Toalettbesöket räddade hans liv

"Är det ett slagsmål som har spårat ur fullständigt?"

Foto: Ola Haram/Scanpix
I likhet med många andra av de överlevande på Utøya har Tore Sinding Bekkedal, 23, känt skuld för det inträffade.
"Samtidigt som jag förstår att det är en irrationell känsla så var den mycket stark i början. Men i dag känner jag ingen skuld längre", säger han till VG.
NYHETER

Av en slump gick Tore Sinding Bekkedal, 23, på toaletten samtidigt som Anders Behring Breivik gick i land på Utøya.

Förmodligen räddade det hans liv.

Klockan är fem på eftermiddagen den 22 juli och 23-årige Tore Sinding Bekkedal arbetar för fullt med att installera en projektor i kafeterian på Utøya. Det har bara gått några timmar sedan bombdådet i centrala Oslo och snart ska deltagarna på AUF-lägret tillsammans följa nyhetsrapporteringen.

Under de timmarna har terroristen Anders Behring Breivik hunnit lämna centrala Oslo och begett sig mot Utøya. Klockan 17.08 stiger han i land på lägerön.

”Slagsmål som spårat ur?”

Samtidigt tar Tore Sinding Bekkedal en paus i arbetet för att gå på toaletten.

Förmodligen räddade det hans liv.

När han sitter i ett av båsen hör han plötsligt skottlossning följd av skrik och ljudet av hur de andra som befann sig i byggnaden försöker fly i panik. På ren instinkt öppnar han toalettdörren och går ut, men blir snabbt tillbakavinkad av två vänner som sitter uppkrupna i ett hörn. Deras ansiktsuttryck gör att han snabbt går tillbaka in i båset och stänger dörren så tyst han kan.

”Är det ett slagsmål som har spårat ur fullständigt?”, tänker han.

Plötsligt avbryts skottlossningen för att sedan återupptas utanför byggnaden, varpå Tore Sinding Bekkedal vågar lämna toaletten. Efter bara ett par meter ser han en ung pojke som ligger skjuten i en blodpöl. Han är vid medvetande och signalerar tydligt att han behöver hjälp.

Måste gömma sig

Tore Sinding Bekkedal börjar springa, han måste bort därifrån. Om skytten, vem det nu än är, skulle bestämma sig för att komma tillbaka in i huset skulle Tore vara instängd och den lilla toaletten förvandlas till en dödsfälla. Den tunna träfiberdörren skulle knappast kunna stå emot skyttens kulor.

Han tänker att han måste gömma sig i skogen. På vägen möter han en flicka och en pojke som vinkar in honom på en avskild personaltoalett, men fortfarande inne i huset. Där sitter de sedan i en och en halv timme, utlämnade åt sina egna tankar. De hör skottlossningen närma sig, för att sedan försvinna, för att sedan närma sig igen.

Sms till mamma

Han skickar ett sms till sin mamma: "Just nu verkar det som att jag är trygg. Men om inte, hälsa familjen och säg att jag älskar dem."

Till slut kommer polisen till ön. Tore Sinding Bekkestad lämnar toaletten och går ut genom korridoren i huset. På vägen passerar han pojken i blodpölen. Han är död.

"Minns inga ansikten"

I efterhand har Tore Sinding Bekkestad beskrivit mardömmen på sin blogg.

”Jag minns inga ansikten, bara ett stort virrvarr av kroppar i en enorm blodpöl. Några av dem var fortfarande vid medvetande.”

Som många andra av de överlevande har han känt skuld för det inträffade.

– Samtidigt som jag förstår att det är en irrationell känsla, så var den mycket stark i början. Men i dag känner jag ingen skuld längre, säger han till VG.