Jan Helin: Om vedervärdig kampanjjournalistik

NYHETER
Jan Helin, publisher, Aftonbladet.

Låt mig till att börja med göra en sak klar:

Jag hoppas på Jimmie Åkessons snara tillfrisknande. Det är ingen hemlighet att Aftonbladet tagit avstånd från den värdegrund Sverigedemokraterna bygger sin politik på. Men det finns inget positivt med att Jimmie Åkesson nu inte förmår göra sitt jobb.

Utbrändhet är en vedervärdig och tidstypisk åkomma.

Att vara en offentlig person så till den grad som en partiledare är har alltid varit en utsatt position. De moderna kraven på transparens och ständig närvaro i medier

har ökat pressen. Till det har också kommit en ständigt närvarande underström av hot och hat som i dag har möjlighet att publiceras och spridas brett. Den draksådd Sverigedemokraternas publicistiska verksamhet sprider i former som sajten Avpixlat och dess kommentarsfält får naturligtvis utväxter åt båda håll.

I sitt öppna brev reflekterar dock inte Jimmie Åkesson över den saken. Istället förklarar han sin sjukdom med bland annat ”mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik”.

Politiker som avgår eller hamnar i andra problem vill ofta skylla på medierna.

Sven-Otto Littorin förklarade sin plötsliga avgång med att han inte längre ville utsätta sina barn för mediernas närgångna granskning av hans skilsmässa. Förklaringen gav han vid en presskonferens i Almedalen i juli månad. Aftonbladet hade vid det laget publicerat två, mycket strama artiklar om arbetsmarknadsministerns skilsmässa. En spalt och en sida. Den senaste artikeln var publicerad tre månader före hans avgång.

Den förklaringen till ministerns avgång skulle Aftonbladet i ett antal kontroversiella publiceringar senare visa på var mycket långt ifrån hela sanningen. Borde vi avstått från att berätta vad vi visste?

Håkan Juholt skyllde aldrig själv på media. Men många av hans anhängare gjorde det.

Hans talskrivare Daniel Suhonen som i veckan kom med en mycket omtalad bok om Juholts fall skyller mycket välskrivet på media. (Med reservation för att jag inte hunnit läsa hela boken ännu.)

Men blir det mer sant för det? Var verkligen media Håkan Juholts problem?

Mina minnesbilder av Juholt var att han konsekvent och ofta sade en sak och lite senare visade det sig att han egentligen menat en annan sak. Att granska och avslöja sådana avstånd mellan politikers ord och mening är en grunduppgift för journalistiken.

Därför blev hans korta tid fylld av tuffa granskningar. Jag minns några ännu. Inbjudan till pensionsuppgörelsen i installationstalet. Libyenkrisen. Ersättningen för dubbelt boende. Morgan Johansson och provmedborgarskap. A-kassan i skuggbudgeten. Försvarsuppgörelsen och Sverigedemokraterna.

En del höll säkert mer tätt i vinklar och detaljer än andra, det bör medges. Men Juholts yviga retorik och hans möjligen sympatiska, men naiva inställning till makt, producerade hela tiden ny, och säkert upplevd som elak, granskande journalistik.

Juholts avgång blev till slut en fråga om vad som var mänskligt rimligt. Det handlade trots allt bara om en människa som ville sitt parti gott och försökte göra ett jobb han inte var lämpad för. Journalistiken klädde obarmhärtigt av en man som gjorde sitt bästa, men fått ett uppdrag som han inte klarade av. Det säger något tröstande om mänskligheten att journalister inte alltid blir populära när de utför detta arbete.

Så vad har varit ”vedervärdig kampanjjournalistik” om Sverigedemokraterna?

Är det Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika” som avses? En kampanj för att värna alla människors lika värde som ofta häcklas av Sverigedemokraternas anhängare. Eller borde vi avstått från att publicera Aftonbladets avslöjanden om Avpixlats kopplingar till Sverigedemokraternas parti?

Borde Expressen avstått från att publicera videon med järnrören? Eller borde Expressen avstått från sina avslöjanden om partifunktionärer som skriver rasistiska hatinlägg anonymt?

Hade vi fått ett rimligare medieklimat om Dagens Eko avstått att publicera sitt avslöjande om Jimmie Åkessons vidlyftiga spelvanor?

I vanliga politiska fall brukar skyllandet på media jämställas med att skjuta budbäraren.

En destruktiv slutsignal som säger att saken är förlorad. Med Sverigedemokraterna är det annorlunda. Att skylla på medier, och till och med handfast reagera mot medier genom att stänga dem ute från valvakor, är en väsentlig del av partiets retorik som dess väljare förefaller uppskatta. Det ställer allvarliga frågor om Sveriges tredje största partis syn på det fria ordet och mediers roll i en demokrati.

Jimmie Åkesson skriver i sitt öppna brev:

”Så försöker jag gå till botten med mig själv, städa upp mitt inre och hitta verktyg för att komma vidare.”

Jag önskar att Jimmie Åkesson lyckas i sitt sökande, så att journalistiken kan fortsätta sitt sökande efter hans svar.