”Vi vill bara ha hem mamma”

1 av 4
NYHETER

Personalen ljög och uttalade sig kränkande mot ­strokepatienten Ljudmila Marcic, 78.

Efter flera fall av vanvård vågade hennes son inte längre lämna henne ensam.

Då svarade boendet med att kalla in ordningsvakter för att hålla familjen ­borta.

Ljudmila Marcic drabbades av en stroke i januari förra året. Den gjorde henne i princip helt orörlig och tog hennes syn och talförmåga.

Efter att Ljudmila fick lämna sjukhuset har hon bott på två olika korttidsboenden i Malmö. Där har hon flera gånger utsatts för vanvård. Missförhållandena som först uppmärksammades av tidningen Sydsvenskan.

I april drabbades Ljud­mila av diarré. Hennes son Don Sevcuk, 44, säger att han flera gånger berättade för personalen på korttidsboendet Mathildenborg att hans mamma inte fick ­behålla någon vätska.

– Men det hjälpte inte. Jag fick uppfattningen att personalen hela tiden tänkte att nästa skift kunde ta hand om det. Så det sköts bara fram och till slut blev mamma helt uttorkad.

’Larmade 112 direkt’

I det läget gjorde personalen ett nytt misstag, enligt Don Sevcuk.

– Mamma är sängliggande men får aldrig ligga helt plant, för då rinner vätska från magen upp. Men de lade henne på rygg. Eftersom hon inte kan svälja andades hon ner vätska i lungorna och fick en så kallad kemisk lunginflammation.

Efter sju dagar med diarré var hon så dålig att Don Sevcuk ringde dit en fältsjuksköterska.

– När hon kom dit vid ett, halv två på natten larmade hon 112 direkt. När ambulanspersonalen kom dit var de tveksamma till om de skulle ta in mamma, eftersom hon var i så dåligt skick att hon hade kunnat dö av transporten.

Men hennes son stod på sig.

– ”Stannar hon här så dör hon i vilket fall”, sa jag.

Ombads ta sista farväl

Inne på akuten bad läkaren att Don skulle ringa resten av familjen så att de skulle kunna ta ett sista farväl av Ljudmila. Klockan var då halv tre på natten.

– Men hon klarade sig. De lyckades rädda henne.

Rösten stockar sig när han berättar.

– Det är väldigt jobbigt att prata om. Dagarna innan den här uttorkningen och lunginflammationen så var hon uppe i rullstol, hon försökte prata, hon kunde förstå skämt. Men efter det här hamnade hon i någon form av halvkoma. Det enda sätt hon kunde uttrycka sig på, efter det här, var att gråta.

Personalens miss rapporterades som en avvikelse, men någon lex Maria-anmälan, som ska göras om en patient ”drabbats av eller riskerat att drabbas av en allvarlig vårdskada”, blev det aldrig. Inte heller gjordes det en lex Sarah-anmälan, trots att ”anställda ska rapportera missförhållanden och påtagliga risker för missförhållanden”.

Bytte boende

Helen Martinsson, enhetschef för korttidsenheterna i stadsområde Öster, säger till Aftonbladet att hon inte kan uttala sig om specifika händelser på grund av sekretess. Hon säger dock att detta inträffade innan stadsområde Öster tog över ansvaret för det korttidsboendet och händelsen har utretts av en annan förvaltning.

– Men eftersom sonen nu uppmärksammat oss på den händelsen har vi plockat upp det. Vi har ett uppföljningsansvar, säger Helen Martinsson.

Ljudmila flyttade aldrig tillbaka till Mathildenborg. I stället hamnade hon på Söderkulla korttidsboende, där problemen fortsatte.

I september upptäckte Don Sevcuk att det inte kom någon urin ur Ljudmilas ­kateter.

– Det andra dygnet sa jag att ”nu får ni göra någonting åt det, för nu är mamma helt blek, hon har frossa och ­skakar”.

Ytterligare incident

Men personalen fortsatte som vanligt, enligt sonen. Bland annat fäste de en ­sele runt ryggen och benen på Ljudmila och lyfte över ­henne i sin rullstol.

– Jag sa till dem: ”Ser ni ­inte att hon är sjuk? Hur kunde ni lyfta över henne i rullstolen när hon är så ­dålig?” Väl i rullstolen ­skulle de ge henne mer mat och vätska. Jag ville inte att hon skulle få mer förrän hon var tömd. När hon sedan skulle lyftas tillbaka pressades hon ihop av selen och då är risken stor att urinblåsan spricker när den redan är så full. Det är livsfarligt.

En sjuksköterska konstaterade sedan att det var stopp i urinröret.

– Det var andra gången det kunde ha gått riktigt ­illa. Återigen fick jag agera doktor för att någonting skulle bli gjort, säger Don Sevcuk.

Den händelsen har dock varken rapporterats som en avvikelse eller anmälts ­enligt lex Sarah eller lex Maria.

Helen Magnusson säger dock att händelsen internutreds, men att inget i nuläget tyder på att man brustit i vården den gången.

Riggade videokamera

I slutet av november ­riggade Don Sevcuk en ­videokamera och en diktafon i sin mors rum eftersom han hade på känn att hon fort­farande inte fick den vård hon skulle.

– Det var två kvinnor som jobbade natt som inte kom in dit på natten när mamma skulle bli vänd, ­vilket hon skulle bli varannan eller var tredje timme eftersom hon inte kan vända sig själv i sängen.

Under de tre nätter ­kvinnorna jobbade vände de inte på Ljudmila en enda gång, visade Dons övervakningsfilm.

– Jag hade kunnat köpa det om det var en natt. Okej, de kanske hade mycket att göra. Men när det gör det ­alla tre nätter under sitt ­arbetspass misstänker jag att de satt det i system.

Personalen gick dock in i Ljudmilas rum.

– Men bara för att fylla i schemat om att de vänt henne, vilket de alltså inte har. Trots att de hör att mamma ligger där och ­gråter och försöker vända sig själv så gör de inget. Det är en form av misshandel att inte agera i det läget.

Anställda stängdes av

En natt spelades de två anställda in när de stod vid Ljudmilas säng:

”Vi skulle säga till dem att hon har kräkts jättemycket i natt. Vi skulle säga det till dem, de hade blivit rent ifrån sig. Hon har kräkts och kräkts och kräkts och kräkts. Då hade de fått dåndimpen. Man kunde gott ha skrämt livet av han lite.”

– Där ligger min mamma och hör allt det. Hon är så pass medveten att hon förstår, men hon kan ­inte ­uttrycka sig mer än i tårar, säger Don Sevcuk.

Händelsen lex Sarah-anmäldes och de två ­anställda stängdes av medan en utredning startades.

– Där har vi brustit och jag beklagar det. Under tiden det utreddes av vår kvalitetsansvarige var de avstängda, säger Helen Martinsson.

Ärendet ligger nu hos Inspektionen för vård och omsorg, men de två anställda är tillbaka i tjänst.

– Det värsta av allt är att de fortfarande får jobba natt. Dagtid jobbar de i alla fall med andra sköterskor som kan hålla ett öga på dem. För det finns väldigt bra vårdpersonal också, ­både på Söderkulla och ­Mathildenborg, säger Don Sevcuk.

”Har vidtagit åtgärder”

Helen Martinsson:

– Vi har vidtagit arbetsrättsliga åtgärder, men med hänsyn till dem vill jag inte gå in på någonting. Men vi har lagar och förordningar kring arbetsrätt att förhålla oss till. Det är en väldigt komplex situation.

– Vi har värdegrundsarbete där vi pratar om bemötande, det är helt uppenbart att de här två personerna brustit i det. Vi har kunnat identifiera ett par rutiner som inte fungerade och de har vi säkerställt nu.

Don Sevcuk säger att konflikten med ­delar av personalen gjort att ­deras chef nu bestämt att han och hans pappa inte får vara kvar på Söderkulla efter klockan 22 på kvällen.

– Jag har följt det ända fram tills kvinnorna som vanvårdat min mamma kom tillbaka i tjänst. De får inte jobba på samma avdelning som min mamma är på, men de jobbar i samma byggnad. Vi litar inte på dem längre. Därför har jag sagt att jag inte lämnar ­hemmet de nätter de jobbar.

Kallade in vaktbolag

För två veckor sedan tillkallades ett vaktbolag när Don Sevcuk vägrade att lämna boendet.

– Vaktbolaget får inte ­fysiskt avlägsna mig utan bara informera mig om att jag måste lämna. Men sedan kom polisen och då gick jag.

Don berättar att han och hans pappa Miro, 78, har tillbringat minst tolv timmar på boendet varje dag det senaste året.

– Jag har satt mitt liv på paus. Jag kommer i princip bara hem för att äta och ­sova. Jag har varit utbränd och sjukskriven flera gånger, min pappa har haft fyra ­hjärt­infarkter, men vi gör det här ändå och uppmanar alla ­andra som ser liknande missförhållanden att an­mäla.

Vill byta boende

Sedan ett halvår tillbaka står de i kö till ett annat ­boende.

– Men efter allt som har hänt nu vill vi bara ha hem mamma. Där kan vi ha ­henne under uppsikt ­dygnet runt.

Trots att han i början av december sa till stadsdelsförvaltningen att han ville ha hem sin mamma är hon fortfarande kvar på Söderkulla.

– Det är hemskt att säga det, men det hade varit bäst om mamma somnat in. Som hon sa till mig långt innan hon blev sjuk: ”Sätter ni mig på ett hem, så hoppar jag ut ­genom fönstret och tar livet av mig.” Och jag vet att hon ­hade gjort det. Nu ­ligger hon där, inkapabel att göra det.

Helen Martinsson säger att man har en pågående dialog med Ljudmilas anhöriga.

– Vi är angelägna om att säkerställa vården och ge en god omsorg.  Det finns två sidor av detta, men jag kan inte uttala mig mer på grund av sekretess.

ARTIKELN HANDLAR OM