”En ståtlig gestalt med ett inre lugn”

Aftonbladets Wolfgang Hansson mötte Nelson Mandela två gånger

1 av 4 | Foto: JOACHIM LUNDGREN
EN GLOBAL IKON När Wolfgang Hansson träffade Nelson Mandela 1996 har han blivit president och slagit hela världen med häpnad. Men makten hade inte stigit honom åt huvudet och han var samma ödmjuka person.
NYHETER

Nelson Mandela hade bara varit fri i några dagar när jag träffade honom första gången i hans sockerlådshus i den svarta förstaden Soweto.

Han var klädd i en ljus kostym som satt perfekt. Slipsknuten var precis lagom hårt knuten.

Handslaget var på en gång fast men ändå mjuk.

Mandela var en mycket ståtlig gestalt. Rak i ryggen och med ett inre lugn som gav honom extra auktoritet.

Det kändes ofattbart att den elegante gentlemannen framför mig precis släppts efter 27 år i fängelse varav han under merparten av tiden tvingats utföra hårt straffarbete i stenbrottet på Robben Island. Vintertid iförd endast sommarkläder. Serverad dålig mat och utsatt för konstant psykisk terror.

Hur kunde någon vara så obruten och fräsch efter så många år av umbäranden?

Hans händer var mjuka. Fria från valkar. Han såg betydligt yngre ut än sina 71 år.

– Jaså, du är från Sverige, var hans första replik där vi satt i skuggan under barrträden i Mandelas trädgård.

– Jag uppskattar verkligen Sverige, fortsatte han med sin skrovliga och lite släpiga röst. Det är ett av de länder som gjort mest för att stödja vår kamp mot apartheid. Det är vi verkligen tacksamma över.

Inte en enda gång under vårt samtal uttalade Nelson Mandela tillstymmelsen till hat mot den vita maktapparat som bar skulden till att han tillbringat mer än halva sitt liv i fängelse.

Han pratade bara om försoning. Om att se framåt. Om att nu måste befolkningen leva i fred tillsammans, svarta och vita.

Så stort men så svårt att uttala.

Dessa första dagar i frihet drar alla i Mandela. Här är en ikon som precis släppts ur fängelset. Alla vill prata med honom. Mandela tar sig tid. Han verkar inte det minsta stressad trots att han måste inse att det nu är väldigt mycket som hänger på honom.

Alla förväntar sig att han ska åstadkomma mirakel. Ett Sydafrika styrt av den svarta majoriteten utan att det blir ett blodbad på vägen.

Vårt nästa möte sker sex år senare, 1996. Då har Mandela sedan länge lämnat det enkla huset i Soweto för att flytta in i presidentpalatset i Pretoria.

Sydafrika har genomfört sina första fria val. Mandela har lyckats lotsa sitt land genom den svåra processen på ett sätt som fått världen att häpna av beundran.

Han är en av få ledare som blivit en global ikon.

Mannen som i årtionden sov i en trång cell på Robben Island styr nu Afrikas rikaste land.

Men det är fortfarande samma ödmjuka person som jag träffade i Soweto i februari 1990. Makten har inte stigit honom åt huvudet. Den här dagen har han bytt ut kostymen mot en färgsprakande mönstrad skjorta.

Skälet till att vi är på besök i Union Building är anklagelserna om att Sydafrikas säkerhetstjänst låg bakom mordet på Sveriges statsminister Olof Palme.

Den nyss lite uppsluppne Mandela blir med en gång väldigt allvarlig.

– Jag finner anklagelserna mycket oroande, säger han. Jag lovar att personligen gör allt för att mördaren i så fall ska gripas.

Innan han med låg röst säger att hans tankar framförallt går till Lisbet Palme som han personligen träffat flera gånger.

– Jag lider verkligen med henne. De nya anklagelserna måste ha rivit upp såren.

Livvakterna blir otåliga och vill fösa ut oss men Mandela tecknar åt dem att han har tid. När han en stund senare ska resa sig blir han plötsligt gammal. Åldern börjar hinna ikapp honom. Kroppen har blivit stel och ovillig. Men hjärnan är fortfarande glasklar.

Fyra år senare tackar han för sig och lämnar frivilligt ifrån sig makten. Något oerhört i Afrika.

Han körs ett ärevarv runt på fotbollsstadion i Soweto under folkets tacksamma jubel.

Sedan dess har han mestadels levt ett tillbakadraget liv. Ändå har han betytt så oerhört mycket.

Att han varit i livet har varit en garant för att Sydafrikas demokrati ska leva vidare. Att raserna kan samsas utan blodiga konflikter.

Mandelas död är ingen överraskning.

Ändå är det som nationens trygghet är borta. Vad ska hända nu?

Förmodligen fortsätter allt som vanligt. Men osäkerheten ökar åtminstone tillfälligt tills folk vant sig vid att deras landsfader är borta.

ARTIKELN HANDLAR OM