”Den dag vi blir rädda är vi förlorade”

1 av 16
NYHETER

GWER. Ett visslande ljud skär genom luften.

Islamiska statens granat slår ner framför den kurdiska militärens skyttevärn – och jorden sprutar upp.

– Den dag vi blir rädda är vi förlorade, säger soldaten Geilan Bakr, 21.

Vägen till kriget går genom ett ödeland. En väldig slätt, som fram till nyligen var hem för tiotusentals människor.

Vi ser hus och skolor, lekplatser och affärer – tomma.

Ingen vågade vara kvar. Inte ens den välutrustade irakiska armén, som snabbt drog sig tillbaka när Islamiska staten, IS, ryckte fram.

Fronten nästan 100 mil

Sirwan Barzani tar emot på en av de militärbaser som Iraks armé har evakuerat och som kurdiska militären peshmerga tagit över. Han bjuder på te och tar fram en stor karta. Röda etiketter visar fiendens posteringar, gröna egna.

Fronten mellan den kurdiska delen av Irak och den del som kontrolleras av IS är nästan 100 mil, från Syrien i väster till Iran i öster.

”Gömmer sig bland civila”

Barzani har slagits mot Saddam Hussein och är presidentens brorson. Nu ansvarar han för 92 kilometer av fronten – och för befäl över 5 000 man.

– IS är en farlig och svår fiende. Den största terrorstyrkan i världen. De ändrar hela tiden taktik, säger han.

Sedan USA inledde luftangrepp mot IS har terrorgruppen slutat att köra i kolonner, enligt Barzani.

– Nu gömmer de sig bland civila, där de vet att USA inte kommer att bomba.

När kommer ni att ha befriat Mosul och Sinjar från IS?

– Snart. Vi har en inlett en stor operation nära Mosul. Men det tar tid. IS har lagt ut många minor. Det enda vi är rädda för är deras bomber.

Peshmerga liknar mer en bondemilis än en elitarmé. Långtifrån alla soldater är unga och vältränade. Bristen på tunga vapen är skriande till skillnad från IS, som plundrat irakiska vapendepåer. Det utlovade militära stödet från omvärlden har ännu inte nått fram, enligt Barzani.

Han kräver att omvärlden hjälper till.

– Vi vill se fler luftangrepp. Om inte vi stoppar IS tar de sig in i Turkiet och då är nästa steg EU. Vi försvarar hela världen.

”Råkade köra fel”

Vi får eskort av peshmerga sista sträckan fram till fronten. Staden Gwer togs tillbaka från IS för fem dagar sedan, efter blodiga strider. Segern påstås trygga kurdernas huvudstad Erbil.

Vid vägkanten står en utbränd personbil.

När IS retirerade hittade peshmerga två ihjälskjutna män på platsen. Deras händer var avhuggna.

– Det var två civila som råkat köra fel. De hade legat i flera dagar och luktade fruktansvärt, säger en officer.

Två fläckar i gruset visar var kropparna låg. Lukten har ännu inte helt försvunnet.

Bland de spridda tomhylsorna ligger ett par söndertrampade glasögon.

Ett tjugotal peshmerga-soldater har upprättat en vaktpost uppe på en kulle. Utsikten är vidsträckt, långt in i IS område.

Bron över floden, som utgör gränsen, är sprängd. Längst ut har IS ställt en vit bil.

Den är fullproppad med sprängmedel.

”Kan hjälpa mitt land”

Några unga soldater börjar fotografera oss med sina mobiler. De är upprymda, ytterst få utlänningar släpps fram hit.

Geilan Bakr, 21, studerar egentligen engelska. Men sedan tio dagar är han soldat i kriget. Det är han och hans kamrater som ska stoppa IS.

– Jag är ung och kan hjälpa mitt land. Tack och lov så är alla i min grupp oskadda, säger han.

Dagen innan såg han hur ett par amerikanska Humvee-fordon närmade sig gränsfloden.

– Min enda tanke var: islamisterna ska inte komma hem levande. De måste dö.

Han och kamraterna riktade snabbt in granatkastaren – och sköt.

– Vi såg hur deras två fordon började brinna.

Vill korsa floden

Runt honom uppe på kullen har flaggor hängts upp. Över hela Kurdistan råder en patriotisk yra.

Strategin är enkel: fienden är beredd att dö för sin gud. Då måste soldaterna här vara beredda att dö för sitt land.

Geilan Bakr säger att han skulle vilja korsa floden nu. Kriga sin väg fram, by för by, stad för stad, tills Mosul och Sinjar är i kurdiska händer. För en stund lyser blicken till.

Men krig är väntan.

”IS fick väldigt bråttom”

Vi hör dånet från ett amerikanskt stridsflygplan, någonstans högt över oss.

Chauffören kör snabbt, förbi en sedan länge övergiven amerikansk militärbas, till byn Zmara. Några utmärglade kor söker vatten i diket.

IS drog sig tillbaka härifrån för bara några timmar sedan.

– Vi avlossade några granater. Och IS fick väldigt bråttom att backa tillbaka, säger en soldat och skrattar.

Ett svart fordon som liknar en Humvee rör sig ljudlöst längs en väg på andra sidan.

Det är nästan kusligt lugnt.

Då skär ett visslande ljud genom luften.

Islamiska statens granat slår ner i sanden framför en kurdisk vaktpost ett par kilometer bort. Vi ser jorden kastas upp och en vit rökpelare stiga.

Vår eskort tecknar åt oss att stanna, säkerhetsavståndet är tillräckligt stort. Kurdernas svar kommer efter någon minut: spridda salvor från en kulspruta.

Sedan blir allt åter lugnt.

På basen får vi höra att en kurdisk soldat har sårats allvarligt en bit bort. En sjuktransport åker snabbt i väg.

Jag frågar soldaten Geilan om han inte är rädd. Svaret kommer hastigt, nästan mekaniskt.

– Det får bara inte ske. Den dag vi blir rädda är vi förlorade.