Fem minuter senare ville Juholt göra rätt

NYHETER

Fem minuter före stormen.

Klockan närmar sig halv nio på kvällen, det är torsdag. Håkan Juholt har just medverkat i humorprogrammet ”Robins”. Han bär en lila slips.

Ännu vet han ingenting om det meddelande som Aftonbladets reporter ­Anette Holmqvist talat in på pressekreterarens mobilsvar.

Holmqvist kommer att vilja ha en kommentar till varför Juholt under flera års tid har lurat staten att betala sambon Åsas hyra.

Men ännu lugnt, fem minuter före stormen. Håkan ­Juholt bor i en fyrarummare söder om Stockholm tillsammans med flickvännen Åsa. Emellanåt bor han också i hemkommunen Oskarshamn. Eftersom riksdags­ledamöter som är skrivna på annan ort erbjuds ersättning för sina övernattningsboenden i Stockholm bor han och Åsa gratis. Smidigt, förstås.

Men just detta ska om fem minuter visa sig ha varit ­regelvidrigt: om riksdagsledamoten delar boende ska bara halva hyran betalas av staten. Kanske inte helt oväntat.

Dagen därpå ska Juholt påstå att han inte kände till regelverket. Och därefter pudeln: nu ska jag betala tillbaka vartenda öre!

Men om man återvänder till de där fem minuterna ­före avslöjandet kvarstår den viktigaste frågan: hur kunde Håkan Juholt inte bara tro att det var lagligt, utan dessutom fullt rimligt, att staten skulle betala hans sambos hyra? Vad säger det om ­Håkan Juholt?

I mina ögon är det en fråga om ideologi, inte juridik.

Juholt har ofta talat med stor glöd om den växande klyftan mellan fattiga och ­rika i Sverige.

Det har paradoxalt nog gjort Juholt till en rik man. Som partiledare lyfter han

144 000 kronor i månadslön.

Men lönen har tydligen inte räckt. Sedan 2007 har skattebetalarna tvingats betala sammanlagt 320 532 kronor för lägenheten.

Sedan halv nio i torsdags kväll – när Aftonbladet ­krävde en kommentar – har ­Juholt beslutsamt velat göra rätt för sig.

Det är fyra dagar.

Innan dess har vi omkring 1 500 dagar när ­Juholt ­uppenbarligen tyckte att ­staten skulle mjölkas på ­hyrespengar till flickvännens fyrarummare.

Jag kommer osökt att ­tänka på en mening ur hans eget installationstal från i våras: ”Visst är det märkligt att vi på en och samma gång kan byta ett hjärta i människokroppen, men ­inte förhindra att hjärtlöshet och girighet breder ut sig.”

Det är kanske hög tid att montera upp en spegel i den där fyrarummaren.