände han sitt presskort.

– Om den här revolutionen misslyckas är jag död. Då behöver jag ändå inget jobb, säger han.

I resten av världen talas det om risken för att Egypten kan bli ett nytt Iran. Här, på plats, är tecknen få.

Stämningen är vänlig. Kristna håller varandra i händerna och bildar en ring när muslimerna ber. Månskärvan som går runt korset har blivit en av upprorets symboler.

Människorna på torget tänker inte låta någon stjäla deras revolution.

Torsdag, klockan 00.15

Asmahan Abdualasaad, 37, försöker förklara hur Mubarak har stulit hennes liv. Hon var bäst i sin klass i litteratur på universitetet. Drömde om att forska, kanske få stipendium och åka till USA.

Men regimen tyckte att Asmahan Abdualasaad var bråkig. I sju år fick hon kämpa i domstol för att ens få ut sin examen och nu måste hon jobba som timanställd lärare.

– Jag vet att det aldrig är lätt att uppfylla sina drömmar. Men här i Egypten får vi inte ens försöka. Mubarak dödar våra drömmar.

Vi går runt gångarna, mellan människor som tänder eldar mot kylan och spelar politiska sånger på gitarr.

– Jag tycker om att komma hit, att se ett annat Egypten. Vi är världens äldsta land och vi håller på att födas på nytt.

Torsdag, klockan 02.30

Kylan biter genom kläderna, i tälten virar folk in sig i filtar. Allt är lugnt. Plötsligt hörs en busvissling. Och en till. Det är signalen.

Någon attackerar lägret!

Unga män kastar sig ur filtarna, springer skrikande mot visselljudet.

Så avtar tempot och männen stannar av. Det var bara ännu ett falsklarm.

Torsdag, klockan 04.00

En lapp är fäst på Ahmed Abd El Hakims genomskinliga tältduk. ”Blod för frihet är billigt”, står det.

Han kom hit från från Hurghada redan under första dagen. Där jobbar han som guide för utlänningar.

– Jag hämtar dem på flygplatsen och lär dem de vanliga lögnerna. Att köpa dyrt flaskvatten på hotellet och att bara åka på resebyråns utflykter.

Han delar tältet med Mustafa, 52, en stillsam textilhandlare från staden Mahalla i Nilen-deltat. Efter 17 dagar känns det som de varit vänner hela livet. Det är sent, de borde försöka vila men fortsätter att prata, liksom uppskruvade av natten.

Ahmed är 31 år och ogift, Mustafa är gift och fyrabarnsfar. Men i går kom Esheima, 26, förbi tältet med sin bror.

– Jag är så blyg. Vi pratade bara politik. Men hon kanske är tillbaka i morgon, säger Ahmed. Om gud vill gifter vi oss här på torget en dag.

En bit bort uppför en teatergrupp en liten pjäs. Några klappar händerna i ett hörn. Fortfarande är hundratals människor ute. De rör sig på måfå, en oorganiserad vaktstyrka.

Torsdag, klockan 05.30

Molnen får färg mot natthimlen,de första tecknen på ljus. Mot scenen, i riktning mot Mekka, ber de religiösa muslimerna fajr, morgonbönen.

Människor vrider sig, hostar i tälten, vaknar till ännu en osäker dag. Så börjar några springa. Fler och fler ansluter sig och ropar med i slagorden:

– Styrka!

– Moral!

– Revolution!

De fortsätter varv efter varv runt torget, tills himlen ovanför har börjat ljusna. I trettio år har de väntat.

Inget mindre än frihet kommer få dem att gå härifrån.

ARTIKELN HANDLAR OM