Psykiatri utan hjärnkoll

Psykisk hälsa en klassfråga anser P C Jersild

P C Jersild (född 1935).
NYHETER

En ung och omtumlad P C Jersild står utanför S:t Görans patologavdelning i Stockholm. Han har precis fått övervara en obduktion, där han bland annat sett en hjärna skäras upp i tunna skivor. Tankarna snurrar. Var sitter själen? Är medvetande bara en funktion hos högt organiserad materia? Han ser på människorna på gatan omkring sig och förundras över den osynliga kraft som håller dem upprätta, får dem att röra sig, prata och skratta.

Han kommer senare att läsa medicin och arbeta en tid inom psykiatrin, men något svar på sina frågor om människohjärnan får han naturligtvis inte. Trots att man i dag vet mycket om hjärnans struktur är dess funktioner fortfarande gåtfulla.

Och begreppet liv låter sig inte utan vidare definieras. Inte så underligt då om psykiatrin befinner sig i ett slags hjälplöst tillstånd i förhållande till våra svåraste mentala sjukdomar, som schizofreni, bipolär sjukdom och kroniska depressioner. Allt bättre mediciner kan ge symptomlindring som ökar livskvaliteten, men någon riktig bot kan man inte erbjuda. 

Som medlem i Vetenskapsakademien satt P C Jersild med i en arbetsgrupp för psykiatri som bildades 2009. Uppdraget var att se över tillståndet inom psykiatrin efter en rad larmrapporter. Även forskningen hade förlorat i anslag och status. Arbetet i gruppen inspirerade honom till att göra en egen undersökning där han intervjuade ett antal forskare för att få veta hur forskningen ser ut och vilka framsteg man kan vänta sig i framtiden. Det är dessa intervjuer som varvas med återblickar från mötet med psykiatrin under den tidigare karriären, samt tankar från arbetsbordet i nutid.

Boken präglas av nyfikenhet och förundran, men också ställvis av en viss förströddhet. Man kommer inte alltid frågorna inpå livet, kanske för att författaren strävar efter en översiktlighet över tid, utan att riktigt fördjupa sig i de enskilda skeendena.

Som till exempel när det gäller klyftan mellan ett biologiskt och ett psykoanalytiskt synsätt vars dialektik präglat svensk psykiatri genom decennierna. Här hade jag gärna velat veta mer om hur skiljelinjerna gick och vilka stolpskott de olika lägren gjort sig skyldiga till.

Även om det biologiska perspektivet i nuläget tycks dominera, så är inte det psykodynamiska utraderat. De flesta av de intervjuade forskarna menar att bägge synsätten kan behövas i mötet med patienten. Jersild själv betonar just det personliga mötet som psykiatrins kärna. Det tycks inte som om terapimetoden har så stor betydelse, utan den förståelse och tid som ägnas patienten.

I ett politiskt perspektiv är den ökande psykiska ohälsan, särskilt bland unga, förstås ett misslyckande. Man måste fråga sig vad det är för samhälle som skapar dessa sjuktal. Jersild avslutar med att konstatera att psykisk hälsa till stor del är en klassfråga. Och att de preventiva åtgärderna egentligen inte åligger psykiatrin, utan politikerna.

Slutsatsen blir att det är en fråga om människosyn. Är den enskilde bara en kugge i ett produktivitetsmaskineri, eller är hon det mirakel den unge Jersild förundrades så inför.

ARTIKELN HANDLAR OM