Pappan dog – efter födseln

Cancersjuke Ole, 27, fick sova en natt med sin son innan han somnade in själv

1 av 2 | Foto: PRIVAT
Cancersjuke Ole Espedal, 27, var dödsdömd - och hade bara ett mål under tiden han hade kvar: Att få träffa sin son.
NYHETER

Ole Espedal, 27, hade viktigare saker att tänka på än sin hjärntumör.

Mot alla odds nådde han sitt mål.

Pappan fick sova bredvid sin nyfödda son - en enda natt.

Isak, sju veckor, jollrar i baksätet när mamma Katrine Lilleng Karlsen åker till stan för ett tandläkarbesök.

– I dag är en fin dag. Vi är omgivna av vår familj, men babyn är som tur är ovetande om vad som skett omkring honom, säger hon när Aftonbladet ringer.

Det har gått sju veckor sedan den unga familjens liv slogs i spillror i Tromsø i Nordnorge.

Isaks pappa Ole Espedal, 27, gick då bort i en hjärntumör.

– Att Isak hann bli till och även födas är ett mirakel, säger den 26-åriga mamman som i april inom loppet av en vecka födde sin son och såg sin man ta sitt sista andetag.

Aggressiv cancer

När Oles cancer upptäcktes förra sommaren var den av en aggressiv form och så långt framskriden att läkarna ville sätta in cellgifter redan nästa dag. På sjukhuset upplystes paret om att medicinerna kunde omöjliggöra en framtida graviditet och en läkare propsade på att skjuta fram behandlingen en dag för att paret skulle hinna göra ett sista försök.

– Vi trodde knappt det var sant när det visade sig att jag blivit gravid, berättar Katrine vars graviditet kantades av ständig oro.

Under hösten kunde Ole ändå arbeta en dag i veckan och paret gifte sig i hemmet där han vårdades av flickvännen.

Tidigt i våras hade hjärntumörens metastaser fått en sådan spridning att Ole förlorade synen och hans tillstånd försämrades sedan drastiskt.

– Jag förlorade honom mer och mer för varje dag samtidigt som jag tror att graviditeten fick honom att kämpa vidare.

En dag undrade Oles läkare om Katrine inte funderat på att tidigarelägga barnets födsel. Dagen efter - 18 dagar före tiden - tog hon den första tabletten som satte i gång förlossningen.

Den 11 april föddes lille Isak André, med sina mor- och farföräldrar närvarande.

– Det var fantastiskt att få ringa hem där Ole vårdades och berätta att han blivit far. Han fick höra babyn gråta i bakgrunden.

”Ville vara nära”

Fyra dagar senare fick mor och son åka hem till Ole som nu blivit så dålig att han slutat äta. Kroppens alla funktioner hade börjat släcka ner och det enda han kunde göra var att känna igen Katrines röst.

– Ändå visade han oss kärlek, han ville vara nära oss. Jag hade sagt till Ole att så snart vi kom hem var han tvungen att ha armen i position för babyn. Och när vi kom hade han det. Han mobiliserade krafterna fram till mötet.

Den kvällen sov familjen tillsammans för första och enda gången.

– Han hade inte pratat på länge men när jag den här kvällen frågade om han kände smärta svarade han nej. Och när jag sa att jag älskade honom svarade han "Och jag älskar dig". Det blev hans sista ord.

Katrine berättar om de sista dygnen med glädje i rösten, medveten om att det kan tyckas märkligt.

Nästa kväll var den nyblivna pappan så sjuk att smärtlindring sattes in och familjen samlades runt sängen för att vaka tills han somnade in.

”Är ett mirakel”

Ole Espedal är begraven på kyrkogården i Lyngen, där Katrine och Isak i dag pysslar om de lila blommorna.

– När Ole gick bort gick vi mot ljusare tider, mot sol. Nu kan vi minnas honom och plantera blommor, vara på verandan - det är ändå en liten tröst.

Att hon berättar parets tragiska historia är en slump.

– Jag kontaktade lokaltidningen för att sätta in en familjeannons. Inte en separat födelseannons och en dödsannons utan en gemensam, för att tacka all personal och våra familjer.

Efter den kontaktades hon av norsk media och valde att dela med sig av historien som hon menar slutat bra.

– Som jag ser det är det ett mirakel att vi nådde målet att samlas som familj. Jag tror det har satt en plattform för oss som familj även in i framtiden.

Katrine Lilleng Karlsen understryker att Ole varken förde eller förlorade kampen mot cancern.

– Det är snarare så att han vann allt - utom sitt liv. Det blev en kapplöpning med tiden men han klagade aldrig och var fantastisk hela vägen fram.

ARTIKELN HANDLAR OM