”Så svag har jag aldrig varit tidigare”

Foto: Stefan Jerrevång
Tillbaka Det senaste året har varit tufft för Gunde Svan, men nu har han kraft att titta framåt.
NYHETER

Gunde Svan har äntligen blivit frisk från twar och leder nu nya Fångarna på fortet.

Aftonbladet möter honom i Vansbro för ett samtal om långsiktighet, kär­leken – och döden.

– Osäkerheten var enorm. Jag har fått tusentals mejl av folk som drabbats av samma sak.

Foto: Stefan Jerrevång
Äntligen frisk Sjukdomen twar som Gunde Svan drabbades av är en bakteriell luftvägsinfektion. Sjukdomen behandlas med antibiotika.

På värdshuset Flottaren, stamhaket hemma i Vansbro, ger han direkt prov på sin berömda effektivitet. Innan ­Aftonbladet ens har börjat ögna igenom husmanslistan hinner Gunde heja på ­alla i lokalen, välja stekt falukorv och kokt potatis och sätta sig med lunchbrickan.

Men under nästan ett års tid, fram till för ett par månader sedan, har han tvingats gå på lågvarv.

Hela familjen, utom sonen Ferry, 15, drabbades av en mystisk sjukdom – som visade sig vara twar. Efter diverse penicillinkurer är hustrun Marie, 49, fortfarande dålig, men dottern Julia, 19, och Gunde är friska.

– Jag har aldrig varit så svag som jag har varit under den här tiden. Hela ­livet har jag använt kroppen som ett verktyg och då känns det ju extremt märkligt när man ser en trapp som ett problem. Man började tänka i ovana banor: ”hur långt är det dit?” och ”orkar jag?”

Du led av andnöd. Hade du döds­ångest?

– Nej, inte riktigt. Men jag kände att det inte spelade någon roll hur jag andades. Syresättningen var minimal. Ibland bara snurrade allt omkring och jag gick aldrig någonstans utan mobilen. Jag fick så dåliga tankar: att vad som helst kan hända. Osäkerheten var enorm. Jag har fått tusentals mejl av folk som drabbats av samma sak, som berättar att de har haft panik.

Tänkte du på döden någon gång?

– Ja, jag var ju rädd ett tag, med twar och hjärtmuskelinflammation och alla de grejerna – man tordes inte ta i. Jag är inte rädd för döden nu. Men när jag var dålig tänkte jag tankar som jag aldrig haft tidigare.

Hur är din relation till döden?

– Jag vet inte om den har förändrats så mycket. Jag har mist mina föräldrar och det är aldrig roligt att förlora någon. Farsan dog för tio år sedan. Han blev 99 år, och det kändes naturligt. Han hade liksom gjort sitt. Mor fick cancer sju år tidigare. Det kändes värre. Hon var frisk och ett halvår senare var hon borta. Då hann jag inte vänja mig i skallen.

Du var med om en olycka för fem år ­sedan. En bil fick sladd, kom över på din sida och ni krockade. En 58-årig man dog. Hur hanterar du det i dag?

– För mig gick det bra, men inte för dem jag mötte. Jag skulle gissa att det tog tre år innan jag åkte förbi kurvan där det hände utan att tänka på det.

Du tröstade hans fru och pratade med familjen efter att det hänt. Har ni någon kontakt sedan dess?

– Nej, nu är det länge sedan. Nu tänker jag bara på det när jag åker förbi där.

Du tänker mest framåt.

– Ja, nästan bara – både på gott och ont. Min svagaste sida är att jag inte stannar upp och reflekterar över varför något gick bra eller varför det är som det är just nu. Jag funderar inte på vilken fin semester vi hade – möjligen vad vi ska göra på nästa.

Onostalgi låter som ett framgångs-recept med tanke på hur det har gått för dig.

– Jo visst, när det gäller förmågan att fokusera. Men jag har en förmåga att lägga allt annat åt sidan då. Ibland är det hundra procent ungarna, men ­Marie får ju ta mycket av strötiden: läxläsning och annat och jag kan bara fokusera på skogen, avverkningen, bilen eller vad det nu är.

Lever ni jämställt?

– Vi fördelar verkligen krutet. Det är klart att hon gör saker som hon inte alltid tycker är roliga. Men jag menar, hur roligt är det att tvätta en bil, även om man är bilintresserad? Det är som att dammsuga. Det ska göras. Och då gäller det att ha en häftig maskin (skrattar han, reds anm). Jag köper inte ens en dammsugare på måfå. Jag kollar upp allt, sugkraft och allt möjligt. Det är väl en skada antar jag.

Du äger 1 000 hektar skog. Varför?

– Jag är intresserad och har köpt i omgångar. Mor och far har ägt skog på var sitt håll. Jag fick en planta av min farbror när jag var 6–7 år, som jag planterade. Vi gick dit och kissade på den när vi var små, så att den skulle växa fort. När man är ung är det svårt att tänka 80 år framåt, när man vill ha pay-off ­direkt. Men nu har jag insett att det är något fint i att mina barn får se de träd som jag planterar växa upp. Långsiktigheten har jag definitivt från far, som var snickare, att tänka i generationer framåt. Att inte bygga för dagen.

Det måste ha hjälpt i skidåkningen.

– Absolut. Det går inte att skörda d­agen efter träning. Det är som att plantera ett träd och tänka att man ska hugga ner det dagen efter: det går liksom inte. Plantera, vårda och skörda. Det har jag haft mycket nytta av.

I kärleken också?

– Ja, troligen. Jag och Marie har varit i lag sedan vi var i 17–18-årsåldern. Det var kärlek direkt, från min sida i alla fall. Och det var också ett träget arbete innan det gav frukt.

Hur jobbade du då?

– Jag tröttade ut henne helt enkelt. På alla sätt du kan tänka dig. Jag var där så länge så hon nästan somnade. Det ­viktiga var envisheten även där.

Hur är du som pappa?

– Som de flesta tror jag. Lite curlingpappa. Jag säger vad de ska göra i stället för vad de inte ska göra – vad som funkar i stället för vad som inte funkar. Aldrig: ”Cykla inte på vägen” utan: ”Cykla på gården”. Jag är uppvuxen med samma sak. Jag hade älven nära, men den var aldrig intressant förrän vänner som inte fick gå nära den kom och tyckte den var intressant. Man vill att det ska gå bra för barnen och jag hoppas jag för över den här långsik­tigheten på dem.

Sedan början av juni spelar du in en ny säsong av Fångarna på Fortet. Vad är målet efter det?

– Jag har lite förhoppningar om att kunna fortsätta göra lite tv. Sedan får vi se vad det kan bli. Vi har några olika nya idéer som vi bollar.

Mästarnas Mästare då?

– Jag är inte mitt rätta jag träningsmässigt än, så det får bli en annan gång.

Tittar du på Mästarnas Mästare?

– Jag har sett det nu i efterhand på datorn. Jag ser att många är jätteduktiga. Det är roligt att se en sannare bild än den som kommer fram när en reporter sitter och korsförhör, och att många håller måttet fastän det är många år ­sedan de slutade.

Stämmer mediebilden av dig med verkligheten?

– Ja det gör den.

Inga mörka sidor, alltså?

– Nej det är väl det som är lite tråkigt, att det inte är så mycket skandaler kring mig. Det blir inga svarta rubriker.

Vad är det värsta du har gjort?

– Att gå mot röd gubbe. Nej, jag vet inte. Har jag lik i garderoben tror jag att de är ganska små.

Blir du aldrig less på bilden av dig som käck och glad?

– När jag åkte skidor var den bilden ännu mer extrem, och med all rätt. Jag var ju extremt noggrann och systematisk för att nå målen. Sedan fick många en annan bild av mig när jag började med Fångarna på fortet. ”Han kan ju till och med vara rolig. Han kan ju skratta och ta folk”. Men det är ju helt beroende på vad man har för målsättning. Det är skillnad på att ha som mål att bli världsmästare i skidåkning och att vilja förmedla en känsla i tv.

Har du några förströelser?

– Nej, sådant har jag aldrig gjort.

Tv?

– Om det har ett syfte. Men jag har kommit så långt att jag kan ha ett syfte som är att jag är social ihop med någon annan. Jag tittade ju inte på Bolibompa när barnen var små för att jag var ­intresserad av Björne. Det var ju för att barnen ville se.

Böcker?

– Nej. Instruktionsböcker ibland, faktaböcker om det jag håller på med.

Musik?

– Ytterst lite.

När du var sjuk, tvingades du aldrig till att bara slappa?

– Nej, det skulle jag inte säga. Jag sänkte nivån på vad jag kunde göra. Marie är bättre på att ta pauser. Jag avundas det. Jag har säkert ungefär samma behov, för vi är ganska lika varandra.

Varför kan du inte det då?

– Det känns som slöseri av tiden, på något vis.

FAKTA

Här är min dag

06.40 Kliver upp, äter frukost – tidigare havregrynsgröt. Numera har han provat allt från fil och müsli till vanlig mat efter tips om att havregryn ökar slembildningen i samband med sjukdomen. Skickar i väg sonen till skolan.

08.00 Tränar 1,5 timme: mountainbike, löpning eller rullskidor.

09.30 Håller på med något aktuellt projekt. Just nu: skogsavverkning. Kontakt med entreprenörer, om vägbyggen och annat. Företagshotellet Lokstället ska ha uppmärksamhet.

12.00 Lunch, ofta på Hotell Flottaren. I skogen har han mat med sig.

13.00 Jobbar med en grön skogsbruksplan för sina 1 000 hektar skog. Tittar på gallringsbehov och nytt bestånd.

17.00 Middag hemma, med familjen.

18.00 Meckar med sonens motorcykel. Han åker motocross och tävlar. Nu ska bakfjädringen smörjas. Garagefixandet brukar ta hela kvällen.

22.00 ”Morsan är på oss om att vi måste skynda och lägga oss.”

Det här är jag

Namn: Gunde Svan.

Ålder: 50 år.

Bor: Hus utanför Vansbro.

Yrke: Programledare för Fångarna på Fortet, ­driver egna företags­hotellet Lokstället AB.

Familj: Hustrun Marie, barnen Julia, 19, och Ferry, 15.

Bakgrund: Skidlegendar med fyra OS-guld, sju VM-guld och 30 världscupssegrar. Programledare för Fångarna på fortet, Bingolotto, Gladiatorerna med mera.

Aktuell: Spelar in en ny säsong av Fångarna på fortet.

Inkomst: ”Borde vara bra med tanke på skogsförsäljning.” (­Taxerade 0 kronor 2011, 409 500 året innan, reds anm).

ARTIKELN HANDLAR OM