Närkontakt med utstötta

Udda och ensamma i nya dokumentärer

1 av 2
”Pervert park”
NYHETER

DOKUMENTÄRFILM Offentliga institutioner, tänker jag, är nödvändiga för människor som stötts ut ur samhällsgemenskapen. De galna, missbrukarna, de kriminella, udda ensamma och hemlösa. Den lågmälda och lyhörda filmen Winter Buoy av Frida Kempff följer en grupp sjuksköterskor i Toronto i ett stödprogram för utsatta gravida kvinnor som har allt emot sig.

De flesta är drogberoende, före detta prostituerade som ändå vill ta hand om sitt väntade barn. Ändra sina liv, bli vanliga mammor. Ibland måste de också lämna sina destruktiva män.

De kämpar. Ibland misslyckas de. De tålmodiga, envisa sköterskorna är med även då. Lyssnar, fixar mat, skjutsar till möten med jurister, sitter med på BB vid sista kramen före adoptionen, fördömer ingen. Människokärlek i praktiken.

En annan märkvärdigt värmande, vemodig och aha-upplysande film är Pervert park av Frida och Lasse Barkfors. Här bjuds man in till en annan sorts utstötta: dömda sexbrottslingar, frigivna, vissa med fotboja, av polisen och staten i evighet fördömda, registrerade och sökbara på nätlistor och appar. I trailerparken Florida Justice Transitions som ligger på lagenligt avstånd från skolor, daghem och andra förbjudna platser har förövarna skapat en egen fristad.

Många hatare trakasserar dem, de har svårt att få och behålla jobb, men de har gruppterapi, de grillar, de umgås. Filmen ger också unika inblickar i flera av dessa förövares personliga tragik, deras skuldkänslor och överlevnadsstrategier.