”Hittar inte min familj”

Rädsla, död och kaos - vardagen för de som flytt från extremisterna i IS

1 av 13 | Foto: Urban Andersson
Tusentals familjer flyr Sinjarberget i norra Irak för att undkomma terrorarmén is - många är barn. De kommer över den provisoriska bron över floden Tigris.
NYHETER

Nawaf, 10, var ute och lekte när terroristerna kom.

Han sprang och sprang - och tappade bort sin mamma och pappa i kaoset.

– Jag hittar dem ingenstans. Var är min familj? säger han.

En minibuss tar sig över floden Tigris, som skiljer Irak från Syrien. Den tillfälligt uppbyggda bron skakar till.

Fordonet saktar in när det nått den irakiska sidan.

Några pojkar springer fram med lådor med dryck och kakpaket. De drar upp sido­dörren.

Därinne är det hett som i en bastu. Mörkt och kvavt. Tolv barn och fyra vuxna blickar ut. Deras ögon är insjunkna och läpparna är spruckna.

– Luft, släpp in luft! ropar en man från framsätet.

En familj har räddats från helvetet.

Ingen utväg

På morgonen den 3 augusti gick terrorsekten Islamiska staten in i den irakiska staden Sinjar. Uppemot 150 000 yazidier tvingades fly för sina liv upp på Sinjarberget. Men islamisterna väntade på andra sidan berget också. Det fanns ingen utväg.

Nerifrån dalen kom vittnesmål om massavrättningar och bortförda kvinnor och barn.

Yazidierna var omringade, utan mat och dryck, i 40-gradig hetta.

Pappan i familjen, Kuli Nasser, 60, ropar, nästan skriker till oss:

– Kan ni garantera att det är säkert här? Är vi säkra nu?

Han berättar hur allt började.

– Först hörde vi skotten. Sedan kom bilarna. Sedan männen på flaken. De hade svarta kläder och långa skägg och ropade på arabiska. Vi förstod direkt vilka de var.

Kuli Nasser flydde med sina barn och deras familjer till berget.

– Vissa dagar hade vi något att äta. Andra inte. Det låg döda människor omkring oss. Vi var så rädda.

Tvingades lämna svaga

Efter flera dagar kunde militär från det kurdiska självstyret öppna en väg ner från berget, och in i en kurd­kontrollerad del av Syrien. Ryktet spred sig och efter åtta dagar på berget började familjen sin vandring neråt i hettan.

– Vi lämnade människor efter oss, barn och gamla som var döende av törst och hunger, som inte orkade, säger Kuli Nasser.

Han börjar gråta.

– Vi kunde bara ta hand om vår egen familj.

Fortfarande fast

Utmattade flyktingar tittar ner från lastbilsflaken. Tusentals yazidier är fortfarande fast på Sinjarberget, några mil söderut.

Fordon efter fordon passerar, men berget verkar aldrig kunna tömmas på folk.

Ett av barnen vi möter hör inte hemma i någon av familjerna.

Nawaf Jerdoqasim, 10, var ute och lekte med några kompisar utanför sitt hus när de militanta islamisterna kom.

– Alla började plötsligt rusa fram och tillbaka, säger han.

En vuxen man ropade:

– Spring mot berget!

Nawaf sprang och sprang.

När han till sist vågade stanna var föräldrarna borta.

Efter att ha irrat runt i två dagar själv hittade han en familj som han kände från byn. Men mamma Metina och pappa Jerdo och de fyra systrarna är fortfarande borta.

En man i sällskapet berättar hur Nawaf först inte kunde sluta gråta.

– Han bara frågade: Var är mamma? Var är pappa? Var är mina systrar?

Inget svar

Efter några dagar lugnade han ner sig. När han kom hit i morse fick han låna en telefon.

Men både mammas och pappas mobiler är avslagna.

Nawaf har satt sig på den sönderbrända marken, en bit bort från familjerna han kom hit med. Han drar i ärmarna på fotbollströjan.

Ser lastbil efter lastbil åka förbi, utan föräldrarna och systrarna. Till sist vänder han sig emot oss:

– Jag hittar dem ingenstans. Varför kommer de inte? Var är min familj?