Dagens namn: Bruno
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Utdrag ur boken ’I dag ska vi inte dö’

NICLAS

YABRUD, LÖRDAGEN DEN 23 NOVEMBER

Amjad steg upp i bilen igen och vred om bilnyckeln. Motorn brummade högt. Han nickade ­gillande. Nora skällde ut honom och jag antog att det var om det vi hade pratat om. Amjad bara ­flinade och tittade på mig i backspegeln och sa något om kvinnor. Han sökte mitt gillande.

Deras äktenskapsgräl roade mig inte.

Det var snart lunchtid när vi äntligen var på väg.

”Är du säker på att chaffisen i Aarsal väntar på oss?” frågade jag Nora.

”Klart att han väntar på oss”, sa hon.

Jag tänkte på hur förvånad ­Anna skulle se ut när jag ringde på dörren där hemma, Carl Philip skulle komma springande och hoppa upp i min famn.

 

Magnus satt och såg fundersam ut, med blicken mot ­himlen. Sedan tog han fram sin lilla Canonkamera och tog en bild av mig. Jag tog ett par tryck på ­honom också.

Vi hade bestämt att det ­kunde vara intressant med några ­skakiga bilder från själva reportaget. Veckan hade ju varit helt osannolikt tokig.

I en liten stad stannade ­Amjad till. Han sa att han skulle köpa någonting som var billigare i Syrien än i Libanon. Jag fattade inte riktigt vad det var. Men medan vi väntade tittade jag ut på det stimmiga gatulivet.

En get strosade runt i folk­hopen. Lite längre bort stod en vägarbetare och lagade ett avloppsrör. Otroligt att det fort­farande fanns någon som tog hand om sådant mitt i det här ­kaoset. Jag lyfte kameran och tog ett par tryck innan bilen ­startade igen.

När vi kom ut ur staden ­öppnade sig landskapet. Vi ­kunde se bergen i horisonten som vi skulle över för att ta oss till Libanon. Det borde gå ­ganska fort. Det var nästan ingen­ trafik alls på den här vägen­.

På ett krön till höger om ­vägen stod en mörk jeep parkerad.

 

Vad fan står den där för? tänkte­ jag.

Fem sekunder senare såg vi ­ytterligare en jeep ett par hundra meter bort. Framför den stod ett par beväpnade män.

FSA eller dåliga killar?” frågade Magnus utan att få något svar från Amjad, som verkade lite ­skakig i foten.

Jag fick en iskall känsla i ­magen när jag förstod vad som höll på att hända. Jag försökte ­göra mig så liten som möjligt. Jag ville inte synas i baksätet. I backspegeln såg jag hur ­Amjads ­ansikte spändes. Han såg rädd ut. Och det fick mig att bli jävligt skraj.

Amjad gasade på, men saktade in när han närmade sig ­jeepen. Han verkade tveka och beslutade sig till sist för att stanna bilen ett trettiotal meter ifrån männen, som vinkade att han skulle ­komma närmare.

En man i långt skägg och ­smala glasögon stod framför vår bil med höjd automatkarbin. Han verkade föra befälet över de två andra männen.

Ingen hade uniform. Mannen i det långa skägget gjorde tecken med automatkarbinen att Amjad skulle gå ur bilen.

Först vevade Amjad bara ned fönsterrutan och sa något. Men mannen sneglade in i bilen och gjorde än en gång tecken åt ­honom att gå ur. Mohammed satt blickstilla, fortfarande med ena handen på sin kalasjnikov.

Varken Magnus eller jag sa ­någonting. Vi väntade spänt på Amjads reaktion. Jag såg hur ­Magnus lutade sig mot det tonade fönstret och sjönk ned någon ­centimeter.

 

En kille ställde sig en meter från Mohammeds bildörr och sneglade in i bilen. Han såg först Nora och sedan Magnus och mig. Han ropade lite upphetsat till den andre killen och de höjde sina vapen i skytteställning.

Nu tog saker fart där ute, ­allting gick snabbt men sam­tidigt i slowmotion.

Amjad lydde och gick ur bilen. Han sa något på arabiska, där vi bara uppfattade orden ”svenska journalister”.

Amjad försökte dra ut sin ­kalasjnikov ur bilen, men då tog en kille två snabba steg bakåt och avlossade en salva i marken. Magnus lutade sig över Nora. ­Liksom jag hade han sin skyddsväst på sig under jackan.

Nora grät och började skrika hysteriskt. Amjad skakade och höll om sin vänsterhand med ­högerhanden. Det rann lite blod från handen. Kulan måste ha rikoschetterat eller hade han fått splitter från asfalt i den.

Killen knackade på Magnus fönster och gestikulerade att han skulle komma ut. Magnus öppnade dörren, men satt kvar i bilen. Han sa ”svensk journalist” på arabiska och något på engelska om ”på väg hem”.

Magnus satte ned ena foten i marken, men gick inte ut ur ­bilen. Den ende som fortfarande satt helt still var Mohammed.

En av killarna kom fram till min dörr och ryckte upp den.

 

Jag stretade emot lite och försökte hålla kvar ena foten i bilen.

För en sekund undrade jag om man kunde rivstarta bilen och åka vidare.

Med kalasjnikoven riktad mot mig befallde han mig att följa med honom. Jag gick ur bilen och ställde mig vid passagerardörren. ”Svensk journalist”, upprepade jag flera gånger. Jag försökte ­sätta mig i bilen igen, men då blev han riktigt förbannad. Med gevärs­pipan i ryggen blev jag tvungen att följa med.

”De för bort mig! De för bort mig!” ropade jag mot de andra när jag gick så sakta jag kunde mot deras bil. Jag såg hur Magnus böjde sig fram i baksätet, sa något till de andra­ och pekade mot mig. Ingen kom till undsättning.

Det här händer inte. Det kan inte­ vara sant, tänkte jag när jag tvingades sätta mig i bilen.

Magnus kom kort efter och motades upp bredvid mig. Amjad fortsatte att prata med ledar­killen.

Bildörren smällde igen och vi startade. Jag såg att den mörka jeepen på krönet startade några hundra meter ifrån oss.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet