Bara följa lagen är både grymt och ointelligent

NYHETER

Europadomstolens frist värmer.

Men låt oss inte vara naiva.

När vi vaknade i morse hade vi fortfarande en migrationsminister som citerade vad han anser vara en väl fungerande svensk lag:

Om Ganna haft en sjukdom som svensk vård kunnat ge varaktig förbättring hade hon fått stanna. Kanske. Men Ganna har ”bara” demens, som är obotlig.

Alltså – krama era barn hårt i dag. De ska orka leva länge i ett land som nästan lyckades utvisa en hjärtsjuk, synskadad och dement gammalmormor.

Jag satt i soffan när måndagens örfil av Ganna Chyzhevska, 91, lästes upp i tv-nyheterna.

Trots att jag följt ärendet och ville veta allt så reste sig min kropp och gick ut från rummet.

Jag vet inte vart, men det var mörkt dit jag kom. Jag ville bara kura ihop och försvinna.

Först morgonen efter slog det mig varför.

Jag har varit journalist i 25 år – men jag har varit min mormors barnbarn i 45.

Vissa saker, som kärleken till en sjuk mormor, kan väga tyngre än något annat.

I närmare tio år följde jag min älskade mormor Emilias resa in i Alzheimers sjukdom. Från tre håll.

Som journalist – i otaliga reportage om svensk demensvårds brister och fega undanflykter.

Som anhörig – jag var en outtröttlig schäfer som aldrig slutade göra utfall mot byråkratisk kyla och ovärdig vård.

Som barnbarn – den svåraste rollen. Jag var närvarande men såg maktlöst in i mormors frågande ögon utan att kunna bota hennes ångest.

År efter år passerade, med sorg över en människa som fortfarande fanns där bredvid mig. En evighet av kärlek utan tillstymmelse till gränser.

I går visade Gannas barnbarn Anna Otto att sådan kärlek vinner.

Lagar ska självfallet följas för att resultatet ska bli det bästa. Men att bara följa lagen är både grymt och ointelligent. När uteslöt lagboken elementär empati?

Att man inte har skyldighet att göra skillnad innebär inte att man inte kan göra det.

Personerna bakom 91-åringens utvisningsbeslut måste lida av själslig fattigdom, som inte förmår leva sig in i total utsatthet.

En demenssjuk är värnlös som en bebis. Behovet av vård och omsorg är totalt. Vilsenheten förödande.

Men viktigast: en dements känsloliv förblir intakt, till livets sista andetag.

Därför förstår Ganna inte vidden av den byråkratiska idiotin, men hon känner den. Och vi är många med henne.

När Gannas barnbarn i tv-intervjun saknar ord för vad hon känner och reportern inte klipper hennes tystnad utan låter den tala så talar den för cirka 100 000 alzheimersjuka svenskar, deras anhöriga och alla ni andra som berörts.

Svenska hjältar.

Min mormor var en av dem, och i går kväll pussade jag fotografiet av henne på mitt nattduksbord med extra värme.

Hon höll mig i handen och hennes blick var stadig och kärleksfull när hon somnade in en ljus sommarmorgon för fem år sedan.

Rummet där Gannas utvisningsbeslut fattades måste ha varit en underjordisk mörk plats dit ljuset aldrig hittat.

Måtte någon med makt hitta sitt samvete och tända ljuset igen.

För Gannas – och våra barns – skull.