”Världen vill inte se oss”

Aftonbladet följer med syriska familjer i jakt på säkrare mark

1 av 5 | Foto: JERKER IVARSSON
Tvingas ta till flykt Sedan kriget i Syrien inleddes har tre miljoner människor tvingats att lämna sina hem. Men många blir kvar inne i Syrien – i närheten av den turkiska gränsen. Ingen vet när Turkiet tänker släppa in fler flyktingar till de riktiga lägren på deras sida gränsen.
NYHETER

AZAZ. Kriget i Syrien har lett till en flyktingkatastrof.

Tre miljoner har tvingats bort från sina hem för att söka skydd.

– Jag vill att det blir fred så skolan kan börja igen, säger Sumaieh Al-Aref, 13.

Aftonbladets Jerker Ivarsson och Staffan Lindberg på plats i Syrien.

Abu Mahmood, 55, försöker vinka in en taxi eller en lastbil, vilket fordon som helst. Han vill bort från gatan i stadsdelen ­Tareeq al-Baba i Aleppo. Bort innan det smäller igen.

Familjen har fått med sig det viktigaste. Några mattor att sova på. Kastruller. Datorn och mikro­vågsugnen.

– Vårt hus har träffats och vi kan inte sova för alla explosioner. Det är fruktansvärt, vi måste bort.

Vart vet han inte än.

– Det spelar ingen roll. Vad som helst är bättre än det här.

Till sist stannar en gul Peugeot. Abu Mahmood, dottern och ­sonen lastar snabbt in sina saker och försvinner ut ur staden.

■ ■ ■

Kriget i Syrien har skapat en flyktingkatastrof. Över en halv miljon har lämnat landet, en ­siffra som tredubblats på några ­månader.

Men de flesta flyktingarna är kvar inne Syrien. Enligt oppositionen har tre miljoner tvingats lämna sina hem.

Vi följer den mänskliga strömmen norrut, på jakt efter säkrare mark. Kvinnor och barn trängs på lastbilsflak. En familj kommer farande i en svart Mercedes med madrasser på taket.

Sättet att fly är en klassfråga. Men ovissheten och oron är ­densamma.

■ ■ ■

Staden Souran ligger halvvägs mellan fronten i Aleppo och den turkiska gränsen. Skolan har bombats och fyllts av flyktingar.

I varje klassrum bor en familj. Barnen leker på skolgården, som om det vore rast. Kläder hänger kors och tvärs.

Skomakaren Ali, 55, har kommit hit med sin fru och sina tolv barn från Aleppo. Han vill inte säga sitt efternamn eftersom han inte stödjer rebellerna.

– Vi var lyckliga, sedan kom den Fria syriska armén. Nu har vi inga liv.

Ali är uppskruvad och ställer sig nära.

– Vi betyder inget, världen vill inte se oss!

Han tar tag i mig med sina ­kalla händer.

– Varför är det så?

■ ■ ■

6 000 människor trängs i två gamla tullhallar utanför staden Azaz. Taggtråden och den turkiska gränsen är bara några hundra meter bort.

Det här är slutstationen.

Nu återstår bara väntan. Ingen kan säga när Turkiet tänker släppa över fler till de riktiga lägren på andra sidan.

Sumaieh Al-Aref, 13, kom hit med sin familj från Marea i förra veckan. De är tio som trängs i det vita tältet, som är identiskt med alla andra. Här finns ingen skola, ingen sjukvård.

Familjen får lite mat från ­turkiska Röda halvmånen, den enda hjälporganisationen på plats. Latrinerna är smutsiga och alldeles för få.

– Jag önskar det fanns riktiga toaletter. Och någonstans att tvätta sig då och då, säger ­Sumaieh.

Hon kommer på sig själv.

– Fast helst vill jag börja skolan igen. Jag vill att allt ska bli som vanligt igen.

■ ■ ■

En man tar tag i oss:

– Kom!

30-årige Yousef Arrouks yngsta dotter Ameerd är sjuk. Den en månad gamla flickan kräks upp allt hon äter.

Men här finns ingen hjälp. Bara­ smutsigt vatten.

Han och hustrun Hameeda, 28, flydde bomberna i Marea för en månad sedan. Vi sätter oss på plastmattan inne i tältet och ­talar om kriget. Om grönsaksodlingen de lämnat bakom sig. Ameerd skriker.

– Vi är så oroliga. Vi hittar ­ingen doktor, säger Hammeda ­Arrouk.

Hon skär upp några äpplen och skjuter fram skålen.

– Kan ni hjälpa oss? Kan ni ­säga var det finns någon som kan hjälpa­ vårt barn?

Ett av höstens första regn har börjat falla. Vattnet rinner ner genom det håliga taket.

Snart ska det blöta upp madrasser och filtar, som en för­aning om den långa vinter som väntar.