Tystnadens ministerium

Här försöker den sårbara diktaturen behålla kontrollen – medan kriget pågår på gatorna

1 av 4
RÖKRIDÅ I onsdags exploderade en bombförsedd tankbil inne på det syriska försvarshögkvarterets område. När inbördeskriget bryter ut blir den tidigare så allvetande diktaturen plöstligt väldigt sårbar. Den senaste veckan har regimen stått handfallna inför rebellernas attentat.
NYHETER

Som utländsk reporter är jag skyldig att anmäla mig på informationsministeriet. Chefen för avdelningen för utländska medier är madam Abeer, personalen kallar henne så. Hon är ­underställd informationsministern, en skäggig karl som skyddas av två män med automatkarbiner när han går in i hissen i sitt eget ministerium.

– Jag anlände i går, säger jag när jag skakar hand med madam Abeer.

– Jag vet. De ringde mig från gränsen.

Alla diktaturer betonar hur öppna de är, att de har vänner över hela världen och att pratet om isolering/slutenhet/censur och så ­vidare blott är lögner från illvilliga krafter i utlandet. Madam Abeer tittar i datorn och berättar vilka utländska journalister som befinner sig i Syrien. Jag får det till tio, ”plus en massa ryssar” som madam säger.

”Känn dig blåst”

Hon är en ganska ung dam med skarpa drag och glädjelös blick. Kanske är det bisterheten som gör att jag tycker att dragen är skarpa. Hon måste ändå ha ­något slags humor, ty mejladressen på hennes visitkort är ”bestinged” – be stinged – vilket kan översättas med ”känn dig blåst”.

När jag uttrycker för­våning över att madam är så välinformerad svarar hon:

– Allt du gör här vet jag.

Detta är den ena sidan av diktaturen (ministeriet har akter över alla journalister som besökt landet de senaste decennierna). Medborgare och besökare ska förstå att makten vet precis vem du är och vad du gör.

Madam Abeer:

– Ja, jag vet att du bor på hotell X.

Man är alltid övervakad. Jag ber en ny bekant att ta en bild på mig. Han vägrar. Inte utomhus. Om han håller i en kamera på trottoaren kan polisen dyka upp och undra vad han sysslar med. Det blir en massa frågor och trassel. Att hålla i en kamera är att be om trubbel.

Men det gäller ju bara en bild på mig! Ett minne!

Spelar ingen roll.

– Kanske någon i hotellpersonalen vill.

Men inte heller receptionisten eller dörrvakten vill ta ett steg ut på gatan med en kamera i handen, nej, nej. I ett land som Syrien finns en myriad av lagar och förordningar, de hopas på varandra, år efter år, decennium efter decennium och det finns sannolikt inte en medborgare som inte med stöd av lagen kan åtalas för ­något. Makten har alltid rätten på sin sida.

Snigelfart

Ofta förknippar vi diktaturer med dramatik, som Syrien i dag. Men diktaturens sanna ­väsen är en ­fasansfull långtråkighet. Ingen tar eget ansvar utan hänvisar uppåt. Allt står ­stilla om det inte rör sig i snigelfart. Allt är förbjudet om det inte är uttryckligen tillåtet. Uppstår osäkerhet och det inte går att hänvisa uppåt stänger man, tystnar man eller blundar och stönar: detta händer inte!

Nationalmuseet är sedan protesterna började för ett och ett halvt år sedan igenbommat för ”renovering”, ett inte alls ovanligt öde för museer i diktaturer. Plötsligt blir landets historia omstridd. Är presidenten verkligen en hjälte? Han kanske är en skurk och mördare? Hur reagerar den arga befolkningen om vi säger si? Vad säger regeringen om vi säger så?

Herre gud! Vi stänger! Man vet ju inte vilket ben man ska stå på längre!

Därför är Damaskus i dag också en stad med förvånansvärt få porträtt av presidenten och hans fader, den förre presidenten, under livstiden kallad den helgade. Myndigheterna har tagit ner bilderna för att inte få dem nersolkade med allehanda kränkande grafitti.

I stället för porträtt finns det sandsäckar. Sandsäckar framför ministerierna, framför centralbanken, tv-huset, och bakom sandsäckarna sitter män med automatkarbiner och väntar på fienden.

En sårbar diktatur

Det är en annan sida av diktaturen: den plötsliga sårbarheten.

I onsdags sprängde rebellerna en bomb under en tankbil – inne på försvarshögkvarterets område, vägg i vägg med syriska LO, mitt emot hotellet som är högkvarter för FN:s observatörer. Fackföreningsbyggnaden förstördes delvis av branden som följde.

Förra veckan placerade någon en bomb i tv-huset. Häromdagen mördades inrikeschefen på den statliga nyhetsbyrån Sana.

Vill inte fotograferas

Informationsministeriet är en sliten byggnad som känns övergiven. Entrén är mörklagd och öde. En orakad karl sitter i en kur och vinkar ointresserad in besökarna. Ministern skyndar halvspringande, skyddad av livvakter.

Hos madam Abeer på åttonde våningen är det öde. Det är besvärligt för personalen att ta sig till jobbet på grund av alla vägspärrar, det är farligt att resa, säger hon som förklaring.

Eller stannar de hemma därför att de inte längre vill förknippas med ministeriet?

Madam Abeer vill inte bli fotograferad. Ingen av de fyra närvarande översättarna vill heller komma på bild.

– Snälla, jag kan bli mördad, säger en.

Det är dammigt. Fulla askkoppar, odiskade kaffeserviser, tomma pärmar och gamla tidningar är slängda i en brun galonfåtölj. Ett lysrör blinkar. Över hela ­våningen vilar en stämning av håglöshet, väntan, fast ingen är säker på vad.

FAKTA

■ ■ Upproret i Syrien har pågått sedan mars i fjol. Nu råder fullt inbördeskrig, striderna har kostat cirka 20 000 människoliv och landet riskerar snart att brytas sönder.

■ ■ Samtidigt står omvärlden handlings­förlamad och i förrgår beslutade FN:s säkerhetsråd att dra tillbaka sin observatörs­styrka från landet.

■ ■ I dag publicerar Aftonbladet del tre av Peter Kadhammars reportageserie inifrån sönderfallet i huvudstaden Damaskus.

■ ■ Där hörs röster från bägge sidor. Både från dem som riskerar sina liv för att fälla regimen – och de som fruktar framtiden om rebellerna lyckas.

ARTIKELN HANDLAR OM