Kvällen när stenarna slutade att falla över Husby

1 av 3 | Foto: Felipe Morales
I Husby var det lugnt på fredagskvällen. Majid och Zakaria bland andra delade ut korv till folk under parollen ”Lämna en sten, plocka en korv”.
NYHETER

■ ■ Den 12 maj sköts en 68-årig man ihjäl av polis i sitt hem i Husby i Stockholm, efter att ha viftat med en machete.

■ ■ Många grannar var upprörda och ansåg att polisen använt övervåld.

■ ■ I söndags kväll utbröt oroligheter i Husby, som senare spridit sig till andra förorter.

■ ■ Bland annat har ett stort antal bilar satts i brand och ungdomar har kastat sten mot polis.

I går slutade stenarna att falla över Husby.

Och det enda som brann var elden från korvgrillarna.

– Vi gör det här för att sprida kärlek, säger Husbybon Zakaria.

Vid midnatt har glöden falnat i grillen vid Tempobutiken i centrala Husby. Det var ingen organisation som stod bakom korvgrillningen, utan folket i Husby, berättar Zakaria.

– Först köpte vi korvarna och brödet, men sen bjöd affärerna på det vi behövde, säger han.

Intill grillarna stod en skylt: "Lämna en sten, plocka en korv".

Zakaria och kompisen Majid har varit ut flera kvällar för att se till att ungdomarna håller sig lugna.

– Vi vill visa att det finns mycket som är bra här, säger Majid.

■ ■ ■

Tre kvällar tidigare.

Mannen i den tunna tröjan står på en gångbro i Husby i norra Stockholm och skriker "ni har kört Husby i skiten", så att det ekar mellan husen.

Det är onsdagskväll. Framför sig har han ett 20-tal ungdomar. Många döljer ansikten bakom halsdukar, huvorna är uppdragna. Någon ur klungan ropar "jag ska dricka snutens blod".

Mannen står kvar på bron. Han slår ut med armarna:

– Lägg av, lägg av. Ni har fått respekt. Folk lyssnar. Det räcker nu, säger han.

Ett tjugotal meter därifrån brinner en bil på Dovregatan. Rutorna exploderar, däcken smäller. En tjock, svart rökpelare reser sig mot husen. Sju poliser med neddragna hjälmar joggar uppför backen. Batongerna slår rytmiskt mot deras höfter.

■ ■ ■

Bilderna på bilar som brinner och på poliser och ungdomar som slåss med varandra kablas ut över världen. Reportrar och fotografer åker till Husby kväll efter kväll. En del har livvakter med sig. En ung kvinna intervjuas av ett tjeckiskt tv-team i Rinkeby. Hon står med ryggen vänd mot en bil och ett soprum som har brunnit.

Fotografen Lukas Roganski pustar ut efteråt med en handrullad cigarett. Jag frågar varför han är i Stockholm och filmar en bilbrand.

– För oss är Sverige ett "superland". Vi förstår inte hur det kan hända här, säger han.

■ ■ ■

Är upploppen ett invandrarproblem? Frågan ställs mer eller mindre rakt ut av kollegorna från utlandet. Många av läsarna som mejlar mig efter varje Husbyartikel hävdar att allt skulle lösas om man bara stängde gränserna. Och slängde ut dem som kastar sten.

Jag har skrivit om flera upplopp i Malmö där jag bor sedan 2004. Killarna jag träffade i Rosengård har en sak gemensamt med dem i Husby. Många har rötter i Mellanöstern, Afrika och på Balkan.

De tillhör en promille av världens befolkning som haft turen att födas eller komma till Sverige. Varför slösar de bort sitt liv på att kasta sten på snuten?

Jag testar den frågan på Melon, en kille i 20-årsåldern. Vi är i området där han bor och det är torsdag eftermiddag.

– Jag har faktiskt själv tänkt på det. Jag är född och uppvuxen som svensk, men ändå känns det som om jag inte är accepterad här.

Många säger att upploppen utlöstes när den 68-årige mannen sköts ihjäl av polis för drygt två veckor sedan.

– Det är en tragisk historia, men för mig var det ingen anledning att kasta sten, säger Melon.

För hans del är det tristessen. Känslan att ingenting händer. Frustrationen över att det inte finns någonting att göra, trots att han går i skolan och spelar fotboll på fritiden. Han går sista året på gymnasiet. Han har sökt ett 30-tal sommarjobb, men fick svar från bara tre arbetsgivare som sa nej, berättar han.

Jag säger till honom att den förklarningen kommer att göra en massa människor som läser den här artikeln förbannade.

– Jag önskar att de fick vara i våra skor för en dag. Det är en massa vrede som finns inom en. Jag kan inte förklara det på ett annat sätt.

Han säger att han tycker synd om poliserna som får stenarna på sig. Att han kan känna med dem. Men när man väl är där, mitt i massan, då tänker man inte på det, säger Melon.

Våldet kanske får politikerna och journalisterna att se problemen, menar han.

Kanske leder det till att mer pengar satsas på jobb.

Det är många kanske.

Vad hade hänt om du hade blivit gripen? Det hade knappast underlättat för dig att få ett jobb?

– Jag vet. Men det känns inte som att jag har någonting att förlora.

Sen tar han i hand och drar för att inte missa sin fotbollsträning.

■ ■ ■

– De är födda här. Vart ska du slänga ut dem?

Bilförsäljaren Said Omar berättar om ett bråk med en av sina kollegor. Han och Josef Hamad står utanför moskén i närheten av torget i Husby och tittar på SVT Debatt som handlar om bråken i deras stadsdel. De är ute på kvällarna för att se till att ungdomarna håller sig lugna.

På bådas jobb diskuteras händelserna i Husby. När Said Omars kollega sa att stenkastarna borde utvisas sa han ifrån.

– De här ungdomarna växer upp utan nåt att göra, deras föräldrar är fattiga. De här ingenstans att vara. De har inga jobb. Det är det som är problemet, säger han.

Josef Hamad nickar instämmande. Han har fyra barn. Ingen av dem får vara ute på kvällarna.

– Det är klart att föräldrarna har ett ansvar. Men här finns många ensamstående, människor som av olika anledningar inte klarar av att ta hand om barnen, säger han.

Said Osman och hans fru bestämde att hon skulle stanna hemma trots att hon är utbildad sköterska.

– Vi fick välja mellan att ha det gott ställt, men riskera att förlora våra tre barn. Vi valde barnen.

■ ■ ■

23-åriga Shilana Sulhav säger att hon är besviken på polisen, för att de verkar ha använt onödigt mycket våld. Besviken på politikerna som inte gjorde någonting för att förhindra upploppen. Besviken på ungdomarna som förstör.

– De säger sig vara emot att skolor och vårdcentraler läggs ner, men de tar sönder det som finns kvar, säger hon.

Själv är hon född i Hjulsta, bor nu i Akalla. I onsdags var hon i Husby tillsammans med ett gäng tjejer från det nystartade nätverket Streetgäris och flera hundra andra för att demonstrera mot allt våld.

Hon säger att hon själv har lyckats hitta ett sätt att få ut sitt budskap, inte minst genom nätverket.

– Jag älskar Sverige. Därför gör det ont att i mig att klasstillhörigheten många gånger är avgörande för vilka mina förutsättningar kommer att vara.

FOTNOT: Melon heter något annat.