Hans enda önskan: ’Gör mig arbetslös’

1 av 5 | Foto: JERKER IVARSSON
Abu Muhammed Parrouh, 76, har jobbat på bårhuset i Kamalodwan i 34 år. Nu har han en enda önskan: ”Gör mig arbetslös”
NYHETER

GAZA. I 34 år har Abu Muhammed Parrouh arbetat på bårhuset i Kamalodwan.

Sedan kriget började för en månad sedan har han tagit emot över 200 kroppar.

Nu har han en enda önskan.

– Snälla Gud, gör mig arbetslös.

Ett 30-tal sörjande män lyfter båren med sin döda släkting. Söndergråtna ansikten och spruckna röster som skriker sorg och vrede. Begravningståget lämnar bårhuset och deras rop ekar mellan de smala gränderna.

Kvar står en liten man med fårat ansikte. Han tittar efter de sörjande innan han går tillbaka in i bårhuset.

Abu Muhammed Parrouh är 76 år. Han var tio år gammal när det som araberna kallar al-Nakba inträffade. Kriget som kom att bli grunden för Israels bildande.

– Sedan dess har jag aldrig upplevt fred på det sätt som ni menar. Det har varit lugnare perioder, men däremellan vågor av det värsta våld du kan föreställa dig.

Men aldrig tidigare, säger Abu Muhammed Parrouh, har han sett ett så ursinnigt dödande som nu sker i Gaza. Alldeles innan vi kommer till bårhuset skulle Gaza ha fått hämta andan med ett sju timmar långt eldupphör. Men det bröts redan efter tio minuter när ett flyktingläger utanför Gaza City bombades.

”Tagit hand om mer än 200 personer”

Men det är de nattliga flygräderna som lämnar efter sig flest döda.

Varje morgon står ambulanserna på kö vid de överfulla bårhusen, berättar Abu Muhammed Parrouh.

– Jag räknar inte kropparna, men uppskattar att jag ensam har tagit hand om mer än 200 personer.

Den gamle mannen gör jobbet ingen annan vill göra. Lugnt, metodiskt och med värdighet tar han hand om de döda som kommer i en aldrig sinande ström.

Människor som dödats i kriget, martyrer, tvättas inte, de läggs bara i svepningar på enkla träbritsar tills de anhöriga vågar hämta dem till begravning.

– Ibland kommer det bara spridda kroppsdelar, då måste jag lägga samman dem innan jag sveper in dem.

Gråter inombords

Likstanken på bårhuset är kvävande, men 76-åringen rör inte en min.

– Människor som kommer hit är i chock och i sorg som inte går att föreställa sig, jag måste vara lugnet.

Men i nästa stund berättar han att han gråter inombords, särskilt när han tar hand om dödade barn. Trots sina 34 år på bårhuset vänjer han sig aldrig vid åsynen av nya liv som aldrig fick bli gamla.

– De sitter kvar i mig alla, när jag själv dör kommer någon annan svepa in en sorgsen mans kropp.