Kungafamiljens tårfyllda farväl

”Deras sorg gick inte att ta miste på”

1 av 39
här brister detNär mull från Lilians Villa Solbacken föll över kistan kunde kronprinsessan Victoria inte hålla tillbaka tårarna i sorgen för hennes älskade auntie Lilian.
NYHETER

”...och så levde de lyckliga, ­alla sina dagar”.

Så slutar sagan – och så slutade också kärlekshistorien om prins Bertil och hans älskade ­Lilian Craig.

Från blitzen i London 1943 – till Slottskyrkan i Stockholm, en gnistrande marsdag 2013, 70 år senare

53 av de åren fick prinsessan Lilian leva – och uppleva – tillsammans med prins Bertil.

Det är mer än en halv livstid och mer än vad någon av oss kan begära, eller nu för tiden ens drömma om.

Det är en ynnest, få förunnad.

Men alla sagor har ett slut, så också denna. Det vet vi.

Kanske var det också därför vi tog farväl av prinsessan Lilian, med mer stilla vemod än förlamande sorg.

Visst rann en och annan tår, visst kändes det i hjärtat – framför allt när säckpipan, på kungens önskemål, spelade ”Auld lang syne” – men framför allt tog vi adjö av svenska kungahusets älskade och förtjusande grand old lady, i sann förvissning om att hon fått leva ett långt och mycket lyckligt liv, med den hon älskade, över allt annat.

De älskade varandra, de stöttade varandra – och de hade roligt.

Väldigt, väldigt roligt.

I dag – och länge än – är det den tanken som skänker oss, men säkert också kungafamiljen, tröst.

”...och störst av allt är kärleken.” De orden, ur Paulus första brev till korintierna, läste ­Nicholas Howe, präst i engelska kyrkan, i Slottskyrkan.

Och de orden genomsyrade också prinsessan Lilians liv.

De var kärleken som förde henne till Sverige, det var kär­leken som fick henne att stå ut med att leva i hemlighet med sin älskade, ”att finnas men inte ­synas”, som överhovpredikant Lars-Göran Lönnermark sa i kyrkan, det var kärleken, den kärlek som inte sökte sitt, som fick henne att uthärda den ­tidens konventioner och i lojalitet till Sverige och dess kungahus, avstå sin egen längtan efter och önskan om barn och familj.

Det var en sorg de delade, hon och Bertil – det stack de inte ­under stol med.

Men kungabarnen blev deras surrogat.

För dem var prins Bertil ”farfar” och prinsessan Lilian ”farmor”.

Över Victoria, Carl Philip och Madeleine – och även Silvia – kunde Lilian ösa sin omsorg och sin kärlek och hon blev med åren en mycket älskad familjemedlem.

För dem var – och förblir – hon ”auntie”.

I går satt de längst fram i Slottskyrkan, under en begravning som var lika vacker, spröd och finstämd som innerlig och stark – precis som prinsessan Lilian själv. Medan Sverige tog adjö av en prinsessa tog kunga­familjen adjö av någon som stod dem närmast.

Och deras sorg gick inte att ta miste på.

När riksmarskalk Svante Lindqvist gick fram och lyfte ned den lilla prinsesskronan av guld, prinsessan Eugenies krona, från kistan kunde Victoria, under den bredbrättade svarta hatten, inte hålla tårarna tillbaka.

Och när prinsessan Madeleine passerar min bänkrad, på väg ut ur kyrkan, med Carl-Philip på sin ena sida, och sin fästman, Christopher O’Neill, biter hon ihop, hårt.

För lika stor som kärleken är sorgen och saknaden, när den man älskar dör.

Det gör så ont, jag vet, men så är livets gång.

För mindre än ett år sedan dog min egen älskade mamma.

Hennes favoritblomma var också liljekonvalj – de som låg som en stor vit och grön kudde på prinsessan Lilians kista.

Jag vet att mamma hade fällt en tår framför tv:n i går, om hon fått vara med.

Nu blev det jag som fick göra det, i hennes ställe, på plats i Slottskyrkan.

En epok i det svenska kungahuset är slut, en epok som aldrig ­kommer tillbaka.

Men minnena finns kvar – och sagan kommer att leva vidare.

Den tål att ­berättas, om och om igen.

Och det är vår skyldighet att göra det. Till Lilian – och mamma – och till alla andra som gått före oss: Tack. Tusen tack.

Jorden kom från Villa Solbacken

JORDEN

En symbolisk handling var att jorden som överhovpredikanten la på ­Lilians kista kom från Villa Solbacken, Bertil och ­Lilians hem som de ­delade i nästan 50 år.

BLOMMORNA

Det har varit viktigt för familjen att Lilians favoritblomma liljekonvaljen skulle pryda kistan. Liljekonvaljen var en viktig symbol för prinsessan Lilian och prins Bertil, den symboliserade äkta kärlek och deras långa väntan på att få visa sin kärlek öppet. Den har även plockats upp av resten av familjen, drottningen hade till exempel liljekonvaljer i sin brudbukett 1976. Hon stod Lilian mycket ­nära sedan de träffades första gången på en ­middag i München 1972 .

MUSIKEN

Lilian och Bertils favorithymn ”For all the saints” var också ett önskemål från familjen. Den spelades även på Bertils ­begravning.

KRONAN

Vid stora kungliga hög­tider som till exempel bröllop, dop och begravning använder man kungliga kronor som symboler för kunglig status. När riksmarskalken lyfte bort prinsessan Eugenies krona från Lilians kista blev det oerhört symboliskt för hela kungafamiljen. Lilian fick ju vänta i 33 år på att få sin prinsesstitel, med allt det ansvar den innebär, idag lyftes den från hennes axlar.

BROSCHEN

För att hedra ”Auntie Lilian” har Victoria hela veckan burit den brosch som hon fick i gåva av Lilian och Bertil, vi såg den första gången under Daniels och Victorias förlovning 2009.

HYLLNINGEN

Man var noga med att hedra Lilians brittiska bakgrund genom att låta den brittiska flaggan finnas med i Slottskyrkan och man spelade flera brittiska musikstycken. Man hade även en präst från engelska kyrkan.

ARTIKELN HANDLAR OM