Dagens namn: Tekla, Tea
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Utdrag ur ”Partiledaren som klev in i kylan”

En kall januaridag 2012 samlades Socialdemokraternas innersta krets för ett två dagar långt möte.

Den här gången tänkte man inte ge sig – Håkan Juholt skulle bort.

Men partiledaren stretade emot – och mötet blev en utdragen färd mot slutet.

Här kan du läsa ett unikt utdrag ur Daniel Suhonens kommande bok "Partiledaren som klev in i kylan", som bygger på hemliga protokoll och bandinspelningar.

»Vi kan inte gå ut från det här huset en gång till och säga att vi har förtroende för Håkan Juholt och att han lovat bättring«, sa Veronica Palm, som betecknades som vänster, och vän. »Det räcker inte«, sa hon. »Jag blir skändligen avsatt av min arbetarekommunstyrelse om jag inte tagit det ansvaret«, sa hon.

Österberg tyckte perioden de genomlevt var det värsta sedan han gått med i partiet 1979. »Hur är det med sanningshalten om Ingvar Carlsson?« undrade han. »I november träffade jag Ingvar och då frågade jag om han haft kontakt med dig«, sa Österberg. De hade bytt några ord och skulle äta lunch nästa torsdag hade Ingvar sagt. »Därutöver har vi inte haft någon kontakt«, refererade Österberg den tidigare statsministern. »Jag vet inte vad jag ska tro«, sa Österberg. »Jag vet inte när du pratar sanning.«

Han var bekymrad. »Flera distriktsordföranden har varit i kontakt med mig och säger: det får fan i mig räcka! Vi orkar inte mer«, sa Österberg. »Jag vill framföra det. Det gäller Uppsala, Västmanland, Örebro och Östergötland. Du får själv värdera vad det står för«, sa Österberg när han läst upp listan över de deserterande kompanierna. »Det var kärvt redan i höstas men då argumenterade jag hem att det var rimligt att du fortsatte. Men sedan var det detta med Carlsson.

»Jag tror inte för mitt liv att han ljuger«, sa Österberg. »Men du säger att ni pratat vid tre tillfällen. Vad fan ska jag tro?«

»På kongressen där jag valdes, på Rune Molins begravning och Almedalen har jag pratat med Ingvar om hur det går. Och därutöver den där lunchen och sedan ett telefonsamtal«, sa Juholt. »Man kunde naturligtvis ha olika värderingar av orden samtal och diskussioner«, sa han. Han hade inte ljugit. Fem minuter med Ingvar Carlsson kändes fortfarande som lyxtid för honom. Nu vände han sig mot Österberg. »Jag kan se dig i ögonen och säga att det är sanningen.«

»Då har du en brist i precision i ditt sätt att tala«, sa Pagrotsky, »som är en olycka för dig och oss. Du säger att vi beordrade dig till det ena och det andra men upplägget var att vi lyssnade på din strategi för att återupprätta förtroendet. Vi tyckte det var värt att ge dig en chans att resa i landet.«

Juholt kände hur han krympte ihop. Var det så, tänkte han. Att väst vek sig. Pagrotsky var en frifräsare som agerade utan mandat från sin region. Dagen innan hade samtliga partidistrikt i väst uttalat starkt stöd för Juholt. Samtliga. Samma morgon hade han träffat Göteborgs arbetarekommuns ordförande. Paggan företrädde sig själv nu. Kanske fanns det också en del i detta att han vare sig blev ekonomisk- eller utrikespolitisk talesperson, och att Juholt sedan bestulit honom på den inkomstbringande platsen i riksbanksfullmäktige för att lösa maktspelet med Österberg. Till detta kom att Anneli Hulthén och Sven-Eric Söder var väldigt goda vänner sedan 30 år tillbaka. Väst föll och Juholt såg det ske framför sina egna ögon.

Pagrotsky målade upp det som var känslan runt bordet. »Det är inte lögn men det är så diffust att det inte leder tankarna i rätt riktning och a-kassan kanske också handlar om just det här«, sa han.

Damberg vred om kniven. »Du har en läggning att alltid vilja twista till, vilja förstärka, vrida om för att göra tydligare, hårdare, mer kraftfullt, mer retoriskt«, sa han. »Då glider man ett jack och till slut ligger man lite för långt från ursprungsmeningen.« Damberg fortsatte: »Det som är retoriskt på ett arbetarekommunmöte kan vara väldigt effektivt på att skapa problem i den mediala miljön«, sa han. »För när du hittat en riktigt rolig sägning tror jag den leder din tanke. Det är inget du kan göra något åt«, slog han fast. »Det är din läggning.« Sedan rörde Damberg vid något av en kärna, inte bara för Juholt utan för hela arbetarrörelsen. »Något som tidigare var en väldig tillgång för dig har blivit en nackdel i ditt nya uppdrag, som är mycket större och svårare«, sa han. »Vill du göra om dig? Klarar du det?« frågade han. »För det är vad det här uppdraget kräver.« Det som funkade i rörelsen funkade inte i politiken, menade Damberg. Hade han samlat hela rörelsens kris och konflikter i ett par meningar? Kunde Juholt göra om sig? Kunde socialdemokratin göra om sig? Var det ens möjligt?

»Nu sprids känslan att det är kört i Stockholm«, fortsatte Damberg. »Det är för långt mellan högtidstalen och det vi kan leverera«, sa Dam- berg. Lösningen låg alltså i att stryka i talen. Det var budskapet. Om ideologin inte rymdes i budget, fick man byta ut högtidstalaren. »Du är en del av den här bilden Håkan«, sa han. »Bilden är satt vecka efter vecka. Hur sjutton ska du vända på det?« frågade Damberg.

De talade till Juholt som om han aldrig själv tänkt på sina tillkorta- kommanden. Men i själva verket gjorde han inget annat. Han gjorde det varje dag. Hade alltid gjort det. Han var killen från landet som alltid jobbat hårdast och slitit mest. Det hade tagit månader innan han och hans oerfarna pressekreterare insett att han kunde säga meningen: Jag avböjer att kommentera den frågan. Tills den dagen hade han sprungit på alla bollar och faktiskt, vilket var lätt att glömma en dag som denna: inte snubblat mer än undantagsvis. Men nu var det snubblingarna de radade upp, vände emot honom. Det var kärnan i arbetarklassens moraluppfattning som vändes emot honom. Att göra sitt bästa. Han hade gjort sitt bästa.

Juholt ville sitta kvar till kongressen. »Jag kommer aldrig att med- verka till att Socialdemokraterna får 30–31 procent i valet, det kommer jag inte att göra«, sa han och tittade på dem. Men inlägget var ett taktiskt misstag. De hade mer. De hade bara börjat. Allt handlade om tillit.

»Det jag ska berätta nu känns jättesvårt att berätta«, sa Wanja som fått ordet. Sedan berättade hon att hon på ett styrelsemöte i LO mött uppgifterna från några förbundsordföranden som träffat Juholt och hur han berättat hur hon agerat för att han skulle avgå. Alla hade refererat till det hemliga VU-mötet den 11 oktober och sedan trions besök den 13 samma månad, berättade Wanja med uppbragt röst. På slutet skulle Juholt ha sagt till förbundsordförandena: »Får jag höra det här så kommer jag att förneka att jag sagt det.« Ingen kunde ta miste på hur upprörd Wanja var.

»Håkan, fattar du att du har ljugit?« sa hon. »Det här är inte slarv.«

»I stort sett stämmer deras beskrivning«, sa han. »Det som nästan knäckte mig var att jag efteråt fick berättat att VU kallades för att diskutera min situation den kväll jag satt och förberedde partiledardebatten«, sa han. »Jag blev arg och ledsen. Jag blev oför- skämd«, sa han. »Jag gick in till Carin ...«

»Jag gick in till dig«, rättade partisekreteraren honom.

»Så kanske det var«, sa han. »Men jag sa att jag skriver dagboks- anteckningar och att det ska bifogas till dessa anteckningar hur det går till när VU kallas utan partiordförandes vetskap och att det ska hålla den kvalitet att det klarar Arbetarrörelsens arkiv. Det har jag och Carin pratat om.«

»Jag gick sönder där. Det var exceptionellt«, sa han och såg på dem. »Varför sa du inget?« frågade Wanja.

»Det är väl självklart efter den höst vi hade«, sa han. »Jag kände mig i allra högsta grad fysiskt avsatt när VU sammanträdde utan att jag visste det«, sa han.

»Men Håkan, tror du vi tre bara slumpmässigt stötte på varandra och frågade om vi skulle ta och prata med dig? Det var ju kris«, sa hon. »Dessutom var det inget formellt möte.«

»VU kallades. Carin och jag har reparerat detta. Du och jag har det inte Wanja, så är det«, sa Juholt.

Känslorna låg utanpå. Alla var rödblommiga.

Vid åttatiden på kvällen fick Håkan Juholt sms från Waidelich som lämnat mötet efter sin föredragning. »Hur går det? Bra i media efter beslutet att godkänna budgethanteringen«, skrev Waidelich. Medialt hade det beskrivits som en delseger för Juholt. »Stå på dig!« peppade finansministerkandidaten. »Kommentera inte alla ovidkommande detaljfrågor. Du står till svars inför medlemmarna, inget annat!«

Halv nio svarade Juholt: »Jag vet inte hur det går. »Wanja och Ös- terberg och Micko kör hårt för att få mig avsatt. Det känns inte som de får med sig Stefan. Nu ska vi äta.«

En kvart senare la han till: »Stefan kommer att avgöra. Carin säger inte ett ord. Heléne och Peter agerar starkt. Elvy och Micko bara gnäl- ler.«

»Vi ska vara rädda om varandra«, sa Heléne Fritzon. »Vi får inte skada partiet för mycket. Partiet är i grunden uppbyggt kring politisk kamp och det är alltid konflikter«, sa hon. »Låt oss tänka på det.« Sedan sa hon: »Jag har min lilla bok.« Hon tog fram en rosa skrivbok som hon haft i knät. Hon förde anteckningar på mötena. De hade liksom ac- cepterat det. Att hon skrev. Det gav henne ett ansvar för minnet. Hon bläddrade upp. Hon lät högtidlig. Hon läste högt för dem: »Tisdagen den 11 oktober, den tisdag vi talar om, skrev jag:

Sitter på kommunfullmäktige i Kristianstad. Cirka 15.30, besked på mobilen där Tommy Ohlström meddelar att alla ordinarie VU- ledamöter kallas till Stockholm. Jag bokar direktflyg, nödlandar i Växjö, uppe sent därför. Alla ordinarie samlade, Elvy på telefon, men utan partiordförande som inte visste att vi samlades. Wanja leder överläggningen. Jag ställde frågan hur vi hade blivit kallade och om partiordförande borde veta.«

De diskuterade det och kom fram till att han inte skulle störas. De träffades även på onsdagen och bestämde att träffa Håkan på torsdagen.

»Då stämmer min bild«, sa Juholt. »Wanja ringde inte mig och sa att ni skulle träffas«, sa han. »Det medges inte i stadgarna.«

Damberg gick in i samtalet. Han hade inte kallats på samma sätt som Fritzon, sa han utan att närmare gå in på hur det gått till. Han hade inte kallats till något VU-sammanträde i alla fall. Bara ett möte på 68:an och han hade åkt in. Ämnet hade varit hur de skulle hantera partiet. Och så riktade han in kritiken mot Juholt. »Jag blir väldigt upprörd över den här berättelsen. För genom ditt agerande sådde du split i arbetarrörelsen. Det är den allvarliga frågan«, tyckte han. »Du måste ta ditt ledaransvar på allvar.«

»Jag behövde hjälp«, sa Jämtin och gick in och täckte. Det var full- ständigt kaos. Folk skrek än det ena än det andra: Avgå! Avgå inte! Sparka honom! Sparka honom inte!« Hon fortsatte: »Jag tror det hade gått väldigt illa om vi inte hade träffats.«

»Verkställande utskottet regleras i särskild ordning«, sa Juholt. »Det skadade mig oerhört att ni träffades.«

Han vände sig mot Wanja. »Du visste att detta skulle äga rum men du fick inte idén att ringa mig och berätta det. Sedan handlar hela vår diskussion om tillit!« sa han.

»Får jag be dig sluta prata nu!« skrek Wanja. »Jag måste bara få säga: Jag har inte kallat ihop till något möte.«

»Leder mötet, sa jag«, replikerade Juholt.

»Nu är du så god och lyssnar!« fortsatte LO-basen skrikande. »Du har pratat så mycket skit nu, så nu lyssnar du! Ursäkta att jag säger så här, men vi ska visa omsorg om varandra. Jag har inte kallat till möte. Partiet och Carin behövde stöd.«

De fortsatte gräla. Ord fälldes som knappast hjälpte till att finna vägarna tillbaka.

»Kan vi inte ta en paus för att få ner tonläget lite«, sa Mikael Damberg efter en stund.

De gick ut och luftade sig.

 

»Det här har varit ett möte som man inte trodde att man skulle få vara med om någon gång«, sammanfattade Peter Hultqvist lite senare. Samtidigt var det bra att all skit kom upp på bordet. Sedan försökte han igen få in diskussionen på en annan bog. »Jag kände när Håkan valdes att han inte var fullt accepterad i hela partiet«, sa han. Inte i mediekåren och inte i etablissemanget. »Det fanns ett motstånd«, sa dalmasen. »Han var lantis som inte varit minister, inte varit med i den innersta kärnan av det politiska livet och upplevdes kanske av gamla maktgrupperingar som en osäker faktor«, sa han. »Det tycker jag man ska ha med när man bedömer det här«, sa han. »Redan från början var det småstick från en vegetation i partiet där man inte riktigt accepterade det här valet«, sa Hultqvist. »Sedan kom det stötvis, med jämna mellanrum, olika typer av uttalanden från socialdemokrater på väl etablerad nivå«, sa han. »Man kunde inte uttala förtroende för Juholt, när Östros var i Agenda. Det var ett slag. Det var hårt«, sa han. »Thomas sa också att man inte kan spela på volley. Då slog han rätt i veka livet på Håkan, för det var en bild av en ostrukturerad människa som fan inte vet vad han sysslar med.«

»Det var vad jag såg«, sa han. Sedan hade saker följt på varandra. »När Mona sa att nästa gång vi väljer partiordförande ska vi ha en annan process – varför tog hon upp det?« frågade han. »Det gav bilden av att Håkan inte kommer klara det här så länge«, sa han. »Sedan kom Stern och sedan kom Ylva.«

»Jag vägrar tro att det här är händelser som bara inträffar«, sa han. »Gamla institutioner går ut och signalerar. Det underminerar parti- ordföranden och partiet och så sjunker vi i opinionsmätningarna.«

»Hur ska vi göra nu?« Hultqvist såg på dem. »Ska vi göra så att Hå- kan bestämmer sig för att avgå och sedan är problemet löst?« Men då stod de inför en ny fråga. »Vem ska efterträda?« sa han. »Vi har Östros, vi har Ylva«, sa han, »men ingen som kan samla något helgjutet stöd«, sammanfattade han. »Det är lika bra att lägga det på bordet också.«

Löfven gick in. Han tyckte inte om Juholts tendens att vara drastisk. Men han gillade inte heller vad han såg: krypskyttet, knivhuggen, il- lojaliteten. »Det händer även i fackföreningsrörelsen att vi har olika uppfattningar«, sa han. »Men jag har aldrig upplevt att det är som i politiken med så jävla mycket knivhugg i ryggen och så mycket skå- despel«, sa han. »Jag älskar partiet, men den här delen har jag väldigt svårt med.« Kärnfrågan nu var om man kunde ta sig samman och fram till en trolig valseger 2014. »Jag vet ärligt talat inte vad som är rätt att göra just nu«, sa Löfven. »Ser folk en tänkbar nästa statsminister när de ser dig?« frågade han vänd mot Juholt.

Utdrag ur Daniel Suhonens kommande bok
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet