Dagens namn: Karl, Karla
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

– Det var som om världen gått under

Aftonbladets Wolfgang Hansson träffar brandmannen Michael, 55, som jobbade under 11 september

Detta klipp finns inte längre på aftonbladet.se, men prova gärna Aftonbladet TV.

Michael – en av hjältarna 2001

tillsammans med Wolfgangs artikel fredag

Tio år har gått sedan terrorattackerna i USA 2001.

Dåden dödade närmare 3 000 människor och chockade en hel värld.

Aftonbladets Wolfgang Hansson upplevde skräcken på plats. Tio år senare har han återvänt med fotografen Jimmy Wixtröm. De har träffat dem som överlevde – men lika gärna kunde dött.

NEW YORK. Visserligen hade Michael Dugan sett hemska syner nere vid Ground Zero men han tyckte ändå inte han led psykiskt av det.

Uppvaknandet kom först när då 6-åriga dottern frågade.

– Pappa, varför är du alltid så arg?

Kommentaren sved i hjärtat.

Dugan var en av hjältarna från 11 september. Han blev känd för bilden där han hänger upp en trasig amerikansk flagga på en lyktstolpe nere vid Ground Zero. I bakgrunden ser man resterna av fasaden från ett av de raserade tornen. I byggnaden bredvid brinner det. Luften är så tjock av damm att solen bara orkar tränga igenom med några matta strålar.

Ett halvår efter attacken hann verkligheten ikapp honom och dotterns ord ringde uppfodrande i hans öron.

Tuffe brandkaptenen Michael Dugan sökte hjälp och gick i terapi i nästan ett år. När jag hör hans berättelse känns det inte konstigt att han behövde det.

Trodde det var en liten Cessna

Dugan hade varit ute på en joggingtur på morgonen i det vackra sensommarvädret. När nyheten kom trodde han först att det var en liten Cessna som av misstag flugit in i World Trade Center. Vid Brandakademin där han jobbar fanns bara ett fåtal tv-apparater. I chefens rum såg han och några kollegor hur det andra planet flög in i tvillingtornen. Hans första tanke var: ”Vi är i krig”.

– Jag visste inte vem som låg bakom men jag förstod att det var en terrorattack, berättar han med sådan inlevelse att den ljusgrå valrossmustachen hoppar.

Minnena från 1993 och den första terrorattacken mot WTC kom tillbaka. Även då var Dugan med i räddningsarbetet.

”Det var en kuslig syn”

Dugan och hans mannar tog motorvägen FDR Drive ner till Ground Zero. Han minns att de var helt ensamma om att åka söderut. Norrut gick människor i mångdubbla led på motorvägen för att komma bort från Manhattan.

– En kuslig syn som jag aldrig upplevt tidigare.

Väl framme väntade totalt kaos.

Bland det första Dugan såg när han klev ur bilen var delar av en flygplansmotor som låg på marken. Bredvid den en avsliten fot. Marken var täckt av ett decimeter tjockt lager med damm och smuts.

– Det var som om världen gått under. Jag såg en brandbil stå i lågor men det fanns inga brandmän vid den. Bara en spöklik tystnad.

Papper singlade runt i luften

När ett av tornen rasade några kvarter från där Dugan stod blev allting först svart. Sedan såg han vita papper singla runt i luften. Dokumenten överlevde men inte människorna.

– Vi började leta efter skadade men hittade bara döda kroppar eller kroppsdelar. Till slut hörde vi rop nerifrån tunnelbanan och kunde få loss en kille som fastnat där. Han var den ende levande vi träffade på.

Dugan är en stor karl, närmare två meter lång och bred som en lagårdsdörr. Men den här dagen kände han sig liten.

– Jag minns att jag tänkte att det måste vara så här det är att befinna sig i en atomvinter efter en kärnvapenattack. En kuslig tystnad. Inga skrik och inga trafikljud. Nästan inget dagsljus.

Flaggan var begravd i damm

Dugan hade svårt att se på grund av allt damm. Han fick hjälp av kollegor att skölja ögonen. Hela tiden hänger hotet om ännu en flygattack i luften. Brandkaptenen och hans mannar hör rykten om att Pentagon brinner och att Vita huset attackerats.

– Våra mobiler funkade inte. Vi kunde inte få någon korrekt information.

Inte långt från ruinerna av tornen hittade Dugan en flagga. Den låg på marken delvis begravd av damm och smuts. Han plockade upp den av ren reflex. En stege lyftes ner från en av brandbilarna och lutades mot en lyktstolpe. Dugan klättrade upp medan männen höll i stegen. Han fäste flaggan längst ut på lyktstolpen. Han minns inte när på dagen det var. Tiden flöt ihop.

På bilden kan man se några av flaggstängerna som stod på den öppna platsen utanför tvillingtornen. En av dem är tom. Dugan tror att det var där ”hans” flagga suttit.

Jag frågar varför han satte upp flaggan. Svaret kommer snabbt.

– Min pappa var stridspilot under andra världskriget. Jag har lärt mig att älska och respektera Stjärnbaneret. Jag kunde inte låta flaggan ligga kvar på marken. Jag satte upp den för jag tror att det är vad min pappa velat. Jag gjorde det för hans skull.

Samtidigt blev bilden en symbolisk signal till omvärlden att USA visserligen var under attack men att man minsann tänkte resa sig.

”Jag får svårt att andas”

Dugan tillbringade hela dagen vid Ground Zero. Vid midnatt fick han order om att åka hem och vila. Han skulle jobba 24 timmar nästa dag.

Han och de andra brandmännen deltog i räddningsarbetet helt utan skyddsmasker. Då kände han inget men nu får han lida för allt damm och alla gifter han andades in.

– Sedan ett år tillbaka krampar mina stämband med jämna mellanrum, berättar han samtidigt som han greppar löst om strupen.

– Jag får svårt att andas. Hostar okontollerat. Ändå är mina symtom milda jämfört med många av mina kollegors. De dör i cancer.

Tvingades lämna sitt yrke

För Dugan innebär problemen att han sedan ett år inte längre kan arbeta som brandman. Något han sörjer trots att han fyllt 55 år. Att göra upp kursplaner för kollegornas vidareutbildning är egentligen inte vad han vill göra. Men han har inget val och han klagar inte.

– Jag får se mina döttrar växa upp och ta studenten, jag kan se deras matcher. Många andra som var med den dagen kan inte göra det.

Förlusten av så många vänner och arbetskamrater är det som fortfarande tynger Michael Dugan mest. Tre dagar efter attackerna begravdes fyra av Dugans närmsta vänner samtidigt. Hans axlar sjunker fortfarande ihop vid minnet.

– Hur hanterar man sånt? Vems begravning går man på?

Dotterns ”pappa, varför är du så arg” räddade livet på honom, tror Dugan i dag. Och det räddade hans äktenskap.

Dugan granskar den klassiska bilden på honom som vi tagit med och gjort en stor förstoring av.

Så pekar han på brandmannen som håller i stegen.

– Han heter Chris Engeldrum. Han överlevde 11 september men dödades i november 2004 i Irak av en hemmagjord bomb som placerats vid vägen där hans Humvee körde.

”Tyvärr kan det hända igen”

På ena ärmen på sin vita skjorta har Dugan New Yorks brandförsvars emblem fastsytt. Det innehåller fortfarande New Yorks skyline med de två tornen.

– Vi kommer inte att ändra det. Så ska det vara.

Många vill glömma terrorattackerna och lämna 11 september bakom sig. Inte Dugan.

– Vi får inte glömma för tyvärr kan det hända igen. New York kommer alltid att vara ett mål.

Han blev glad men inte extatisk när han nåddes av nyheten att Usama bin Ladin skjutits. Han tog ett glas irländsk whisky för att hedra sina döda vänner med en skål.

– På något sätt kan jag tycka att rättvisa skipats. bin Ladin var egentligen inget annat än en massmördare.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet