”Vi förlorar en del av dem på vägen”

1 av 3 | Foto: PONTUS ORRE
”De kan inte känna tacksamhet” Prästen Chun Ki Won, 54, har hjälpt 1 000 nordkoreaner till ett bättre liv genom att betala för deras livsfarliga flykt från regimen i hemlandet. Men han får inget tack från de många han lotsat över till Sydkorea genom åren. ”De kan inte känna tacksamhet för de vet inte vad den känslan är. Det finns inte i deras kultur”, säger han.
NYHETER

SEOUL. Samtidigt som du läser det här håller sex personer på att smyga sig över från Nordkorea, via Kina till Mongoliet för att därifrån ta sig till Sydkorea.

Resan är lång, dyr och livsfarlig.

Och den bekostas av prästen som just nu smuttar på en kopp te i en kyrka i Seoul.

Han tittar ofta på telefonen.

– Vi är inne i ett kritiskt skede av transporten just nu. Ibland förlorar vi en del av dem på vägen, det är alltid väldigt svårt, säger pastor Chun Ki Won, 54.

– Här är en av dem, säger han och visar en bild av en ung kvinna med rött hår.

Det har gått 14 år sedan han fick sitt kall.

Gav dem att dricka

På den tiden har nästan exakt 1 000 nordkoreaner hamnat i Sydkorea, bekostade av kyrkan Durihana Mission. Totalt har det kostat nästan sju miljoner kronor. Prästen ger råd, planerar flyktvägar, bokar biljetter och betalar mutor.

De första sju åren hade han en än mer aktiv roll. Så ofta han kunde var han på plats i Kina, i något av missionärernas hus, när nordkoreanerna hamnade. Han gav dem nudlar, något varmt att dricka och berättade om resan de hade framför sig. Hur de skulle färdas med tåg, till fots, krypa under ett staket. Han hade en video med alla de farligaste platserna inspelade, för att chanserna att lyckas skulle öka. Han berättar att många grät.

Den sista gruppen han satt så med var ett 40-tal personer i december 2006.

Fängelse 8 månader

Sedan kom polisen. Någon hade tipsat dem om hans verksamhet.

I åtta månader satt han i fängelse.

– Det var fruktansvärt, men det hemskaste var att den gruppen trodde att jag hade övergett dem.

När resan är över och nordkoreanerna till sist kommer till Sydkorea erbjuder kyrkan ett gratis hem.

– Vi har lärare från hela världen som volontärarbetar här. Nordkoreanerna får mat och husrum och så får de lära sig saker. Vi har dels vanlig skola eftersom de flesta saknar grundläggande utbildning, men också Sydkoreakunskap, hur det är att leva i en ickekommunistisk värld.

På frågan om han möts av mycket tacksamhet skrattar han. Hjärtligt.

Inte tacksamma

– Inte alls. De vet inget om tacksamhet, det finns inte i deras kultur. All mat de har fått i sig tidigare har de fått genom att stjäla. De kan inte känna tacksamhet för de vet inte vad den känslan är.

Är inte det frustrerande, att riskera sitt liv och lägga alla sina pengar på människor som inte ens tackar dig?

– Jo. Som människa önskar jag dem ibland tillbaka till Nordkorea. Men då låter jag den helige ande ta över och han påminner mig om att detta är mitt kall.