”IS dödar och bränner ner allt i sin väg”

1 av 7
NYHETER

CURUK. Nattetid regnar USA:s bomber över IS positioner i norra Syrien.

På dagarna hämnas jihadisterna med ännu hårdare attacker mot civilbefolkningen.

– De dödar och bränner ner allt i sin väg, säger trebarnsmamman Amine Abdala.

Bilden dyker upp och försvinner på några ögonblick. Mannen som framåtböjd kommer bärandes på den äldre kvinnan slukas av folkmassan och är borta.

Vi försöker att tränga oss förbi raderna av poliser för att prata med dem men det är lönlöst. Hundratals ryggar sluts mellan oss och de förblir utan namn.

Men fotograf Jerker Ivarsson bild berättar sin egen historia. Den ramar in innebörden av att vara flykting.

Att vända sig om från ett liv som fanns, ta en älskad människa på ryggen och vandra, mot en sista utväg.

Att fästa blicken i en dammig horisont och fortsatt att gå, fast kroppen skriker om nåd.

Att behålla värdigheten när tillvaron är ovärdig.

”Vet inte om han lever eller är död”

Vi står några meter från gränsen till Syrien. Bakom oss ligger staden Kobane, som på arabiska går under namnet Ayn al-Arab.

Här finns IS – terrororganisationen som fruktas av hela västvärlden. Vi hör kriget några kilometer bort. Ekot av dova explosioner rullar mellan kullarna.

Sedan mitten av september har jihadisterna omringat Kobane från tre väderstreck. De har obönhörligen närmat sig staden och tvingat mer än 150 000 människor på flykt.

De USA-ledda attackerna som inleddes i början av veckan har möjligtvis bromsat upp terrorgruppens offensiv, men hittills inte förmått att stoppa den.

De maskerade krigarna har inte mycket att försvara sig med mot Tomahwak-missiler och stridsflyg utan riktar istället sin vedergällning mot människorna på marken.

– De tagit över 300 byar, de har bränt ner allt och slaktat vår boskap, säger trebarnsmamman Amine Abdala.

Det har gått en vecka sedan hon flydde hon sin hemby Qichik tillsammans med sin mor Rewshei och sina barn. Dagen efter svepte IS-krigarna fram i området.

Amines man är kvar i Syrien.

– Min make är bonde och har aldrig tidigare kämpat i något krig, men nu är han vid fronten, berättar hon.

På frågan när hon senast pratade med honom skakar hon bara på huvudet.

– Jag vet inte om han lever eller är död.

Överväger att återvända

Flykten norrut var den sista öppna dörren. Om de stannat kvar i hembyn hade de med all sannolikhet varit döda eller bortförda som slavar.

– För barnens skull lever jag, men vilket liv är det vi har här? Vi sover utomhus och tvingas be om hjälp för att få en liten bit mat.

Vid gränsövergången mot Kobane köar människor för att återvända in i Syrien. De flesta är män som satt sina familjer i säkerhet. Själva vill de återvända för att försvara sina gårdar mot IS.

Amine och Rewshei överväger också att återvända, trots riskerna.

– Än så länge har striderna inte nått hela vägen in i Kobane. Så länge det finns en möjlighet för oss att leva i vårt hemland vill vi göra det.

Flera hundra meter breda minfält

På steniga vägar åker vi vidare på randen mellan de två länderna. Dammiga virvelvindar sträcker sig upp mot himlen och sveper över landskapet.

På flera platser längs gränsen har taggtråd rullats ut för att hindra dem som försöker att ta en genväg mot tryggheten. För de som lyckas forcera de sylvassa hindren väntar flera hundra meter breda minfält.

På ett sjukhus i närheten ligger enligt Läkare utan Gränser 13 personer med olika grader av sprängskador. De tog fel väg genom den dödliga labyrinten.

Vår guide Mustafa pekar på en kulle på andra sidan gränsen.

– Det där är en av IS posteringar, säger han.

Längre in i Syrien ser vi svart brandrök från ännu en explosion.

ARTIKELN HANDLAR OM