”Jag kommer inte hamna där igen”

Jonas dömdes till livstids fängelse – blev fri efter 14 år

NYHETER

Jonas var 22 år när han i mitten av 90-talet dömdes till livstids fängelse för sitt första brott – mord.

Efter 14 år blev han fri.

– Jag kommer inte ­hamna där igen.

Det var året då Sverige tog brons i fotbolls-VM, Estonia förliste och Nelson Mandela blev president i Sydafrika.

Det var långt innan internet och mobiltelefoner fanns i var mans hem.

Jonas, som egentligen heter något annat, levde 1994 ett ordnat liv, välutbildad och ett tryggt socialt nätverk, med både vänner, familj och en egen bostadsrätt.

I slutet på året dödade Jonas en man.

– Jag var ganska vilsen på den tiden, och hamnade i en situation jag inte kunde hantera, säger han om kvällen då han högg en man med ett flertal knivhugg i en lägenhet.

”Orättvist”

Han var en av de yngsta i Sverige som dömts till lagens strängaste straff – fängelse på livstid.

– Jag tyckte det var orättvist, men tog den smällen.

Han hamnade på Norrköpinganstalten, en av Sveriges tyngsta anstalter.

– Jag hade väl samma bild som de flesta har, om hur det skulle vara i fängelset.

– Jag tänkte: "Tjafsar någon slår jag först".

Han skrattar.

– Så blev det aldrig. Ingen har under alla år försökt sätta sig på mig, jag har aldrig upplevt fängelset som hierarkiskt.

De första åren satt han på en särskild ungdomsavdelning.

– Det var nog en bra grej, även om jag inte tyckte det då.

När han blev äldre flyttades han till en normalavdelning.

– Jag tror inte att någon kan föreställa sig hur det är att sitta i fängelse. Du kan inte ringa din familj när du vill, någon bestämmer när du ska vakna, när du ska gå och lägga dig, när du ska gå på toaletten. Det är smågrejer, men tillsammans blir det jobbigt. För mig var det traumatiskt.

”Ett psykologiskt straff”

Han höll sig på sin kant i fängelset, lärde känna en del, men höll de flesta på avstånd. I stället för att arbeta, det är arbetsplikt i svenska fängelser, pluggade han.

Det blev ett sätt att fördriva tiden – och "hålla huvudet i gång".

– Jag har under de här åren träffat så enormt många människor. Det finns trevliga stunder, men mycket är mest tragiskt – lite som lumpen – man kommer bara ihåg det trevliga.

Straffet, livstid, var jobbigt att leva med.

– Det är ett psykologiskt straff. Ett tidsbestämt straff är lättare, då kan du planera, du vet när du kommer ut. Men med livstid vet ju inte ens Kriminalvården när du ska släppas ut, och planering inför ett liv utanför fängelset blir omöjligt.

Han satt där han satt – försökte göra det bästa av tiden.

– Kriminalvården var inte till mycket hjälp, det jag ordnade fick jag ordna själv.

14 år i fängelse

Efter att ha avtjänat tolv år fick han 2007 sitt straff tidsbestämt till 21 år och släpptes i slutet på 2009 efter att ha avtjänat två tredjedelar.

– Jag hade med hjälp av en kille jag lärt känna på insidan redan fixat ett jobb, i byggbranschen. Så två dagar efter frigivning började jag jobba.

Han kunde ingenting om att bygga, men fick lära sig.

Efter fjorton år i fängelset kom han ut till ett nytt samhälle. Mycket hade förändrats.

– Det löste sig ju. Internet var ju inga större svårigheter att fatta, jag är ganska tekniskt lagd.

Att man inte längre kunde gå in på banken och ta ut pengar störde honom.

– Saker hade ju förändrats på fjorton år, men jag började om på nytt.

Bilden förändras

Direkt efter att han kom ut lånade han pengar av sin syster för att kunna betala av sina skulder till brottsoffren.

På några veckor var han skuldfri och kunde få lån till en bostad.

Han sökte sig vidare från byggbranschen, till handelssektorn.

– Jag hade tur. I dag frågar många arbetsgivare efter ett belastningsregisterutdrag, det gjorde inte min. Hade de gjort det hade jag varit rökt.

I dag har han jobbat sig upp till en chefsposition.

– Skulle jag behöva söka nytt jobb i dag skulle det vara svårt. Man måste ha flyt.

Kort efter frigivningen flyttade han i hop med sin sambo – och har inga hemligheter för sambon. 

– Jag spelade med öppna kort från början. Något alternativ fanns inte.

Men samtidigt.

Alla vet inte – inte på jobbet – inte alla vänner.

– När folk får reda på att jag suttit i fängelse förändras bilden av mig. Jag behandlas annorlunda.

”Kommer inte hamna där igen”

Han vill fortsätta leva sitt liv. Sitt straff har han avtjänat, säger han.

Många som släpps återfaller i brott.

Jonas säger att han inte ens varit nära.

Han tänker ofta på sin tid i fängelset.

– Jag kommer inte hamna där igen. Så är det bara.

Fotnot: Jonas är ett fingerat namn.

ARTIKELN HANDLAR OM