Männen på bänken är inga filmstjärnor

Aftonbladets Linda Hjertén: Är de skyldiga är de inget annat än skurkar

NYHETER
Aftonbladets Linda Hjertén bevakar rättegångenen kring helikopterrånet.

När man talar om helikopterrånet i Västberga är det lätt att ta till ord som "spektakulärt" och "ytterst välplanerat".

Man dröjer sig gärna kvar vid detaljer om den hovrande helikoptern och det stora rånbytet (39 158 000 kronor) som fortfarande inte hittats, om de svartklädda gärningsmännen som beväpnade med automatvapen tog sig ner på stegar genom glastaket som om de visste exakt var de skulle.

Till slut låter det hela nästan som en film. Som något som knappt är verkligt längre. Det kunde lika gärna vara Hollywood som flyttat till lilla Västberga.

Men det är definitivt verklighet.

Ute regnar det småspik och det har bildats en kö genom metalldetektorerna till säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt. Inne i rättssalen klickar åklagarna fram bild på bild och talar om gps-koordinater och vinklar – en svensk rättsprocess är sällan särskilt spännande alls.

Och männen som sitter på de anklagades bänk är inga filmstjärnor. De är unga män i t-shirtar och rakade huvuden som vinkar till sina anhöriga genom säkerhetsglaset. De är propra herrar i glasögon och kavaj som vägrar se upp från bänkskivan framför sig.

Är de skyldiga är de skurkar. Tjuvar som oavsett metoderna de använt har tagit något som inte var deras.

Svartklädda män som kanske för evigt kommer att spöka om nätterna för personalen på G4 S som råkade ha oturen att vara schemalagda just den där tidiga, tidiga gryningen den 23 september.

Det är så lätt att glömma dem, rånoffren. Framförallt när det mesta handlar om dramatiska flykter med hjälp av fotanglar, stora rånbyten i postsäckar och när ingen ju egentligen blivit skadad. Men i dag satt nio av de 24 offren längst bak i tingssalen och då var det svårt att förbise dem.

De sa ingenting, gjorde inget väsen av sig alls.

Men på filmen från rånet hade en av övervakningskamerorna fångat ett rum där flera i personalen gömde sig under rånet.

Varje gång en sprängladdning detonerade hukade sig personalen i skräck, tryckte sig utmed en av väggarna på kontoret. Deras rädsla var tydlig att se, den nära gick att känna lukten av ett år senare i en tingsrätt flera mil bort.

På den gryniga filmen syntes hur platschefen ringde larmcentralen och försökte få ett besked. Vad skulle han och hans personal göra nu när det var en massa rånare med sprängdeg och vapen utanför? Skulle de fly? Skulle de bara vänta? Skulle de dö nu?

Till slut, när en sprängladdning detonerade i rummet bredvid reste de sig och bara sprang.

I förhör har personal berättat att de fortfarande tänker på det som händer – varje dag.

– På en skala från ett till tio, hur rädd var du? frågar en polis en av målsägarna i förhör.

– Tio, säger hon.

Det där rånet som vi i media beskrivit med häftig grafik och som kallats för "ett av de mest spektakulära i svensk historia" kommer de att vakna upp kallsvettiga till om nätterna länge till. Enligt deras målsägarbiträde går flera av dem fortfarande i terapi, deras grundtrygghet är förlorad.

Om de tio männen på de åtalades bänk är skyldiga är de rånare.

Då har de tagit något som inte är deras, precis som tjuvar alltid gör.

39 158 000 kronor – visst.

Och någons nattsömn, hur man nu sätter ett pris på det.