Dagens namn: Fredrik, Fritz
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Familjen Danielian räddades av Icajobb

ÅNGE. När familjen Danielian utvisades på luciamorgonen grät och engagerade sig hela Ånge.

Efter 82 dagar fick de återvända – tack vare Susannas jobb på Ica.

– Det här är allt jag har önskat mig, säger hon.

Susanna Danielian, 41, vaknade av bankandet på dörren. Det var luciamorgonen den 13 december 2011. Trebarnsfamiljen hade ingen dörrklocka så bankandet fortsatte.

”Mitt hjärta bankade så hårt”

Polisen kom för att utvisa familjen Danielian i Ånge, som bott i Sverige i tio år. Pojkarna, då 13, 15 och 17, spelade i det lokala fotbollslaget. Susanna praktiserade på ortens enda Ica-butik.

– Jag var knappt vaken, men mitt hjärta bankade så hårt. Barnen sov. Det var bara jag som hörde och öppnade dörren. De sa att de kom efter oss, att vi skulle till flygplatsen och Armenien.

Så stod hon bara där i hallen. Förstenad.

Flög till Armenien

”Ni behöver inte packa. Vi gör det åt er. Ta bara era kläder och sen iväg.”

– Så vart det. Och så fick jag inte väcka barnen. Det gjorde polisen.

Familjen fick inte heller gå nära varandra. Mellan var och en stod en polis.

– Jag fick panik. Jag trodde inte att det var verklighet. Men det blev det.

Polisen körde familjen till Sundsvalls flygplats och flög familjen till Armenien. Ett land som de inte har bott i sedan kriget bröt ut 1988.

Kvar i Ånge stod deras dörr fortfarande öppen på vid gavel och grannarna började ana oråd. Sönerna smsar till sina vänner i Ånge. Att de har tagits av polisen.

I stället för luciatåg på sönernas skola möttes föräldrar av gråtande barn. Alla grät, barn och vuxna om vartannat.

– Det skedde så dramatiskt och jag tror att det spelade roll att de var en så stor del av samhället. De spelade fotboll, säger Ånges kommunalråd Sten-Ove Danielsson (S).

Släpptes på gatan

Innan polisen hann ta Susannas telefon ifrån henne ringde hon sin chef Astrid Gradin på Ica.

– Hon sa ”Var inte orolig, jag ska göra allt för att du ska få komma tillbaka.”

I ett chartrat jetplan flögs familjen till Jerevan.

– Då tänkte jag att det är slut. Vi har inte en enda chans att det skulle bli någonting bra, säger Susanna.

Hade ni någon kvar där?

– Nej, men vi hade jättebra kompisar här.

Familjen Danielian hölls kvar av armeniska gränspolisen i över ett dygn innan de släpptes ut på gatan. Utan pengar eller kontakter.

En taxichaufför förbarmade sig och erbjöd dem husrum i byn Khachpar utanför Jerevan. Ett rum utan värme.

 

 

Susanna är etnisk armenier och föddes i staden Mingetjaur i Azerbajdzjan men växte upp i Armenien, dåvarande Sovjetunionen.

1988 utbröt kriget mellan de båda länderna och förändrade allt. Hundratusentals människor sattes på flykt. Susanna, som då var 14 år, flydde med sin familj till Ryssland.

Men de lyckades aldrig rota sig utan levde illegalt i landet.

Hennes man Samuel sökte asyl i Sverige första gången år 2000. Två år senare följde Susanna och deras tre barn efter, då 4, 5 och 7 år.

– Vi valde inte. Vi åkte dit det gick.

Redan efter två månader fick de beslut om att de inte fick stanna men det omprövades på nytt. Efter ett par år i Boliden i Skellefteå kommun placerades de i Ånge 2005.

”Vet var barnen är”

Sönerna började på dagis och i skolan. På fritiden spelade de fotboll i Ånge IF. Både Susanna och Samuel engagerade sig i klubben. De stod längs gräsplanen och hejade. Under matcherna sålde Susanna fika.

– När barnen var små kände jag ”vad bra att alla känner varandra här". Man vet precis var barnen är, hos vem och med vem.

2006 kom det andra avslaget från Migrationsverket. Även det överklagade familjen. Samtidigt lade myndigheten ner flyktingförläggningen i Ånge. Danielians ville ändå stanna. De fick då hyra en egen lägenhet och betala ur egen ficka.

– Vi fick hjälp av familjer i Ånge att betala. Barnen ville inte flytta någon annanstans. Ånge hade blivit vårt hem.

Samtidigt som barnen rotade sig allt mer för varje dag som gick saknade föräldrarna sysselsättning. Susanna frågade om hon kunde få praktik hos Ica i Ånge. Chefen som mötte henne i dörren var Astrid Gradin.

– Det brukar vara ett ganska bra sätt att komma in i samhället och lära sig språket. Det funkade jättebra, säger Astrid.

Satt i kassan

Susanna jobbade som praktikant under nästan ett år.

– Ja, säger hon, ler, tittar upp från bordet och möter Astrids blick.

Var och varannan dag gick hon sin tiominuterspromenad längs centrum och sedan upp på backen. Hon satt i kassan, plockade varor och jobbade i charken.

Då kom det tredje avslaget.

– Det var jobbigt att vänta. Vi försökte ompröva och vänta. Vi väntade flera månader, flera år. Väntan är jättesvår. Man är så rädd varje gång man går till postlådan och tänker ”Kommer beslutet i dag? I morgon?" Det var en jättestressande tid. Men man fortsätter kämpa, för barnen.

– Man kan inte kalla det liv.

Migrationsdomstolen tog 2008 det slutgiltiga beslutet om att utvisa familjen från Sverige och om att stoppa Susannas praktik.

– Världen gick under för mig. Jobbet betydde jättemycket.

I flera månader gick hon sysslolös. Livet fortsatte och enda gången hon var till Ica var för att handla.

”En konstig cirkel”

– Det syntes på dig när du var inne och handlade att du bröt ihop. Du mådde inte alls bra när du inte fick vara ut och jobba. Så då körde vi praktik i alla fall. Utan Migrationsverkets tillstånd. Bara för att du skulle ha något att göra, säger Astrid och tittar på Susanna.

Hon försökte även anställa Susanna redan då men fick inte. Eftersom hon skulle utvisas.

– Det blev en konstig cirkel. Man får stanna om man har jobb men man får inte ta jobb för att man har utvisningsbeslut.

Både Svensk handel och fackförbundet godkände att Susanna kunde återgå till sin praktik, men som volontär. Astrid fick inte betala henne.

– Men det var inte viktigt för mig. Jag hade det så jobbigt. Man blir galen när man sitter hemma och funderar, säger Susanna.

Hon var van att vara en del av samhället. Det blev ett andrum att komma tillbaka till Ica.

Susanna skulle även ha varit på sin praktikplats klockan nio den där luciamorgonen. Hennes väckarklocka hann dock aldrig ringa.

 

 

Sönernas vänner satte in pengar på sönernas mobil så att familjen kan ringa till Sverige från Armenien. De ringde pressen och skapade insamlingar. Samtidigt började maskineriet att verka.

Hela Ånge engagerade sig.

Astrid Gradin erbjuder Susanna en fast tillsvidareanställning på Ica Supermarket så att hon kan arbetskraftsinvandra.

Ånges kommunalråd Sten-Ove Danielsson (S) fixar blanketter:

– Jag tror framför allt att ungdomarna såg att de kunde påverka. De drog igång det här på luciamorgonen. De kände att de kunde påverka och samhället ställde upp för de här människorna.

”En annan människa”

Hans barndomskamrat Per Österlund var en av Danielans närmaste vänner. Alla kände någon som drabbats.

– Det har tett sig naturligt. Det är det en kommun är tillför, att hjälpa sina medborgare. De är våra medborgare, säger Danielsson.

Det som till slut gjorde att familjen Danielian kunde återvända var jobbet på Ica. Efter 82 dagar.

– Det var för att det var Susanna. Det konstiga är att det ska måsta gå så lång tid innan man får göra den här anställningen. Vad mycket pengar och smärta det har fått kosta, säger Astrid.

Hundratals ångebor firade hemkomsten på Ånges idrottsplats.

– Jag var så välkommen här. Det var så jättebra. Jag var en helt annan människa med fulla rättigheter, säger Susanna och ler.

Hela familjen fick tackvare hennes jobb tillfälligt uppehållstillstånd i två år och har nyligen fått förnyat det i i ytterligare två år.

Äldste sonen har jobb

Och Susanna är kvar där. Hon jobbar på Ica som fast anställd.

– Det är bra. Jag har rutiner, har planer. Det har jag inte haft på länge.

Äldsta sonen har hunnit gå ut gymnasiet och har också fått jobb. De två andra går kvar på gymnasiet och drömmer om sina framtida yrken. Den ena vill bli polis.

– Jag tror inte att det här är går över utan är ett trauma som sitter i. Det är svårt för mig att gå tillbaka i tiden och jag förstår hur det måste kännas för dem. Men nu vill vi blicka framåt. Det här är allt jag har önskat mig, säger Susanna.

Hon har inget svar på varför alla slöt upp bakom hennes familj.

– Vi är en vanlig familj. Det finns tusentals som vi.

– När hela Sverige är inblandad då bli man glad. Det finns folk som inte stänger sina hjärtan.

Men de var integrerade. De kunde språket. De spelade fotboll.

En sak är hon dock säker på.

”Tack till er som inte glömde”

– Vi skulle aldrig ha klarat det här utan hjälp från våra kompisar. Allt pappersjobb som de gjorde här var så viktigt för oss. Vi hade inte klarat det från Armenien.

– Jag är så tacksam för alla som läste om oss, hjälpte oss, som frågar om oss. Jag är jättetacksam för det. För er, som inte glömde oss.

Efter fem år kan de ansöka om medborgarskap i Sverige.

Då har de bott i Sverige i 15 år.

Ica Ånge Armenien
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet