Dagens namn: Torsten, Torun
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

”Jag var så liten och tyckte inte jag gjorde något fel”

På några sekunder kunde den svenske pedofilen Sven nå småflickorna och köpa dem

Från sin dator i Hässleholm regisserade 52-årige Sven (som egentligen heter något annat) våldtäkter på sex filippinska småflickor. Han är den första som dömts i svensk domstol för ett sådant brott.

Men historien slutar inte där. Vi åkte till småstaden Cordova på ön Cebu, där “det svenska fallet” fortfarande är en ytterst känslig fråga.

 

Aftonbladets Magnus Wennman och Kerstin Weigl besökte staden Cordova för att möta offren bakom ett komplicerat domslut.   Aftonbladets Magnus Wennman och Kerstin Weigl besökte staden Cordova för att möta offren bakom ett komplicerat domslut.

Ingen har åtalats i Filippinerna.

Förövarna betraktas av polis som "offer" även de.

Flickorna bor kvar hemma, omgivna av kvinnorna som utförde övergreppen – deras egna släktingar.

Familjerna vet inte att den svenska domstolen utdömt skadestånd och inte att en svensk advokat försöker få en förmögenhet utbetald.
 

På några sekunder kunde den svenske pedofilen Sven nå småflickorna och köpa dem. I verkligheten är det 22 timmars flygresa till den fuktiga värmen i småstaden Cordova på ön Cebu i Filippinerna.

Där bor de sex flickorna, de som i den svenska polisutredningen kallas målsägande A, B, C, D, E och F. De bor i samma stadsdel, går i samma skola; tysta Mary, systrarna Vanessa och Josefina, lilla Rosie, sorgsna Corazon och Lea, som så ofta är sjuk.

Med tunn röst säger Vanessa: "Jag var liten och tyckte inte att jag gjorde något fel men nu skäms jag".

Hon är äldst med sina 15 år, lillasyster Josefina och Corazon har fyllt 13, medan Leah och Mary är 12 och lilla Rosie just fyllt 10 år. De har nyligen förstått att ett brott begicks mot dem för fyra år sedan. Den obearbetade skammen är att det hände, att de inte sa nej. Att de tog pengarna. De har svårt att prata om det.

De hade nästan glömt.

Det är 20-åriga Tia som först hittar “Sweden Johnny” 2009. Hon och andra kvinnor i stadens fattiga kvarter har en ny inkomstkälla, de hyr in sig på en grannes dator, eller på något internetcafé, chattar med män.

Sven alias "Sweden Johnny" vill se barn. Det får gärna göra ont. För en "show" betalar han 25 dollar eller mer.

Då hämtar Tia sexåriga Rosie, dotter till makens svägerska. Hon får mammans klartecken. Snart är en hemlig epidemi igång, minst sex kvinnor hjälps åt, säljer varandras småsystrar, släktingar, grannbarn. Allt efter Svens instruktioner på chatten.

Så hösten 2009 slutar kvinnorna plötsligt. Av rädsla för upptäckt, efter vad de säger. Då har en annan familj i området fängslats, efter att ha sålt sina fem barn över nätet. Det stämmer med att Svens barnsexköp över nätet tycks upphöra efter 17 september. Därmed kunde historien ha slutat.

Men Sven åker fast och i hans dator finns bevisen; skärmdumpar, chattloggar, utbetalningar.

– Jag var chockad när jag såg bilderna, säger Vanessa. Jag visste inte att de gick att spara i datorn. Jag hade inte berättat för någon och jag visste inte att min syster varit med om samma sak.”

Det var ett år sedan. Vanessa förhörs den 29 augusti 2012, på hotell Alta Resort, stora festlokalen är bokad inför invasionen: barnen, förövarna, föräldrar, filippinska poliser, tolkar och den svenska delegationen: utredarna Cathrine Norman och Liz Berglund, åklagare Måns Biorklund och målsägandebiträde Christina Davéus.

Vanessa bekräftar fåordigt i enrum inför utredarnas videokamera: Ja, det är hon på bilden, och hennes faster. Hon fick 200 pesos (cirka 28 kronor). Gav dem till mamma som kunde köpa mat.

Sedan är det över. Svenskarna reser hem med förhören.

Kvar finns Vanessas rädsla, hennes ännu obesvarade frågor: Vad händer nu? Fortsätter utredningen, kan hon själv hamna i fängelse?

– Vi har lagt ner utredningen i det svenska fallet, säger Frank Dalawampu, regionchef för filippinska FBI som bjuder på söt kaffedrink, tar fram den svenska polisutredningen, bläddrar fram bild efter bild på flickorna.

Han ser uppriktigt bedrövad ut.

– Och för barnen verkar detta ha varit normalt och vardagligt.

Det som hände efter det svenska fallet är att väggarna revs i alla internetcafeer med avskilda bås.

Därmed är fallet för hans del avslutat. Han sysslar med internationell brottslighet. Ingenting framkom i förhören om att fler köpare skulle vara inblandade i det svenska fallet.

Vi frågar om förövarna, kvinnorna som utförde övergreppen beställda av svensken. Kommer de att åtalas för brotten?

Då ser han frågande ut.

– De här kvinnorna är ju också offer, säger han svävande.

Offer?

– Ja, de är mycket fattiga, och under den pressen erbjuds de stora summor pengar. De vill överleva. Så, ja. Det gör dem till offer.

De kommer inte att åtalas?

– Fallet är avslutat.

Borgmästare Adelino Sitoy har många problem, nu får han ett till. I min väska ligger en mapp som Christina Davéus, advokat i Kristianstad, bett mig överlämna.

Hon har sedan april förgäves sökt kontakt med myndigheterna i Cordova med anledning av de av hovrätten fastställda skadestånden till fem av de sex flickorna. Totalt 335 000 kronor. För att gå vidare behöver hon undertecknade fullmakter från fem flickors föräldrar – som har varit delaktiga, medvetna om övergreppen.

Ingen av dem vet att pengar finns att hämta.

Nu vrider sig borgmästare Sitoy bakom sitt skrivbord. Vilket budskap sänder det till familjer som sålt sina barn, om de belönas med skadeståndspengar?

Han måste hitta en lösning. Pengarna är barnens. Borde sättas i en fond, förvaltad av myndigheten. Då måste föräldrarna först fråntas vårdnaden. Men på vilka grunder?

I rummet sitter även socialchefen Josefina Montebon, följer varje ord. Hon är medveten om det känsliga problemet, men har inte svarat på den svenska advokatens mejl.

Vi behöver bevis för att barnen måste räddas från sina föräldrar, funderar borgmästaren vidare. Barnen får flytta till barnhem.

– Där kan de rehabiliteras, avgör han.

Han suckar. Inte är det bra reklam för Cordova. Cybersexhuvudstad i Filippinerna.

– För några är det lätta pengar. De har velat komma upp sig. Ursäkten har varit att det skett inom familjen. Men poängen är att det är olagligt att sälja barn.

Lagen är bara två år, måste få fäste. Människor måste informeras, och stormöten har ordnats.

Han höjer plötsligt armen.

– Och vi behöver även hårda tag! Vi ska arrestera!

Fler besked har inte borgmästaren. Kön i hans väntrum är lång. Jag lägger mappen på hans skrivbord och tar farväl.

Om hårda tag: senast 4 september utfördes en såkallad “räddningsoperation” i Cordova. Utan förvarning hämtades 16 barn av polis från sina skolor och hem för att föras till barnhem. Föräldrar rasade, krävde barnen tillbaka. Och rädslan spreds som rykten om en lista på 63 barn i Cordova som ska ha figurerat i barnsexhandel.

– Barnen straffas, säger Cristina Sevilla, advokat i Manilla för ECPAT, som arbetar mot barnsexhandel.

– Det kallas “räddningsaktion”, men är snarare en räd. Barnen lider, upplever det som att de är brottslingarna.

Det svenska fallet kallar hon “typiskt”. Hon har sett det förut: köpare utomlands åtalas men fallet läggs ner i Flippinerna.

– Det tycks finnas en sympati med förövarna. Man ser en kvinna, inte onödligt våldsam, i en familjär relation med barnet. Pengar har tjänats, som kommer barnen till godo. 

Frågan är inte enkel. Barnen fruktar att mamma och pappa ska fängslas. Ändå anser hon att förövarna ska åtalas.

– Det måste komma ut, inte tystas ner. Övergreppen ska inte vara en hemlighet. För barnens skull. För alla barn i familjer som tror de är ensamma om att bli sålda.

Av fattigdom blev de barnsexsäljare, säger kvinnorna i Cordova. Ingen vet hur omfattande problemet är. I Flippinerna finns hundratusen barn, uppskattar ECPAT. Ingen vet.

Alla fattiga människor säljer inte sina barn. Men i Cordova sammanstrålar många riskfaktorer: billig datortrafik, svagt rättsamhälle, efterfrågan från västerländska män. Och en sexualiserad miljö: Cordova är en lantlig småstad med omkring 50 000 invånare, men nära Cebu City där småflickor hänger i klasar runt de många barerna med namn som Tarzan, Volvo, Viking, Pussy.

En förmiddag besöker vi stadsdelen där allting hände 2009. Där Rosie såldes av pappas svägerska Tia. Medan Tias svärsmors dotter utnyttjade sin lillasyster. Och så vidare.

Nu har de förlåtit varandra. Alla är inblandade, mer eller mindre. Rädslan har de gemensam. Alla fruktar att gripas, fast de slutat. Att “Sweden Johnny” är dömd och fallet avslutat är en nyhet för dem.

Tia, en gladlynt 24-årig tvåbarnsmamma, säger:

– Jag ångrar mig mycket. Det var för att jag behövde pengarna. Men jag tror att om någon hade velat använda mina egna barn hade jag inte gått med på det.

Förresten: mycket var bluff, försvarar hon sig. Bilderna ljuger. Det är krökta fingrar, listiga kameravinklar, urinen är vatten.

Strax bredvid bor Vanessa och fyra småsyskon. Deras pappa kör cykeltaxi, mamma Elena tillverkar snören, för två dagars arbete tjänar hon 25 kronor. Vi bjuds in i familjens enda rum med en enda trasig säng. Skolväskor på spikar. Tyg med svällande volanger i gult och rosa döljer garderoben.

Elena sätter sig på sängkantens bamburibbor, de nyfikna döttrarna kryper upp strax bakom. De har aldrig pratat om vad som hände. Det är för svårt.

– Först var jag glad över pengarna, säger Elena. Nu känns det inte bra. Vi är så rädda att bli inblandade.

Ingen annan har frågat efter hur barnen mår. För Vanessa går det inte lika bra i skolan längre. Hon som brukade få diplom, för flit och för bästa uppförande.

Jag frågar vad hon tänker om det vi pratar om. Hon svarar med en skygg blick. Säger:

– Jag var så liten och tyckte inte att jag gjorde något fel.

Du gjorde inte fel.

– Men jag skäms.
 

Fotnot: Barnens namn är fingerade, liksom deras släktingars.

Ecpat bekämpar barnsexhandel

ECPAT är en barnrättsorganisation som startades1990 för att stoppa alla former av barnsexhandel, som barnsexturism, barnpornografi och människohandel med minderåriga för sexuella syften.  Nu är ECPAT ett globalt nätverk med 80 organisationer i ett 70-tal länder.

Om du vill stödja ECPAT:

e-post: [email protected]

Plusgiro: 903434-9

Bankgiro: 903-4349

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet