”Hon borde skämmas”

Alling bestört över ministerns besked till fosterhemsbarnen

Foto: Björn Lindahl
ARG OCH BESVIKEN Skådespelaren Morgan Alling har själv levt i fosterhem och upprördes över regeringens vägran att betala ersättning till dem som utsatts för övergrepp. Han är glad att de nu ändrat sitt beslut.
NYHETER

Skådespelaren Morgan Alling är en av de tusentals som vanvårdades i svenska fosterhem.

Han är bestört över beskedet att regeringen vägrar betala skadestånd till offren.

– Maria Larsson har suttit och gråtit åt min berättelse. Hon borde skämmas nu när staten tar förövarnas parti, säger han.

Foto: Foto: BJÖRN LINDAHL
Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD).

Morgan Alling är arg och besviken.

Upprättelseutredningen slog i våras fast att 250 000 kronor är en lämplig ersättning till de tusentals vanvårdade fosterhemsbarn som utsatts för misshandel och övergrepp mellan 1920 och 1980.

I går meddelade barn- och äldreministern Maria Larsson (KD) att regeringen går emot utredningen och säger nej till ersättning. I stället ska en ursäkt framföras vid en ceremoni.

”Fått sina liv förstörda”

– Jag har klarat mig bra och behöver inte pengarna, men det handlar om många som fått sina liv förstörda och lever i fattigdom. För dem skulle det betyda att staten tar dem på allvar. Jag förstår inte regeringen, säger Morgan Alling.

Han och hans bror tvångsomhändertogs när de var 4 och 2 år. De blev kringflyttade i flera fosterfamiljer och barnhem. Som liten pojke levde han dagligen med slag och svek.

– Läser man våra akter så gråter man. Så jävligt var det.

Han fnyser åt att ministern nu tänker bjuda in fosterhemsbarnen till en ceremoni.

– Det är som att säga att det är okej att misshandla barn. Det får inga konsekvenser. Det här är människor som blivit torterade, ”men vi tar och ses över en kopp kaffe och har en ceremoni och glömmer det sen”.

Morgan Alling tror att det är många socialsekreterare och familjehem som nu andas ut.

– Nu klarar de sig undan. De behöver inte ta något ansvar. Det underliggande budskapet är ”fortsätt slå barn”.

Vill inte svara

Maria Larsson vill inte svara på Aftonbladets frågor, men säger till TT:

– Jag är medveten om att vi genom att vi tillsatte en utredning också väckte förhoppningar. Vi har letat för att hitta en rättssäker och rättvis bedömning. Och vår slutsats är att det inte är möjligt.

I Norge och Irland har man dock lyckats hitta ett sätt och där har offren fått ersättning.

Enligt den svenska upprättelseutredningen skulle sannolikt mellan 2 000 och 5 000 personer söka och beviljas ersättning på 250 000 kronor. Det skulle innebära en kostnad på mellan 500 miljoner och 1,25 miljarder kronor.

En ceremoni där fosterhemsbarnen får ett erkännande och en ursäkt beräknas kosta runt 3 miljoner kronor.

FAKTA

Kjell-Arne Norlander, 65, Eskilstuna

■ ■ Ett år gammal sattes han på barnhem. Uppväxten kantades sedan av sexuella övergrepp och misshandel.

Nu känner han sig återigen lurad av staten.

– Jag är så förbannad. De gör stor grej och säger att man skulle få ersättning och nu skyller de på rättssäkerhet. Men det finns ingen rättstat värd namnet när man talar om dem som har det sämst i samhället.

Någon ceremoni anordnad av regeringen tänker han inte gå på.

– Jag tänker inte gå på några minnesceremonier, det upplever jag som ett hån. Maria Larsson är en lögnerska.

Nu planerar Kjell-Arne Norlander att driva sitt fall vidare till Europadomstolen.

Carina Gustafsson, 59, Ankarsrum

■ ■ – Det var det värsta jag har hört. Det är en skam för hela Sverige.

Hon gråter när hon nås av beskedet att det inte blir någon ersättning för alla år av lidande.

Carina Gustafsson beskriver sin barndom som ett rent helvete. Hon flyttades runt mellan fem fosterhem och tre barnhem.

Minnesbilderna av övergrepp från personalen är fortfarande tydliga. Fosterhemmen tog henne för pengarna.

– Jag var 11 år och tvingades jobba hårt, inga strumpor hade jag och knappt några kläder.

Någon kärlek eller närhet har hon aldrig fått.

– I dag är mina två fina nallar det käraste jag har.

Nu vill hon att staten ska ta sitt ansvar.

– Jag är fattig med en liten pension. 250 000 kronor hade varit lite plåster på såren. Men jag tänker inte ställa upp på någon ceremoni. Det kan de se sig om i arslet efter.

Anne Skånér, 62, Stockholm

■ ■ Hon flyttades mellan olika fosterfamiljer och barnhem i Stockholm från två års ålder.

I dag är Anne Skånér ordförande i Riksförbundet samhällets styvbarn och mycket upprörd över egeringens beslut.

– Det Maria Larsson säger är att det inte går att påvisa att just den här gruppen har farit mer illa än någon annan. Men varför ska vi då få en ursäkt och en ceremoni? Det betyder inte ett dugg i det här läget. Jag lovar att ingen, inte någon, kommer att gå på hennes jävla ceremoni. Den kommer inte att bli av.

Ersättningen skulle ha markerat att staten gjort fel, menar hon.

– Därför är det här också ett svek mot framtida barn. Hade vi fått igenom det här, hade det blivit en markering mot kommunerna att man inte kan behandla barn hur som helst.

Christer Selander, 59, Hisings Kärra

■ ■ Lugnande mediciner och stryk var vardag på de barnhem som han växte upp på. Han fick arbeta och slita hårt, helt oavlönad, och skolgången som erbjöds var undermålig.

Kärlek och kramar fanns inte.

Besvikelsen och ilskan över Maria Larssons besked hörs tydligt i rösten:

– När utredningen var klar så sa de ju nästan rätt ut att de skulle betala ersättning. Man har bara gått och väntat men nu känner jag mig bara tom. Det känns förjävligt.

Han fyller 60 nästa år och hade hoppats att kunna bjuda sina barn på en resa.

– Jag har levt på skorpor hela livet och tänkte att vi skulle kunna göra något roligt.

– Men vi fortsätter att kämpa. Jag har kämpat i 59 år och jag kan fortsätta tills jag ligger med näsan i vädret.

ARTIKELN HANDLAR OM