Jessika blev mobbad – sen hennes barn

”Ingen ville umgås med mig”

Foto: foto: Mikael wallerstedt
Jessika Möller skickades till psykolog när hon blev mobbad. När hennes son började skolan blev han mobbad. När hon och hennes man tog kontakt med rektorns blev svaret: ”Vi har ingen mobbning, vi har Friends på den här skolan.”
NYHETER

När Jessika Möller, 37, mobbades under skolåren skickades hon till psykolog.

I vuxen ålder kom mardrömmen tillbaka när hennes son utsattes för mobbning.

Då fick han byta skola.

– Egentligen tycker jag inte att någon ska behöva flytta, inte de som mobbar heller, säger Jessika Möller.

I femte klass började glåporden som sedan skulle följa Jessika Möller genom hela grundskolan.

– Jag hade skolios, så min rygg är sned. Några pojkar såg det och ropade ankan efter mig, säger hon.

Öknamnet spred sig och förföljelserna eskalerade. Kanske, tror Jessika, för att hon aldrig sa i från. Hon blev ”den mobbade tjejen”.

– Och då var det ingen som ville umgås med mig, säger hon.

Berättade aldrig

Trakasserierna fortsatte genom skolgången. Jessika Möller gick aldrig till lärarna och berättade.

– Det gjorde jag inte. Men det var inte heller någon som såg mig. Vakna lärare ser om ett barn går ensamt.

Hennes mamma märkte att hon ofta hade ont i magen - och skickade henne till psykolog. Det mötet, som Jessika har vaga minnen av, ledde dock inte till något.

– Jag lägger ingen skuld på mamma. Hon var av den gamla skolan och försökte blåsa bort det. Hon sa saker som ”de är bara avundsjuka för att du har så fint hår”.

Jessika Möller bet ihop och tog sig igenom skolan.

Men för några år sedan kom mardrömmen tillbaka.

När sonen började fjärde klass, började också knuffarna och slagen.

– Första tecknet var att han inte ville åka med skolbussen. Sedan blev han puttad, knuffad, det hälldes mjölk i hans mat och på honom. Det blev värre och värre. Han mådde jättedåligt och grät på kvällarna, säger Jessika.

De kontaktade skolan. Det blev möten, papper skrevs på.

– Sedan gick man hem glad i hågen och tänkte att allt skulle ordna sig. Men ingenting hände. Bara nya möten, nya papper som skickades fram och tillbaka, säger Jessika Möller.

Rektorn deltog inte

När hennes man ringde rektorn, som aldrig deltagit i mötena, fick han svaret:

– Vi har ingen mobbning, vi har Friends på den här skolan.

Jessika Möller vill inte rikta någon kritik mot anti-mobbning-organisationen, men menar att Friends inte ensamt är svaret.

För sonen tog helvetet inte slut förrän han fick byta skola. Där fick han vänner och självförtroende – och skolarbetet gick därmed bättre.

– Min inställning är att ingen ska behöva flytta på sig. Det ska kunna lösas på skolan. Men där och då fanns ingen annan utväg, vi kunde inte låta

honom vara kvar på skolan.

Dottern trakasserades

När yngsta dottern gick i tvåan, började även hon råka ut för trakasserier.

– Då börjar man ju undra om det ligger i generna. Jag har tänkt de tankarna. Men jag tror att det handlar om att man sticker ut, att man går utanför normen, säger Jessika Möller.

I dotterns fall blev det samtal med de andra föräldrarna och skolan – och problemen upphörde snabbt.

– Skillnaden var att på hennes skola förstod både ledningen och de anställda problemet. Visst har föräldrarna det yttersta ansvaret för sina barn, men för att motverka mobbning krävs kommunikation mellan föräldrar och skola, säger Jessika Möller.