”Rimligt att folk vet något om Palmemordet”

Gunnar Wall tror att mordet kan lösas – om inblandade bekänner på ålderns höst

Foto: BJÖRN LINDAHL
Vill veta sanningen Journalisten och författaren Gunnar Wall har skrivit om mordet på Olof Palme sedan slutet på 80-talet. Han utesluter inte att gåtan kan få sin lösning. Erfarenhetsmässigt har stora hemligheter i Sverige ofta kommit fram efter några årtionden, exempelvis när det gäller Sveriges agerande under andra världskriget, eller IB. Det gick inte att diskutera på 20–30 år, men det kom fram till sist.
NYHETER

Journalisten och författaren Gunnar Wall har skrivit flera böcker om Palmemordet och belönats med det prestigefyllda priset Guldspaden.

Om utredningen säger han:

– Det är rimligt att tänka att det fortfarande finns folk som vet något.

Gunnar Wall började skriva om Palmemordet hösten 1987. Han har skrivit flera böcker i ämnet och för ”Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet” som gavs ut 1997 fick han Föreningen grävande ­journalisters pris Guld­spaden.

”Finns namn”

Vem tror du har mördat Olof Palme?

– Är det något jag har lärt mig efter att ha sysslat med det här i så många år är det att inte tro någonting. Det kan mycket väl vara så att det är någon vi aldrig har hört namnet på. Det finns ett antal namn som har dykt upp i sammanhanget, som det finns mer eller mindre troliga indicier på att de skulle kunna vara intressanta. Men att ta någon av dem och säga ”här har vi sanningen” – det har andra ägnat sig åt, inte jag.

Många nivåer

Varför är du så intresserad av fallet?

– Jag är journalist och har alltid varit intresserad av samhällsfrågor och av brott, som många är. Egentligen är jag förvånad över att så få andra journalister har ägnat sig åt denna i särklass häftigaste nyhetsfråga som funnits på många år. Den innehåller så mycket och leder in på så många underavdelningar: internationell politik, tekniska frågor om vapen, psykologi – allt. Det finns alltid nya infallsvinklar och det blir, anser jag, mycket en fråga om att studera Sverige vid den här tiden och vad som har hänt sedan dess.

– Det är också ett sätt att studera hur rättsväsendet fungerar under allvarlig press. När man ställs inför en utmaning som man normalt inte ställs inför, vad händer då? Jag har egentligen inte i första hand försökt ta reda på vem som har gjort det, utan att utröna hur statsapparaten har hanterat frågan. Det finns ett behov av att försöka förstå det. Många tenderar att sälla sig till ett av två alternativ: antingen tror man att samhället verkligen gör allt för att sanningen ska komma fram och att allt annat bara är unkna spekulationer. Det andra är folk som tror: ”Självklart vet folk där uppe i statsmakten exakt hur det är, och de hemlighåller det”. Men det finns så många skäl till att olika myndigheter och ansvariga individer inte skulle vilja, ha lust eller våga göra saker som inte är bekväma. Det gör att det finns stor risk för att en utredning av det här slaget, som på många sätt innehåller så många känsliga aspekter, inte blir riktigt utförd.

Mycket pekar på det

Tror du att mordet kommer att lösas?

– Det är inte uteslutet. Om det fortfarande finns folk som vet något, vilket ­mycket pekar på, så finns det många skäl till att folk på ålderns höst tänker att de lika gärna kan berätta. Erfarenhetsmässigt har stora hemlig­heter i Sverige ofta kommit fram efter några årtionden, exempelvis när det gäller Sveriges agerande under andra världskriget, eller IB. Det gick inte att diskutera på 20–30 år, men det kom fram till sist.

FAKTA

VARFÖR SKA VI TRO PÅ JOHAN? – GUNNAR WALL SVARAR

Vem är ”Johan” som säger sig ha fått frågan om att skjuta Palme?

– Han är vapenexpert, skytt och jägare och har jobbat i näringslivet under större delen av sitt yrkesliv. Han har valt att inte framträda med sitt riktiga namn eftersom han tycker att det han har att säga är så känsligt och inte vill ha den exponeringen.

Vem är polismannen som tillfrågade Johan om att skjuta Palme?

– Det frågade jag Johan om, naturligtvis, och gjorde klart att jag ville ­intervjua honom också om det var möjligt. Det ville inte Johan och eftersom jag inte lovade att avstå från det, fick jag inte namnet.

Johan tog upp händelsen med en Palmeutredare redan i slutet av 1980-talet, men blev avfärdad. Vad säger du om det?

– Jag är inte helt överraskad. Attityden inom Palmeutredningen då kring tips om poliser var att det inte fanns någon substans bakom. Och man kan lägga till att Pettersson redan då var i fokus.

Vet du vem utredaren är?

– Ja. Men även där har Johan sagt att han inte vill att jag tar kontakt, ­eftersom den utredaren inte skulle ha tystnadsplikt om uppgifter som han skulle ta emot nu.

Varför vill han berätta nu?

– Det är en fråga jag också har ställt mig. Att uppgiften är 27 år gammal är naturligtvis en svaghet. Jag tror att Johan av naturliga skäl har känt obehag inför att gå ut med uppgifterna. Jag kan tänka mig att han inser att om det finns folk som förbereder mord på en statsminister så kan väl de agera ganska hårt mot andra. Men ju längre tiden har gått har han nog nått den punkten att han känner att han kan berätta. Han har läst min senaste bok och tyckte att jag hade en saklig attityd. Han hörde av sig och var mycket intresserad av att tala om ämnet. Eftersom han var vapenexpert intresserade jag mig för hans synpunkter. Jag förstod av hans antydningar att det fanns något han ville säga. Vi hade mycket kontakt via mejl och telefon och det tog över ett år innan han beslutade sig för att säga det här.

Hur bedömer du hans trovärdighet?

– Jag har varit i kontakt med ­personer som känner honom och fått det allmänna intrycket av att det han ­säger stämmer, att han är seriös. Jag har också haft möjligheten att ta del av saker han sagt i andra ämnen under tiden vi haft kontakt, som ­visat sig stämma. Han har varit saklig och inte överdrivit. Jag har på ganska nära håll också följt hans osäkerhet och tvekan inför att berätta och konstaterat att han inte har velat framhäva sig själv. Han har ju ingen egen aktiv och storslagen roll – det handlar inte om någon sorts skryt. Det han har varit tydlig med är att han tyckte väldigt ­illa om Palme, vilket ju kan ­vara besvärande att medge. Det ökar också hans trovärdighet. Han har inte heller försökt att övertolka uppgifterna. Han trodde ju under lång tid att det var ­Pettersson som utfört mordet: att den här gruppen hade f­örberedelser men att han hann före. Han har inte bett om pengar och tycks inte ha några andra motiv än det han säger: ”Jag kommer inte leva för evigt”. Som helhet är jag väldigt imponerad av att han har tagit det här steget.

Tror du att det här på något sätt kan föra utredningen framåt?

– Eftersom jag har skäl att tro att hans berättelse i stora drag är riktig, tyder det på att det fanns en gruppering som på allvar planerade att mörda Palme. Jag har mandat att hjälpa utredarna att få kontakt med honom, och om utredarna agerar finns det en chans att se om det ligger något bakom det här. Men Johan själv är skeptisk till att det här skulle kunna leda någon vart.

Kommer du att gå vidare med uppgifterna?

– Jag kommer att försöka göra det jag kan. Jag tar emot en mängd uppgifter från olika människor. En del känns oangelägna, andra är av det slag att jag skulle behöva undersöka dem. Den här ­uppgiften är unik: Här är en person som säger att han själv har fått en förfrågan om att utföra mordet. Det har funnits enstaka uppgifter av det slaget i utredningen förr, men det här är första gången det kommer så distinkt från en uppgiftslämnare utan klara skäl att ifrågasätta.