Folkmassorna begapade en sedan länge förfluten tid

1 av 3
NYHETER

London. Med imperiets pompa och ståt fördes Margaret Hilda Thatcher, adlad baronessa, i dödsattesten titulerad pensionerad statskvinna, i folkmun kallad Maggie, Mrs T, järnladyn eller "den där kvinnan", till sista vilan.

Men det folkmassan längs kortegevägen begapade – soldater i lustiga hattar, trumslagare med tigerskinn över uniformerna, björnmössorna, de blänkande lackkängorna som smällde i asfalten – var återsken från en sedan länge förfluten tid. Imperiet finns inte längre.

Vid flygvapnet RAF:s kyrka St Clement Danes, där kistan flyttades över från likbil till en kanonvagn, stod åskådarna i tredubbla led.

Det var gråväder och regnet hängde i luften. Kistan var draperad med Union Jack. Ovanpå flaggan låg ett fång vita rosor.

Människorna var tysta eller förde lågmälda samtal medan de väntade. När sedan kistan passerade applåderade de, en applåd som växte i styrka och tystnade, en applåd som rullade fram mellan de gamla slitna fasaderna på trånga Fleet Street och Ludgate Hill, ända fram till St Paul-katedralens höga port.

Vad var det de applåderade?

Pamela Davies, 64, pensionerad lägenhetsmäklare, sa att hon mindes det politiska och ekonomiska kaoset på 1970-talet.

– Det hände att vi inte hade el eller värme hemma. Lärarna strejkade och barnen gick i skolan bara tre dagar i veckan. Något måste göras. Thatcher gjorde det.

David Cavender, 48, brottsmålsadvokat, sa:

– Thatcher gjorde det nödvändiga. Hon tog itu med fackföreningarna som hade alldeles för mycket makt, hon reformerade industrin.

När de hade sagt varför de stödde Thatcher kom ett men:

– Hon kanske gick för långt, sa Pamela Davies.

– Hennes två första mandatperioder var bra, den tredje gjorde hon misstag, sa David Cavender.

Rika blev rikare, fattiga fattigare

En kvinna med plakat banade sig väg på trottoaren. På ena sidan stod: "Jag betalar gladeligen skatt för att finansiera välfärdsstaten." På den andra sidan stod: "Jag betalar inte gärna skatt för att finansiera Thatchers begravning." En bit bort höll någon upp en banderoll där jag kunde urskilja ordet: Skam...

Det är 23 år sedan en alltmer maktfullkomlig och arrogant Margaret Thatcher tvingades bort av sina egna partikamrater. Hon som hade vunnit tre val, hon som var den första kvinnliga brittiska premiärministern, hon som hade krossat motståndet i oppositionen tycktes plötsligt, från en dag till en annan, passé.

Men Thatcher är en av ytterligt få politiska ledare som skapat en "ism". Dessutom redan under sin livstid.

Thatcher var borta men den nyliberala thatcherismen med dess religiösa tro på marknaden, privatiseringsiver och misstro mot det offentliga revolutionerade världen.

Den har skapat mycket förbittring och många offer. Under Thatcher blev de hemlösa en vanlig syn i London. I bankkvarteren klev bokstavligen de nyrika finansmännen över uteliggarna på trottoarerna. Samma trottoarer där åskådarna på onsdagförmiddagen trängdes för att se Margaret Thatcher färdas till sista vilan.

De rika blev rikare och de fattiga fattigare. Klasskillnaderna blev de största på hundra år.

Beaktade man bara på det – fattigdomen, arbetslösheten, de gamla nedlagda industrierna – var det obegripligt att Thatcher gång på gång kunde blir omvald. Till och med hennes efterträdare, den rekordartat gråe John Major, lyckades vinna ett val.

Man glömmer då att majoriteten ansåg sig ha fått det bättre under Thatcher.

Stor folkmassa

Margaret Thatchers revolution pågår fortfarande. Till skillnad från soldaterna som såg ut som en rest från imperiet är hon fortfarande aktuell. Därför väckte den gamla kvinnan, hon som inte haft någon makt på 23 år, sådana känslor.

Och det är väl därför hon av den konservativa regeringen förärades en begravning lika storslagen som krigshjälten Winston Churchills.

Det kom några droppar, sedan klarnade himlen.

Utanför St Paul-katedralen var folkmassan så tjock att det inte gick att ta sig fram. Därinne pågick begravningsceremonin med över 2000 inbjudna gäster.

På slaget tolv öppnades porten och soldater bar sakta kistan nerför trappan till likbilen. Folkmassan applåderade, och sedan var järnladyn borta.